Bibel 2000 (B2000)
50

Dom över Babylonien och löften om Israels befrielse

501Detta är det ord som Herren talade om Babylonien, kaldeernas land, genom profeten Jeremia.

2Förkunna för folken, ropa ut,

höj fälttecknet, förkunna,

tig inte, ropa:

»Babylon har fallit,

Bel står med skam,

Marduk har krossats.

Avgudarna står med skam,

belätena har krossats.«

3Ty ett folk från norr rycker fram

och gör landet till en ödemark

där ingen kan bo.

Både människor och djur

flyr och är borta.

4När den tiden och den dagen kommer, säger Herren, skall Israels folk komma vandrande, och Judas folk tillsammans med dem. Gråtande skall de söka sig till Herren, sin Gud. 5De skall fråga efter Sion, de skall vända blicken hitåt. De skall komma och sluta sig till Herren i ett evigt förbund som aldrig skall glömmas. 6En vilsegången hjord var mitt folk, herdarna förde dem vilse, ledde dem på avvägar i bergen. De strövade från berg till höjd och glömde sin viloplats. 7Alla som träffade på dem slukade dem, och deras fiender sade: »Vi är utan skuld.« De hade ju syndat mot Herren, han som är deras rätta betesmark och deras fäders hopp.

8Fly från Babylonien,

lämna kaldeernas land,

och gå som bockar i spetsen för hjorden.

9Nu bådar jag upp en här av väldiga folk

och leder dem mot Babylon från landet i norr.

De gör sig redo för strid,

från norr blir det erövrat.

Deras pilar liknar en segerrik hjälte,

han återvänder inte med oförrättat ärende.

10Kaldeen skall bli plundrat,

plundrarna skall få sitt lystmäte,

säger Herren.

11Ni gläder er och jublar,

ni som plundrar min egendom,

ja, ni skuttar som kvigor på grönbete

och frustar som hingstar.

12Men er mor skall stå med skam och nesa,

hon som födde er skall bli vanärad.

Hon skall bli det ringaste bland folken

— en torr och öde öken.

13För Herrens vredes skull

skall Babylon vara obebott,

det skall läggas helt öde.

Alla som har sin väg förbi

skall bestörta dra efter andan

när de ser förödelsen där.

14Bågskyttar, gör er redo,

anfall Babylon från alla sidor!

Skjut mot henne,

spara inte på pilarna!

Mot Herren har hon syndat.

15Höj härskri mot henne från alla håll!

Hon sträcker vapen,

hennes torn faller,

hennes murar störtar samman.

Detta är Herrens hämnd.

Ta hämnd på henne,

gör med henne så som hon själv har gjort!

16Utrota ur Babylonien dem som sår

och dem som går med skäran i skördetiden.

Undan det härjande svärdet

skall var och en vända hem till sitt folk,

var och en fly till sitt land.

17Israel är ett vilsegånget får,

jagat av lejon.

Först slukades det av den assyriske kungen, och till sist har nu den babyloniske kungen Nebukadnessar gnagt på dess ben. 18Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall straffa den babyloniske kungen och hans land så som jag straffade den assyriske kungen. 19Och jag skall föra Israel tillbaka till dess betesmarker, och det skall gå i bet på Karmel och i Bashan. På Efraims berg och i Gilead skall det få äta sig mätt. 20När den tiden och den dagen kommer, säger Herren, skall man söka efter Israels skuld, men den finns inte längre, söka efter Judas synder, men de är borta, ty jag skall förlåta dem som jag låter leva kvar.

21Ryck fram mot landet Meratajim,

angrip det, angrip invånarna i Pekod!

Hugg ner dem, vig deras sista rest åt förintelse,

säger Herren.

Gör vad jag har befallt dig!

22Stridslarm i landet

och stor förödelse.

23Ack, bräckt och krossad

är släggan som slog hela världen.

Ack, Babylons öde

väcker fasa bland folken.

24Du lade en snara för dig själv, Babylon,

och innan du visste ordet av var du fångad.

Du blev ertappad och gripen,

ty det var Herren du utmanade.

25Herren har öppnat sin rustkammare

och tagit fram sin vredes vapen,

ty Herren Gud Sebaot

har ett verk att utföra i kaldeernas land.

26Ryck fram mot det från alla håll,

öppna dess kornbodar,

skyffla allt i högar och vig det åt förintelse,

låt ingenting bli kvar!

27Hugg ner tjurarna,

till slaktbänken med dem!

Ve dem, deras dag är inne,

deras hemsökelses stund.

28Hör hur de flyende räddar sig ut ur Babylonien för att berätta i Sion om Herrens, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel!

29Båda upp bågskyttar mot Babylon,

alla som kan spänna en båge!

Omringa henne från alla håll,

låt ingen komma undan!

Ge igen för alla hennes ogärningar,

gör med henne så som hon själv har gjort!

Hon har satt sig upp mot Herren,

mot Israels Helige.

30Därför faller de unga männen på gatorna,

alla hennes soldater stupar den dagen,

säger Herren.

31Se, jag vänder mig mot dig, du förmätna,

säger Herren Gud Sebaot,

ty din dag är inne,

din hemsökelses stund.

32Den förmätna snavar och faller

och ingen reser henne upp.

Jag skall sätta hennes städer i brand,

elden skall sprida sig och förtära allt.

33Så säger Herren Sebaot:

Förtryckt är Israels folk

och Judas folk likaså.

De som fört bort dem i fångenskap

håller dem kvar och vägrar att släppa dem.

34Men deras befriare är mäktig,

Herren Sebaot är hans namn.

Han tar sig an deras sak

och skänker ro åt jorden

men oro åt dem som bor i Babylon.

35Svärd mot kaldeerna,

säger Herren,

mot dem som bor i Babylon,

mot dess stormän och visa!

36Svärd mot orakelprästerna,

de skall stå där som dårar!

Svärd mot dess kämpar,

de skall slås av skräck!

37Svärd mot dess hästar och vagnar,

mot legoknektarna därinne,

de skall bli som kvinnor!

Svärd mot dess skattkamrar,

de skall plundras!

38Svärd mot dess vatten,

de skall torka ut!

Ty detta är avgudarnas land,

de dyrkar skräckbelätena som besatta.

39Därför skall ökendjur och hyenor bo där,

uvar ha sitt tillhåll där.

Aldrig mer skall det bebyggas, från släkte till släkte skall det vara obebott. 40Det skall bli som när Gud ödelade Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren: ingen skall bo där, ingen människa vistas där.

41Se, ett folk kommer från norr,

ett väldigt rike och mäktiga kungar reser sig

vid världens bortersta hörn.

42De bär båge och sabel,

de är grymma och utan förbarmande.

Med ett larm likt havets dån

drar de fram till häst,

rustade för strid

mot dig, arma Babylon.

43Ryktet når kungen av Babylonien

och hans händer förlamas.

Han grips av ångest

som en kvinna i födslosmärtor.

44Se, likt lejonet som kommer fram ur Jordandalens täta snår ut på ständigt gröna betesmarker skall jag plötsligt jaga bort dem därifrån och välja ut de bästa baggarna till byte. Ty vem är min like? Vem kan ställa mig till svars? Vilken herde kan hålla stånd mot mig? 45Hör därför vad Herren har beslutat om Babylon, vilka planer han gjort upp mot kaldeernas land:

Sannerligen, de minsta i flocken skall släpas bort,

ja, betesmarkerna skall rysa över deras öde.

46Vid ropet »Babylon har fallit« skall jorden bäva,

och ett skri skall höras bland folken.