Bibel 2000 (B2000)
6

61Sätt er i säkerhet, Benjamins stam,

bort från Jerusalem!

Stöt i horn i Tekoa,

tänd en vårdkase vid Bet-Hackerem!

Olyckan hotar från norr

och stor förödelse.

2Sion, du vackra och bortskämda dotter,

du drabbas av ödeläggelse.

3Mot henne kommer herdarna med sina hjordar.

De slår upp sina tält omkring henne,

tar var sitt stycke mark till bete.

4Invig er till strid mot henne!

Kom, vi anfaller i middagssol!

För sent! Dagen är redan förbi,

kvällsskuggorna blir längre.

5Kom, vi anfaller om natten

och förstör hennes borgar!

6Ty så säger Herren Sebaot:

Hugg ner träd och bygg

en stormningsramp mot Jerusalem!

Ve denna lögnens stad!

Den är full av förtryck,

7som brunnen flödar av vatten

så flödar den över av ondska.

Den genljuder av våld och plundring,

plågor och sår ser jag ständigt.

8Ta varning, Jerusalem,

annars vänder jag dig ryggen,

annars gör jag dig till en öde trakt,

ett land där ingen bor.

9Så säger Herren Sebaot:

Skörda en andra gång,

som från en vinstock,

dem som är kvar av Israel!

Plocka rankorna rena

som druvplockarna gör!

10Till vem skall jag tala,

vem lyssnar på min varning?

Deras öron är tillslutna

så att de inte kan höra.

För Herrens ord har de bara förakt,

de vill inte veta av det.

11Av Herrens vrede är jag fylld,

jag orkar inte hålla den tillbaka.

Töm ut den över barnen på gatan

och över de unga som samlas där!

Man och kvinna skall drabbas,

gamla och ålderstigna.

12Andra skall överta deras hus,

deras åkrar och hustrur.

Ty jag lyfter min hand

mot dem som bor i landet,

säger Herren.

13Alla, hög som låg,

vill girigt roffa åt sig.

Alla, profet som präst,

handlar svekfullt.

14De botar skadan hos mitt folk,

men bara på ytan.

De säger »Allt är väl, allt är väl!«

men allt är inte väl.

15De handlar skamligt och avskyvärt —

ändå känner de ingen skam,

har inte vett att blygas.

Därför skall de falla bland de fallna.

De skall störta till marken

i hemsökelsens stund,

säger Herren.

16Så sade Herren:

Slå in på vägarna från fordom,

fråga efter de gamla stigarna,

efter den rätta vägen.

Ta den vägen, och ni skall finna vila.

Men de svarade: »Det vill vi inte.«

17Jag satte väktare över er —

lystra när hornet ljuder!

Men de svarade: »Det vill vi inte.«

18Lyssna därför, alla folk,

lägg noga märke till vad som sker med dem!

19Lyssna, jord:

Jag låter olyckan drabba detta folk,

en följd av deras onda anslag,

ty de har inte brytt sig om mina ord

och min lag har de förkastat.

20Vad skall jag med rökelse från Saba,

finaste kalmus från fjärran land?

Era brännoffer tar jag inte emot,

era slaktoffer behagar mig inte.

21Därför säger Herren:

Se, jag lägger framför detta folk

stenar som de skall snava på,

far och son, granne och vän,

alla skall de gå under.

22Så säger Herren:

Se, ett folk kommer från ett land i norr,

ett väldigt rike reser sig

vid världens bortersta hörn.

23De bär båge och sabel,

de är grymma och utan förbarmande.

Med ett larm likt havets dån

drar de fram till häst,

rustade för strid

mot dig, arma Sion.

24Ryktet når oss

och våra händer förlamas.

Vi grips av ångest

som en kvinna i födslosmärtor.

25Gå inte ut på öppna fältet,

vandra inte längs vägarna,

där härskar fiendens svärd

— skräck från alla håll!

26Mitt arma folk, klä dig i säcktyg,

kräla i aska!

Håll dödsklagan som över ende sonen,

en bitter sorgehögtid.

Ty plötsligt är förhärjaren över oss.

Profeten skall pröva folket

27Jag har satt dig att pröva mitt folk

som man prövar silver,

du skall granska och pröva deras liv.

28Alla är de tredskande avfällingar,

de går med förtal,

alla är de fördärvade.

29Blåsbälgen flåsar,

men ur elden flyter bara bly.

Smältarens arbete är förgäves:

de onda kan inte skiljas ut.

30Värdelöst silver kallas de,

ty för Herren är de utan värde.

7

Jeremias tempelpredikan

71Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap:

Hör Herrens ord alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! 3Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. 4Lita inte på lögner som »Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.« 5Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, 6om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, 7då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid. 8Men ni litar på lögner som inte är till hjälp. 9Tror ni att ni kan stjäla och dräpa och begå äktenskapsbrott och svära falskt och tända offereld åt Baal och följa andra gudar som ni inte känner 10och sedan träda fram inför mig i detta hus, som mitt namn är utropat över, och säga »Vi är räddade«, och sedan fortsätta med alla dessa vidrigheter? 11Detta hus, som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste? Det är det också i mina ögon, säger Herren.

12Gå till min helgedom i Shilo, där jag förr lät mitt namn bo, och se vad jag gjorde med den på grund av mitt folk Israels ondska. 13Och nu har ni gjort allt detta, säger Herren. Gång på gång har jag talat till er, men ni har inte lyssnat, jag har ropat på er, men ni har inte svarat. 14Detta hus, som mitt namn är utropat över och som ni förlitar er på, och denna plats, som jag gett åt er och era fäder, skall jag därför behandla så som jag behandlade Shilo. 15Jag skall kasta er bort ur min åsyn så som jag kastade bort alla era bröder, hela Efraims släkte.

Falsk och sann gudsdyrkan

16Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan och förböner och inte vädja till mig, jag kommer inte att lyssna på dig. 17Ser du inte vad de gör i Judas städer och på Jerusalems gator? 18Barnen samlar ved, fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att baka offerkakor åt Himladrottningen, och de utgjuter dryckesoffer åt andra gudar för att förtreta mig. 19Men är det till förtret för mig? säger Herren. Är det inte till förtret för dem, till skam för dem själva? 20Därför säger Herren Gud: Se, min vrede och mitt raseri skall välla ut över denna plats, över människor och djur, över markens träd och jordens frukt; den skall brinna utan att slockna.

21Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer till era slaktoffer och ät köttet! 22Ty när jag förde era fäder ut ur Egypten gav jag dem inte någon befallning eller något bud om brännoffer och slaktoffer. 23Vad jag befallde dem var detta: Lyssna till mig, så skall jag vara er Gud och ni skall vara mitt folk. Vandra alltid den väg jag befaller er att vandra, så skall det gå er väl. 24-25Men de ville inte lyssna, inte höra på mig. Era fäder lydde sina onda och hårda hjärtan. Från den dag de lämnade Egypten ända till denna dag har de gått bakåt och inte framåt. Gång på gång sände jag mina tjänare profeterna till dem, 26men de ville inte lyssna till mig, inte höra på mig. De var styvnackade och bar sig värre åt än sina fäder.

27Du skall säga allt detta till dem, men de kommer inte att höra på dig; du skall ropa till dem, men de kommer inte att svara dig. 28Säg då till dem: Detta är det folk som inte vill lyssna till Herren, sin Gud, och inte ta varning. Sanningen har försvunnit, den hörs inte mer från deras mun.

29Klipp av dig dina lockar och kasta bort dem,

stäm upp en klagosång på de kala höjderna.

Herren har förkastat och övergivit

det släkte som väcker hans vrede.

30Ty folket i Juda har gjort det som är ont i mina ögon, säger Herren. De har ställt upp sina vidriga avgudar i det hus som mitt namn är utropat över, de har gjort det orent. 31De har byggt Tofets offerplats i Ben-Hinnoms dal. Där bränner de sina söner och döttrar. Något sådant har jag aldrig befallt och aldrig tänkt.

32Därför skall det komma en tid, säger Herren, då det inte längre heter Tofet och Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen, och man skall gräva gravar i Tofet tills där inte längre finns någon plats kvar. 33Ja, detta folks döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem. 34Och i Judas städer och på Jerusalems gator skall jag tysta alla glada röster, jubelrop och bröllopsglädje. Ja, landet skall läggas öde.

8

81När den tiden kommer, säger Herren, skall Juda kungars ben och dess stormäns ben, prästernas och profeternas ben och alla Jerusalems invånares ben hämtas fram ur gravarna 2och spridas ut under solen, månen och himlens hela härskara, som de älskat och tjänat och följt, som de vänt sig till och dyrkat. De skall inte samlas ihop och begravas, de skall bli till gödsel på marken. 3Alla överlevande, de som blir kvar av detta onda släkte på alla de platser dit jag fördrivit dem, skall föredra döden framför livet, säger Herren Sebaot.

Avfall och dom

4Du skall säga till dem:

Så säger Herren:

Om någon faller, reser han sig igen.

Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka.

5Men detta avfälliga folk —

varför framhärdar de?

De håller fast vid sitt svek,

de vägrar att vända tillbaka.

6Jag har lyssnat och hört efter:

de talar inte sanning.

Ingen ångrar sin ondska

och säger: »Vad har jag gjort!«

De rusar alla blint i väg

som hästen spränger fram i striden.

7Till och med hägern i skyn

vet sin bestämda tid,

turturduvan och svalan

vet när de skall återvända.

Men mitt folk känner inte till

vad Herren kräver.

8Hur kan ni säga: »Vi är visa,

hos oss finns Herrens lag.«

Ja, men förgäves har pennan präntat,

förgäves skrivarna!

9De visa står där med skam,

skräckslagna fångas de i snaran.

De har förkastat Herrens ord

— vad är det för slags vishet?

10Därför skall jag ge deras hustrur åt andra

och deras åkrar åt erövrare.

Alla, hög som låg,

vill girigt roffa åt sig.

Alla, profet som präst,

handlar svekfullt.

11De botar skadan hos mitt folk,

men bara på ytan.

De säger »Allt är väl, allt är väl!«

men allt är inte väl.

12De handlar skamligt och avskyvärt —

ändå känner de ingen skam,

har inte vett att blygas.

Därför skall de falla bland de fallna.

De skall störta till marken

i hemsökelsens stund,

säger Herren.

13När jag vill skörda dem, säger Herren,

bär vinstocken inga druvor,

fikonträdet ingen frukt,

bladen har vissnat.

14Varför sitter vi här?

Låt oss samlas i de befästa städerna

och möta vår undergång där!

Herren, vår Gud, låter oss gå under,

han ger oss förgiftat vatten att dricka,

ty vi har syndat mot Herren.

15Vi hoppas på fred och välgång

men lyckan uteblir,

vi hoppas på en tid av läkedom

men möter skräck.

16Från Dan hörs hans hästar gnägga,

när hans hingstar frustar

darrar hela landet.

De kommer, de slukar

landet och allt vad där finns,

städerna och alla som bor i dem.

17Se, jag sänder ormar mot er,

giftiga ormar,

som ingen besvärjelse hjälper mot.

De skall bita er, säger Herren.

Profetens klagan över folkets ondska

18Obotlig är min smärta,

mitt hjärta är tungt.

19Hör hur mitt arma folk

ropar från fjärran land:

»Är inte Herren på Sion?

Är inte Konungen där?«

Varför väckte de min vrede med sina bildstoder,

med sina främmande beläten?

20Skörden är över, sommaren förbi,

men vi blev inte räddade.

21Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,

jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.

22Finns ingen balsam i Gilead,

finns ingen läkare där?

Varför läker inte såren

hos mitt arma folk?