Bibel 2000 (B2000)
6

61Sätt er i säkerhet, Benjamins stam,

bort från Jerusalem!

Stöt i horn i Tekoa,

tänd en vårdkase vid Bet-Hackerem!

Olyckan hotar från norr

och stor förödelse.

2Sion, du vackra och bortskämda dotter,

du drabbas av ödeläggelse.

3Mot henne kommer herdarna med sina hjordar.

De slår upp sina tält omkring henne,

tar var sitt stycke mark till bete.

4Invig er till strid mot henne!

Kom, vi anfaller i middagssol!

För sent! Dagen är redan förbi,

kvällsskuggorna blir längre.

5Kom, vi anfaller om natten

och förstör hennes borgar!

6Ty så säger Herren Sebaot:

Hugg ner träd och bygg

en stormningsramp mot Jerusalem!

Ve denna lögnens stad!

Den är full av förtryck,

7som brunnen flödar av vatten

så flödar den över av ondska.

Den genljuder av våld och plundring,

plågor och sår ser jag ständigt.

8Ta varning, Jerusalem,

annars vänder jag dig ryggen,

annars gör jag dig till en öde trakt,

ett land där ingen bor.

9Så säger Herren Sebaot:

Skörda en andra gång,

som från en vinstock,

dem som är kvar av Israel!

Plocka rankorna rena

som druvplockarna gör!

10Till vem skall jag tala,

vem lyssnar på min varning?

Deras öron är tillslutna

så att de inte kan höra.

För Herrens ord har de bara förakt,

de vill inte veta av det.

11Av Herrens vrede är jag fylld,

jag orkar inte hålla den tillbaka.

Töm ut den över barnen på gatan

och över de unga som samlas där!

Man och kvinna skall drabbas,

gamla och ålderstigna.

12Andra skall överta deras hus,

deras åkrar och hustrur.

Ty jag lyfter min hand

mot dem som bor i landet,

säger Herren.

13Alla, hög som låg,

vill girigt roffa åt sig.

Alla, profet som präst,

handlar svekfullt.

14De botar skadan hos mitt folk,

men bara på ytan.

De säger »Allt är väl, allt är väl!«

men allt är inte väl.

15De handlar skamligt och avskyvärt —

ändå känner de ingen skam,

har inte vett att blygas.

Därför skall de falla bland de fallna.

De skall störta till marken

i hemsökelsens stund,

säger Herren.

16Så sade Herren:

Slå in på vägarna från fordom,

fråga efter de gamla stigarna,

efter den rätta vägen.

Ta den vägen, och ni skall finna vila.

Men de svarade: »Det vill vi inte.«

17Jag satte väktare över er —

lystra när hornet ljuder!

Men de svarade: »Det vill vi inte.«

18Lyssna därför, alla folk,

lägg noga märke till vad som sker med dem!

19Lyssna, jord:

Jag låter olyckan drabba detta folk,

en följd av deras onda anslag,

ty de har inte brytt sig om mina ord

och min lag har de förkastat.

20Vad skall jag med rökelse från Saba,

finaste kalmus från fjärran land?

Era brännoffer tar jag inte emot,

era slaktoffer behagar mig inte.

21Därför säger Herren:

Se, jag lägger framför detta folk

stenar som de skall snava på,

far och son, granne och vän,

alla skall de gå under.

22Så säger Herren:

Se, ett folk kommer från ett land i norr,

ett väldigt rike reser sig

vid världens bortersta hörn.

23De bär båge och sabel,

de är grymma och utan förbarmande.

Med ett larm likt havets dån

drar de fram till häst,

rustade för strid

mot dig, arma Sion.

24Ryktet når oss

och våra händer förlamas.

Vi grips av ångest

som en kvinna i födslosmärtor.

25Gå inte ut på öppna fältet,

vandra inte längs vägarna,

där härskar fiendens svärd

— skräck från alla håll!

26Mitt arma folk, klä dig i säcktyg,

kräla i aska!

Håll dödsklagan som över ende sonen,

en bitter sorgehögtid.

Ty plötsligt är förhärjaren över oss.

Profeten skall pröva folket

27Jag har satt dig att pröva mitt folk

som man prövar silver,

du skall granska och pröva deras liv.

28Alla är de tredskande avfällingar,

de går med förtal,

alla är de fördärvade.

29Blåsbälgen flåsar,

men ur elden flyter bara bly.

Smältarens arbete är förgäves:

de onda kan inte skiljas ut.

30Värdelöst silver kallas de,

ty för Herren är de utan värde.