Bibel 2000 (B2000)
7

Jeremias tempelpredikan

71Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap:

Hör Herrens ord alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! 3Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. 4Lita inte på lögner som »Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.« 5Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, 6om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, 7då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid. 8Men ni litar på lögner som inte är till hjälp. 9Tror ni att ni kan stjäla och dräpa och begå äktenskapsbrott och svära falskt och tända offereld åt Baal och följa andra gudar som ni inte känner 10och sedan träda fram inför mig i detta hus, som mitt namn är utropat över, och säga »Vi är räddade«, och sedan fortsätta med alla dessa vidrigheter? 11Detta hus, som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste? Det är det också i mina ögon, säger Herren.

12Gå till min helgedom i Shilo, där jag förr lät mitt namn bo, och se vad jag gjorde med den på grund av mitt folk Israels ondska. 13Och nu har ni gjort allt detta, säger Herren. Gång på gång har jag talat till er, men ni har inte lyssnat, jag har ropat på er, men ni har inte svarat. 14Detta hus, som mitt namn är utropat över och som ni förlitar er på, och denna plats, som jag gett åt er och era fäder, skall jag därför behandla så som jag behandlade Shilo. 15Jag skall kasta er bort ur min åsyn så som jag kastade bort alla era bröder, hela Efraims släkte.

Falsk och sann gudsdyrkan

16Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan och förböner och inte vädja till mig, jag kommer inte att lyssna på dig. 17Ser du inte vad de gör i Judas städer och på Jerusalems gator? 18Barnen samlar ved, fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att baka offerkakor åt Himladrottningen, och de utgjuter dryckesoffer åt andra gudar för att förtreta mig. 19Men är det till förtret för mig? säger Herren. Är det inte till förtret för dem, till skam för dem själva? 20Därför säger Herren Gud: Se, min vrede och mitt raseri skall välla ut över denna plats, över människor och djur, över markens träd och jordens frukt; den skall brinna utan att slockna.

21Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer till era slaktoffer och ät köttet! 22Ty när jag förde era fäder ut ur Egypten gav jag dem inte någon befallning eller något bud om brännoffer och slaktoffer. 23Vad jag befallde dem var detta: Lyssna till mig, så skall jag vara er Gud och ni skall vara mitt folk. Vandra alltid den väg jag befaller er att vandra, så skall det gå er väl. 24-25Men de ville inte lyssna, inte höra på mig. Era fäder lydde sina onda och hårda hjärtan. Från den dag de lämnade Egypten ända till denna dag har de gått bakåt och inte framåt. Gång på gång sände jag mina tjänare profeterna till dem, 26men de ville inte lyssna till mig, inte höra på mig. De var styvnackade och bar sig värre åt än sina fäder.

27Du skall säga allt detta till dem, men de kommer inte att höra på dig; du skall ropa till dem, men de kommer inte att svara dig. 28Säg då till dem: Detta är det folk som inte vill lyssna till Herren, sin Gud, och inte ta varning. Sanningen har försvunnit, den hörs inte mer från deras mun.

29Klipp av dig dina lockar och kasta bort dem,

stäm upp en klagosång på de kala höjderna.

Herren har förkastat och övergivit

det släkte som väcker hans vrede.

30Ty folket i Juda har gjort det som är ont i mina ögon, säger Herren. De har ställt upp sina vidriga avgudar i det hus som mitt namn är utropat över, de har gjort det orent. 31De har byggt Tofets offerplats i Ben-Hinnoms dal. Där bränner de sina söner och döttrar. Något sådant har jag aldrig befallt och aldrig tänkt.

32Därför skall det komma en tid, säger Herren, då det inte längre heter Tofet och Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen, och man skall gräva gravar i Tofet tills där inte längre finns någon plats kvar. 33Ja, detta folks döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem. 34Och i Judas städer och på Jerusalems gator skall jag tysta alla glada röster, jubelrop och bröllopsglädje. Ja, landet skall läggas öde.

8

81När den tiden kommer, säger Herren, skall Juda kungars ben och dess stormäns ben, prästernas och profeternas ben och alla Jerusalems invånares ben hämtas fram ur gravarna 2och spridas ut under solen, månen och himlens hela härskara, som de älskat och tjänat och följt, som de vänt sig till och dyrkat. De skall inte samlas ihop och begravas, de skall bli till gödsel på marken. 3Alla överlevande, de som blir kvar av detta onda släkte på alla de platser dit jag fördrivit dem, skall föredra döden framför livet, säger Herren Sebaot.

Avfall och dom

4Du skall säga till dem:

Så säger Herren:

Om någon faller, reser han sig igen.

Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka.

5Men detta avfälliga folk —

varför framhärdar de?

De håller fast vid sitt svek,

de vägrar att vända tillbaka.

6Jag har lyssnat och hört efter:

de talar inte sanning.

Ingen ångrar sin ondska

och säger: »Vad har jag gjort!«

De rusar alla blint i väg

som hästen spränger fram i striden.

7Till och med hägern i skyn

vet sin bestämda tid,

turturduvan och svalan

vet när de skall återvända.

Men mitt folk känner inte till

vad Herren kräver.

8Hur kan ni säga: »Vi är visa,

hos oss finns Herrens lag.«

Ja, men förgäves har pennan präntat,

förgäves skrivarna!

9De visa står där med skam,

skräckslagna fångas de i snaran.

De har förkastat Herrens ord

— vad är det för slags vishet?

10Därför skall jag ge deras hustrur åt andra

och deras åkrar åt erövrare.

Alla, hög som låg,

vill girigt roffa åt sig.

Alla, profet som präst,

handlar svekfullt.

11De botar skadan hos mitt folk,

men bara på ytan.

De säger »Allt är väl, allt är väl!«

men allt är inte väl.

12De handlar skamligt och avskyvärt —

ändå känner de ingen skam,

har inte vett att blygas.

Därför skall de falla bland de fallna.

De skall störta till marken

i hemsökelsens stund,

säger Herren.

13När jag vill skörda dem, säger Herren,

bär vinstocken inga druvor,

fikonträdet ingen frukt,

bladen har vissnat.

14Varför sitter vi här?

Låt oss samlas i de befästa städerna

och möta vår undergång där!

Herren, vår Gud, låter oss gå under,

han ger oss förgiftat vatten att dricka,

ty vi har syndat mot Herren.

15Vi hoppas på fred och välgång

men lyckan uteblir,

vi hoppas på en tid av läkedom

men möter skräck.

16Från Dan hörs hans hästar gnägga,

när hans hingstar frustar

darrar hela landet.

De kommer, de slukar

landet och allt vad där finns,

städerna och alla som bor i dem.

17Se, jag sänder ormar mot er,

giftiga ormar,

som ingen besvärjelse hjälper mot.

De skall bita er, säger Herren.

Profetens klagan över folkets ondska

18Obotlig är min smärta,

mitt hjärta är tungt.

19Hör hur mitt arma folk

ropar från fjärran land:

»Är inte Herren på Sion?

Är inte Konungen där?«

Varför väckte de min vrede med sina bildstoder,

med sina främmande beläten?

20Skörden är över, sommaren förbi,

men vi blev inte räddade.

21Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,

jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.

22Finns ingen balsam i Gilead,

finns ingen läkare där?

Varför läker inte såren

hos mitt arma folk?

9

91O om mitt huvud vore en källa

och mitt öga en brunn med tårar,

då skulle jag gråta dag och natt

över de fallna i mitt folk.

2O om jag kunde finna

ett rastställe i öknen,

om jag kunde lämna mitt folk

och gå bort ifrån dem!

Alla är de äktenskapsbrytare,

en samling trolösa.

3En spänd pilbåge är deras tunga.

Lögn, inte sanning,

härskar i landet.

De går från illdåd till illdåd

och mig vill de inte veta av,

säger Herren.

4Var på vakt mot era vänner,

lita inte ens på en bror!

En bror bedrar sin bror,

vänner går med förtal.

5Den ene lurar den andre,

de talar inte sanning.

Deras tunga är tränad i lögn.

I sin förvändhet kan de inte 6vända om.

Övergrepp på övergrepp, svek på svek.

De vill inte veta av mig,

säger Herren.

7Därför säger Herren Sebaot:

Jag smälter ner dem och prövar dem.

Vad skall jag ta mig till med mitt folks ondska?

8En skarpslipad pil är deras tunga,

svek är orden i deras mun.

Den ene talar vänligt med den andre,

men i sitt hjärta lägger han försåt.

9Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

Klagosång över Jerusalem och Juda

10Jag bryter ut i gråt och klagan över bergen,

i sorgesång över utmarkernas beten.

Ty de är förbrända, ingen färdas där,

ingen boskap hörs råma.

Himlens fåglar och de vilda djuren,

alla har flytt och är borta.

11Jag gör Jerusalem till en ruinhög,

ett tillhåll för schakaler.

Städerna i Juda gör jag till en ödemark

där ingen kan bo.

12Vem är så vis att han begriper detta? Vem har fått ta emot Herrens ord och kan förklara detta? Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?

13Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag 14utan lytt sina hårda hjärtan, de har följt baalsgudarna, så som deras fäder lärt dem. 15Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka. 16Jag skall skingra dem bland folkslag som varken de eller deras fäder känt till, och jag skall låta svärdet härja bland dem tills jag har förintat dem.

17Kalla på gråterskor, sänd dem hit!

Hämta kunniga kvinnor, sänd dem hit!

18Låt dem genast komma

och stämma upp klagosång över oss,

så att våra ögon fylls av gråt

och tårarna strömmar!

19Hör, klagosång stiger från Sion:

»Allt är förött,

vår skam är stor.

Vi måste lämna vårt land,

vi har drivits bort från våra hem.«

20Kvinnor, lyssna på Herrens ord,

ta emot dem från hans läppar.

Lär era döttrar en klagosång,

lär varandra ett sorgekväde:

21Döden stiger in genom våra fönster,

tränger in i våra borgar,

den rycker bort barnen från gatorna

och de unga från torgen,

22lik av människor ligger

som gödsel på åkrarna,

som mejad säd efter slåtterkarlen,

och ingen samlar upp.

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren:

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,

den starke inte över sin styrka,

den rike inte över sin rikedom.

24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:

att han har insikt och kunskap om mig,

om att jag, Herren, verkar i kärlek,

i rätt och rättfärdighet på jorden,

ty däri har jag min glädje,

säger Herren.

Yttre och inre omskärelse

25Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall straffa alla som är omskurna: 26Egypten, Juda, Edom, ammoniterna, Moab och alla ökenborna med håret klippt vid tinningarna. Ty alla hednafolk är oomskurna, och hela Israels folk har oomskurna hjärtan.