Bibel 2000 (B2000)
8

81När den tiden kommer, säger Herren, skall Juda kungars ben och dess stormäns ben, prästernas och profeternas ben och alla Jerusalems invånares ben hämtas fram ur gravarna 2och spridas ut under solen, månen och himlens hela härskara, som de älskat och tjänat och följt, som de vänt sig till och dyrkat. De skall inte samlas ihop och begravas, de skall bli till gödsel på marken. 3Alla överlevande, de som blir kvar av detta onda släkte på alla de platser dit jag fördrivit dem, skall föredra döden framför livet, säger Herren Sebaot.

Avfall och dom

4Du skall säga till dem:

Så säger Herren:

Om någon faller, reser han sig igen.

Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka.

5Men detta avfälliga folk —

varför framhärdar de?

De håller fast vid sitt svek,

de vägrar att vända tillbaka.

6Jag har lyssnat och hört efter:

de talar inte sanning.

Ingen ångrar sin ondska

och säger: »Vad har jag gjort!«

De rusar alla blint i väg

som hästen spränger fram i striden.

7Till och med hägern i skyn

vet sin bestämda tid,

turturduvan och svalan

vet när de skall återvända.

Men mitt folk känner inte till

vad Herren kräver.

8Hur kan ni säga: »Vi är visa,

hos oss finns Herrens lag.«

Ja, men förgäves har pennan präntat,

förgäves skrivarna!

9De visa står där med skam,

skräckslagna fångas de i snaran.

De har förkastat Herrens ord

— vad är det för slags vishet?

10Därför skall jag ge deras hustrur åt andra

och deras åkrar åt erövrare.

Alla, hög som låg,

vill girigt roffa åt sig.

Alla, profet som präst,

handlar svekfullt.

11De botar skadan hos mitt folk,

men bara på ytan.

De säger »Allt är väl, allt är väl!«

men allt är inte väl.

12De handlar skamligt och avskyvärt —

ändå känner de ingen skam,

har inte vett att blygas.

Därför skall de falla bland de fallna.

De skall störta till marken

i hemsökelsens stund,

säger Herren.

13När jag vill skörda dem, säger Herren,

bär vinstocken inga druvor,

fikonträdet ingen frukt,

bladen har vissnat.

14Varför sitter vi här?

Låt oss samlas i de befästa städerna

och möta vår undergång där!

Herren, vår Gud, låter oss gå under,

han ger oss förgiftat vatten att dricka,

ty vi har syndat mot Herren.

15Vi hoppas på fred och välgång

men lyckan uteblir,

vi hoppas på en tid av läkedom

men möter skräck.

16Från Dan hörs hans hästar gnägga,

när hans hingstar frustar

darrar hela landet.

De kommer, de slukar

landet och allt vad där finns,

städerna och alla som bor i dem.

17Se, jag sänder ormar mot er,

giftiga ormar,

som ingen besvärjelse hjälper mot.

De skall bita er, säger Herren.

Profetens klagan över folkets ondska

18Obotlig är min smärta,

mitt hjärta är tungt.

19Hör hur mitt arma folk

ropar från fjärran land:

»Är inte Herren på Sion?

Är inte Konungen där?«

Varför väckte de min vrede med sina bildstoder,

med sina främmande beläten?

20Skörden är över, sommaren förbi,

men vi blev inte räddade.

21Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,

jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.

22Finns ingen balsam i Gilead,

finns ingen läkare där?

Varför läker inte såren

hos mitt arma folk?

9

91O om mitt huvud vore en källa

och mitt öga en brunn med tårar,

då skulle jag gråta dag och natt

över de fallna i mitt folk.

2O om jag kunde finna

ett rastställe i öknen,

om jag kunde lämna mitt folk

och gå bort ifrån dem!

Alla är de äktenskapsbrytare,

en samling trolösa.

3En spänd pilbåge är deras tunga.

Lögn, inte sanning,

härskar i landet.

De går från illdåd till illdåd

och mig vill de inte veta av,

säger Herren.

4Var på vakt mot era vänner,

lita inte ens på en bror!

En bror bedrar sin bror,

vänner går med förtal.

5Den ene lurar den andre,

de talar inte sanning.

Deras tunga är tränad i lögn.

I sin förvändhet kan de inte 6vända om.

Övergrepp på övergrepp, svek på svek.

De vill inte veta av mig,

säger Herren.

7Därför säger Herren Sebaot:

Jag smälter ner dem och prövar dem.

Vad skall jag ta mig till med mitt folks ondska?

8En skarpslipad pil är deras tunga,

svek är orden i deras mun.

Den ene talar vänligt med den andre,

men i sitt hjärta lägger han försåt.

9Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

Klagosång över Jerusalem och Juda

10Jag bryter ut i gråt och klagan över bergen,

i sorgesång över utmarkernas beten.

Ty de är förbrända, ingen färdas där,

ingen boskap hörs råma.

Himlens fåglar och de vilda djuren,

alla har flytt och är borta.

11Jag gör Jerusalem till en ruinhög,

ett tillhåll för schakaler.

Städerna i Juda gör jag till en ödemark

där ingen kan bo.

12Vem är så vis att han begriper detta? Vem har fått ta emot Herrens ord och kan förklara detta? Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?

13Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag 14utan lytt sina hårda hjärtan, de har följt baalsgudarna, så som deras fäder lärt dem. 15Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka. 16Jag skall skingra dem bland folkslag som varken de eller deras fäder känt till, och jag skall låta svärdet härja bland dem tills jag har förintat dem.

17Kalla på gråterskor, sänd dem hit!

Hämta kunniga kvinnor, sänd dem hit!

18Låt dem genast komma

och stämma upp klagosång över oss,

så att våra ögon fylls av gråt

och tårarna strömmar!

19Hör, klagosång stiger från Sion:

»Allt är förött,

vår skam är stor.

Vi måste lämna vårt land,

vi har drivits bort från våra hem.«

20Kvinnor, lyssna på Herrens ord,

ta emot dem från hans läppar.

Lär era döttrar en klagosång,

lär varandra ett sorgekväde:

21Döden stiger in genom våra fönster,

tränger in i våra borgar,

den rycker bort barnen från gatorna

och de unga från torgen,

22lik av människor ligger

som gödsel på åkrarna,

som mejad säd efter slåtterkarlen,

och ingen samlar upp.

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren:

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,

den starke inte över sin styrka,

den rike inte över sin rikedom.

24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:

att han har insikt och kunskap om mig,

om att jag, Herren, verkar i kärlek,

i rätt och rättfärdighet på jorden,

ty däri har jag min glädje,

säger Herren.

Yttre och inre omskärelse

25Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall straffa alla som är omskurna: 26Egypten, Juda, Edom, ammoniterna, Moab och alla ökenborna med håret klippt vid tinningarna. Ty alla hednafolk är oomskurna, och hela Israels folk har oomskurna hjärtan.

10

Herren och avgudarna

101Hör det ord som Herren talar till er, Israels folk.

2Så säger Herren:

Ta inte efter andra folk,

bli inte skrämda av tecknen på himlen,

som skrämmer de andra folken.

3De gudar folken skräms av är tomhet,

stockar man huggit i skogen.

Hantverkare har yxat till dem

4och prytt dem med silver och guld.

De måste fästas med hammare och spik

för att inte ramla omkull.

5De liknar fågelskrämmor på ett gurkfält,

de kan inte tala,

de måste bäras, de kan inte gå.

Frukta dem inte,

de kan inte göra något ont —

och något gott kan de heller inte göra.

6Ingen är som du, Herre,

du är stor, stort och mäktigt är ditt namn.

7Vem måste inte frukta dig, folkens konung,

ty fruktan tillkommer dig.

Bland folkens alla visa,

bland alla deras kungar

finns ingen som du.

8Alla är de enfaldiga dårar,

fostrade av tomheter — idel trä,

9hamrat silver, skeppat från Tarshish,

och guld från Ufas,

alltihop ett verk av snickare och guldsmeder,

skrudat i violett och purpurrött,

tillverkat av konstförfarna män.

10Men Herren är en verklig Gud,

en levande Gud, en evig konung.

För hans vrede bävar jorden,

folken uthärdar inte hans raseri.

11Så skall ni säga till dem: De gudar som inte gjort himmel och jord skall försvinna från jorden, och de skall inte finnas kvar under himlen.

12Han har gjort världen med sin kraft,

grundat jorden med sin visdom

och med sin klokhet spänt upp himlen.

13När hans stämma ljuder brusar himlens vatten,

han får regnmoln att stiga vid världens ände,

han låter blixtar ljunga och regnet falla

och sänder ut vindar från sina förråd.

14Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting,

guldsmeden har svikits av sin gudabild:

hans beläten är bländverk,

det finns inget liv i dem.

15De är tomhet, löjeväckande ting.

I hemsökelsens stund förintas de.

16Sådan är inte han, Jakobs andel,

ty det är han som har skapat allt,

och Israel är hans egen stam,

Herren Sebaot är hans namn.

Förödelse och fångenskap hotar

17Tag era bylten! Bort ur landet,

ni som bor i en belägrad stad!

18Ty så säger Herren:

Denna gång slungar jag i väg

dem som bor i landet.

Jag skall ta itu med dem

och krama musten ur dem.

19Ve mig, jag är krossad,

mitt sår kan inte läkas.

Och jag trodde att detta

var en plåga jag kunde bära.

20Mitt tält är förstört,

alla mina tältlinor avslitna.

Mina barn har lämnat mig,

de finns inte mer.

Ingen finns kvar att resa mitt tält

och spänna upp mina tältdukar.

21Herdarna var enfaldiga,

de sökte inte Herren.

Därför har de misslyckats

och hela deras hjord är skingrad.

22Något hörs. Det kommer närmare!

Ett väldigt dån från landet i norr.

Judas städer skall läggas öde,

de skall bli tillhåll för schakaler.

En bön av profeten

23Jag vet, Herre, att människan

inte bestämmer över sin väg,

att vandraren själv inte styr sina steg.

24Tukta oss, Herre, men med rättvisa,

inte i vredesmod, så att du förgör oss.

25Töm din vrede över de andra folken,

de som inte känner dig,

över de stammar

som inte åkallar dig,

ty de har slukat Jakob och förintat honom,

lagt hela landet öde.