Bibel 2000 (B2000)
49

Dom över Ammon

491Om ammoniterna.

Så säger Herren:

Har Israel inga söner,

har han inte någon arvinge?

Eller varför har Milkom tagit Gad i arv,

varför bor hans folk i städerna där?

2Men det skall komma en tid,

säger Herren,

då jag låter ett härskri skalla

mot Rabba i ammoniternas land.

Det skall bli till en ruinhög,

och städerna där omkring skall brännas ner.

Israel skall ta arv efter dem som tog hans arv,

säger Herren.

3Jämra dig, Heshbon,

ty Aj är ödelagt,

ropa högt, ni Rabbas kvinnor!

Klä er i säcktyg och klaga,

sarga er med gisslet!

Ty Milkom skall föras bort i fångenskap

och hans präster och stormän med honom.

4Varför skryter du med din styrka?

Din styrka har runnit bort,

du trolösa dotter,

du som förlitar dig på dina skatter:

»Vem vågar anfalla mig?«

5Men jag låter skräcken drabba dig

— säger Herren Gud Sebaot —

från alla sidor.

Ni skall skingras åt alla håll

och ingen skall samla de flyende.

6Men sedan skall jag vända ammoniternas öde, säger Herren.

Dom över Edom

7Om Edom.

Så säger Herren Sebaot:

Finns det inte mer någon vishet i Teman?

Har de kloka inga råd att ge?

Har deras vishet murknat?

8Fly! Vänd om! Göm er djupt nere,

ni som bor i Dedan!

Ty jag låter olyckan drabba Esau,

när hans hemsökelses stund är inne.

9Kommer det druvplockare till dig

lämnar de ingen efterskörd.

Kommer det tjuvar om natten

förstör de så mycket de kan.

10Jag genomsöker Esau,

avslöjar hans gömställen.

Han kan inte hålla sig dold.

Förintade är hans barn,

hans släkt och hans grannar.

Det finns ingen som säger:

11»Lämna dina faderlösa till mig,

jag skall dra försorg om dem,

dina änkor kan ty sig till mig.«

12Så säger Herren: Om de som inte förtjänar det måste dricka ur bägaren, skulle då du slippa undan? Nej, du skall inte slippa undan, du måste dricka! 13Jag har svurit vid mig själv, säger Herren, att Bosra skall utsättas för ödeläggelse och hån och förstörelse och bli till en förbannelse. Och dess lydstäder skall läggas öde för all framtid.

14Ett budskap har jag fått från Herren,

en budbärare har sänts ut bland folken:

»Gå samman och marschera mot henne!

Upp till strid!«

15Se, jag gör dig till det ringaste av folken,

föraktat av alla.

16Du förleddes av ditt övermod

och av den fruktan du väckte,

du som bor bland klyftorna

och har ditt tillhåll på bergskrönet.

Bygger du ditt näste högt som örnen

skall jag ändå störta dig ner därifrån,

säger Herren.

17Edom skall läggas öde, alla som har sin väg förbi skall bestörta dra efter andan när de ser förstörelsen där. 18Det skall bli som när Sodom och Gomorra och deras grannstäder ödelades, säger Herren: ingen skall bo där, ingen människa vistas där. 19Se, likt lejonet som kommer fram ur Jordandalens täta snår ut på ständigt gröna betesmarker skall jag plötsligt jaga bort dem därifrån och välja ut de bästa baggarna till byte. Ty vem är min like? Vem kan ställa mig till svars? Vilken herde kan hålla stånd mot mig? 20Hör därför vad Herren har beslutat om Edom, vilka planer han gjort upp mot dem som bor i Teman:

Sannerligen, de minsta i flocken skall släpas bort,

ja, betesmarkerna skall rysa över deras öde.

21När de faller skall dånet få jorden att bäva,

ett skri skall höras ända till Sävhavet.

22Som en örn skall han stiga

och med utbredda vingar slå ner på Bosra.

Den dagen skall Edoms hjältar

ängslas som en kvinna i barnsnöd.

Dom över Damaskus

23Om Damaskus.

Hamat och Arpad står med skam,

ty ett ont budskap har nått dem.

De skälver av ångest

likt ett oroligt hav

som inte kan bli stilla.

24Damaskus har tappat modet,

vänder sig om och flyr,

slagen av skräck,

ängslig och plågad likt en födande kvinna.

25Ack, övergiven är den ryktbara staden,

glädjens hemvist!

26Nu faller de unga männen på gatorna,

alla soldaterna stupar den dagen,

säger Herren Sebaot.

27Jag skall sätta Damaskus murar i brand,

elden skall härja Ben-Hadads borgar.

Dom över Kedar och Hasor

28Om Kedar och om Hasors kungariken, som erövrades av den babyloniske kungen Nebukadnessar.

Så säger Herren:

Gå till angrepp mot Kedar,

krossa folket i öster!

29Deras tält och deras hjordar skall tas ifrån dem,

deras tältdukar och allt deras bohag.

Deras kameler skall föras bort,

och man skall ropa till dem:

»Skräck från alla håll!«

30Fly! Skynda er bort! Göm er djupt nere,

ni som bor i Hasor!

säger Herren.

Ty Nebukadnessar, kungen av Babylonien,

har fattat ett beslut om er,

han har gjort upp en plan mot er.

31Gå till angrepp mot detta trygga folk

som lever i ostörd ro,

säger Herren.

De har varken portar eller bommar

där de bor i avskildhet.

32Deras kameler skall tas som byte,

deras boskapshjordar som rov.

Jag skall skingra dem för alla vindar,

folken med håret klippt vid tinningarna.

Från alla håll skall jag låta olyckan drabba dem,

säger Herren.

33Hasor skall bli ett tillhåll för schakaler,

en ödemark för all framtid.

Ingen skall bo där,

ingen människa vistas där.

Dom över Elam

34Detta är Herrens ord till profeten Jeremia om Elam, när Sidkia hade blivit kung över Juda:

35Så säger Herren Sebaot:

Jag bryter sönder Elams båge,

dess främsta vapen.

36Jag släpper lös fyra vindar mot Elam

från himlens fyra hörn.

Jag skall skingra dem för alla dessa vindar, och det skall inte finnas något folk dit inte flyktingar från Elam kommit.

37Jag skall injaga skräck i Elam

för dess motståndare och dödsfiender.

Jag skall låta olyckan drabba dem,

min flammande vrede,

säger Herren.

Jag skall låta svärdet härja bland dem,

tills jag har förintat dem.

38I Elam skall jag resa min tron,

och jag skall förgöra kungen och stormännen där,

säger Herren.

39Men i kommande dagar skall jag vända Elams öde, säger Herren.

50

Dom över Babylonien och löften om Israels befrielse

501Detta är det ord som Herren talade om Babylonien, kaldeernas land, genom profeten Jeremia.

2Förkunna för folken, ropa ut,

höj fälttecknet, förkunna,

tig inte, ropa:

»Babylon har fallit,

Bel står med skam,

Marduk har krossats.

Avgudarna står med skam,

belätena har krossats.«

3Ty ett folk från norr rycker fram

och gör landet till en ödemark

där ingen kan bo.

Både människor och djur

flyr och är borta.

4När den tiden och den dagen kommer, säger Herren, skall Israels folk komma vandrande, och Judas folk tillsammans med dem. Gråtande skall de söka sig till Herren, sin Gud. 5De skall fråga efter Sion, de skall vända blicken hitåt. De skall komma och sluta sig till Herren i ett evigt förbund som aldrig skall glömmas. 6En vilsegången hjord var mitt folk, herdarna förde dem vilse, ledde dem på avvägar i bergen. De strövade från berg till höjd och glömde sin viloplats. 7Alla som träffade på dem slukade dem, och deras fiender sade: »Vi är utan skuld.« De hade ju syndat mot Herren, han som är deras rätta betesmark och deras fäders hopp.

8Fly från Babylonien,

lämna kaldeernas land,

och gå som bockar i spetsen för hjorden.

9Nu bådar jag upp en här av väldiga folk

och leder dem mot Babylon från landet i norr.

De gör sig redo för strid,

från norr blir det erövrat.

Deras pilar liknar en segerrik hjälte,

han återvänder inte med oförrättat ärende.

10Kaldeen skall bli plundrat,

plundrarna skall få sitt lystmäte,

säger Herren.

11Ni gläder er och jublar,

ni som plundrar min egendom,

ja, ni skuttar som kvigor på grönbete

och frustar som hingstar.

12Men er mor skall stå med skam och nesa,

hon som födde er skall bli vanärad.

Hon skall bli det ringaste bland folken

— en torr och öde öken.

13För Herrens vredes skull

skall Babylon vara obebott,

det skall läggas helt öde.

Alla som har sin väg förbi

skall bestörta dra efter andan

när de ser förödelsen där.

14Bågskyttar, gör er redo,

anfall Babylon från alla sidor!

Skjut mot henne,

spara inte på pilarna!

Mot Herren har hon syndat.

15Höj härskri mot henne från alla håll!

Hon sträcker vapen,

hennes torn faller,

hennes murar störtar samman.

Detta är Herrens hämnd.

Ta hämnd på henne,

gör med henne så som hon själv har gjort!

16Utrota ur Babylonien dem som sår

och dem som går med skäran i skördetiden.

Undan det härjande svärdet

skall var och en vända hem till sitt folk,

var och en fly till sitt land.

17Israel är ett vilsegånget får,

jagat av lejon.

Först slukades det av den assyriske kungen, och till sist har nu den babyloniske kungen Nebukadnessar gnagt på dess ben. 18Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall straffa den babyloniske kungen och hans land så som jag straffade den assyriske kungen. 19Och jag skall föra Israel tillbaka till dess betesmarker, och det skall gå i bet på Karmel och i Bashan. På Efraims berg och i Gilead skall det få äta sig mätt. 20När den tiden och den dagen kommer, säger Herren, skall man söka efter Israels skuld, men den finns inte längre, söka efter Judas synder, men de är borta, ty jag skall förlåta dem som jag låter leva kvar.

21Ryck fram mot landet Meratajim,

angrip det, angrip invånarna i Pekod!

Hugg ner dem, vig deras sista rest åt förintelse,

säger Herren.

Gör vad jag har befallt dig!

22Stridslarm i landet

och stor förödelse.

23Ack, bräckt och krossad

är släggan som slog hela världen.

Ack, Babylons öde

väcker fasa bland folken.

24Du lade en snara för dig själv, Babylon,

och innan du visste ordet av var du fångad.

Du blev ertappad och gripen,

ty det var Herren du utmanade.

25Herren har öppnat sin rustkammare

och tagit fram sin vredes vapen,

ty Herren Gud Sebaot

har ett verk att utföra i kaldeernas land.

26Ryck fram mot det från alla håll,

öppna dess kornbodar,

skyffla allt i högar och vig det åt förintelse,

låt ingenting bli kvar!

27Hugg ner tjurarna,

till slaktbänken med dem!

Ve dem, deras dag är inne,

deras hemsökelses stund.

28Hör hur de flyende räddar sig ut ur Babylonien för att berätta i Sion om Herrens, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel!

29Båda upp bågskyttar mot Babylon,

alla som kan spänna en båge!

Omringa henne från alla håll,

låt ingen komma undan!

Ge igen för alla hennes ogärningar,

gör med henne så som hon själv har gjort!

Hon har satt sig upp mot Herren,

mot Israels Helige.

30Därför faller de unga männen på gatorna,

alla hennes soldater stupar den dagen,

säger Herren.

31Se, jag vänder mig mot dig, du förmätna,

säger Herren Gud Sebaot,

ty din dag är inne,

din hemsökelses stund.

32Den förmätna snavar och faller

och ingen reser henne upp.

Jag skall sätta hennes städer i brand,

elden skall sprida sig och förtära allt.

33Så säger Herren Sebaot:

Förtryckt är Israels folk

och Judas folk likaså.

De som fört bort dem i fångenskap

håller dem kvar och vägrar att släppa dem.

34Men deras befriare är mäktig,

Herren Sebaot är hans namn.

Han tar sig an deras sak

och skänker ro åt jorden

men oro åt dem som bor i Babylon.

35Svärd mot kaldeerna,

säger Herren,

mot dem som bor i Babylon,

mot dess stormän och visa!

36Svärd mot orakelprästerna,

de skall stå där som dårar!

Svärd mot dess kämpar,

de skall slås av skräck!

37Svärd mot dess hästar och vagnar,

mot legoknektarna därinne,

de skall bli som kvinnor!

Svärd mot dess skattkamrar,

de skall plundras!

38Svärd mot dess vatten,

de skall torka ut!

Ty detta är avgudarnas land,

de dyrkar skräckbelätena som besatta.

39Därför skall ökendjur och hyenor bo där,

uvar ha sitt tillhåll där.

Aldrig mer skall det bebyggas, från släkte till släkte skall det vara obebott. 40Det skall bli som när Gud ödelade Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren: ingen skall bo där, ingen människa vistas där.

41Se, ett folk kommer från norr,

ett väldigt rike och mäktiga kungar reser sig

vid världens bortersta hörn.

42De bär båge och sabel,

de är grymma och utan förbarmande.

Med ett larm likt havets dån

drar de fram till häst,

rustade för strid

mot dig, arma Babylon.

43Ryktet når kungen av Babylonien

och hans händer förlamas.

Han grips av ångest

som en kvinna i födslosmärtor.

44Se, likt lejonet som kommer fram ur Jordandalens täta snår ut på ständigt gröna betesmarker skall jag plötsligt jaga bort dem därifrån och välja ut de bästa baggarna till byte. Ty vem är min like? Vem kan ställa mig till svars? Vilken herde kan hålla stånd mot mig? 45Hör därför vad Herren har beslutat om Babylon, vilka planer han gjort upp mot kaldeernas land:

Sannerligen, de minsta i flocken skall släpas bort,

ja, betesmarkerna skall rysa över deras öde.

46Vid ropet »Babylon har fallit« skall jorden bäva,

och ett skri skall höras bland folken.

51

511Så säger Herren:

Se, jag uppväcker en förhärjande storm

mot Babylon och mot dem som bor i Lev Kamaj.

2Jag skall sända främlingar att tröska Babylonien.

De skall utplundra landet.

Från alla håll skall de angripa det

på olyckans dag.

3Bågskytten skall spänna bågen

och brösta sig i sin brynja.

Skona inte dess unga män,

vig hela hären åt förintelse!

4De skall falla dräpta i kaldeernas land,

genomborrade på dess gator.

5Israel och Juda är inte änklingar,

inte övergivna av sin Gud, av Herren Sebaot,

men deras land är fyllt av skuld

inför Israels Helige.

6Fly bort från Babylonien,

sätt er i säkerhet,

annars drabbar straffet också er.

Ty tiden är inne för Herrens hämnd,

han vedergäller dem för vad de gjort.

7En gyllene bägare var Babylon i Herrens hand,

den gjorde hela världen drucken.

Folken drack av vinet i den,

därför blev de som galna.

8Plötsligt har Babylon fallit och krossats.

Brist ut i klagorop över henne!

Hämta balsam till hennes sår,

kanske kan det läkas.

9Vi försökte bota Babylon,

men hon kunde inte botas.

Lämna henne! Låt oss ge oss av

var och en till sitt land.

Domen över henne når till himlen,

den räcker upp till skyarna.

10Herren har fört vår rättvisa sak till seger.

Kom, låt oss berätta i Sion

vad Herren, vår Gud, har gjort!

11Vässa pilarna,

fyll era koger!

Herren har uppeggat de mediska kungarna, ty hans avsikt är att förgöra Babylon. Detta är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.

12Höj fälttecknet mot Babylons murar!

Skärp bevakningen,

sätt ut poster,

förbered bakhåll!

Herren har fattat sitt beslut

och sätter nu i verket

sina hotelser mot Babylons invånare.

13Du som bor vid väldiga vattendrag

och är så rik på skatter,

ditt slut har kommit,

din väv skärs ner.

14Herren Sebaot har svurit vid sig själv:

Jag skall fylla dig med människor,

talrika som en gräshoppssvärm.

De skall höja ett härskri mot dig.

15Han har gjort världen med sin kraft,

grundat jorden med sin visdom

och med sin klokhet spänt upp himlen.

16När hans stämma ljuder brusar himlens vatten,

han får regnmoln att stiga vid världens ände,

han låter blixtar ljunga och regnet falla

och sänder ut vindar från sina förråd.

17Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting,

guldsmeden har svikits av sin gudabild:

hans beläten är bländverk,

det finns inget liv i dem.

18De är tomhet, löjeväckande ting.

I hemsökelsens stund förintas de.

19Sådan är inte han, Jakobs andel,

ty det är han som har skapat allt,

och Israel är hans egen stam,

Herren Sebaot är hans namn.

20Du är min hammare, mitt stridsvapen.

Med dig krossar jag folk,

med dig förintar jag riken,

21med dig krossar jag häst och ryttare,

med dig krossar jag stridsvagn och vagnskämpe,

22med dig krossar jag man och kvinna,

med dig krossar jag gammal och ung,

med dig krossar jag yngling och flicka,

23med dig krossar jag herde och hjord,

med dig krossar jag bonde och oxspann,

med dig krossar jag ståthållare och styresmän.

24Jag skall vedergälla Babylon

och alla som bor i Kaldeen

för allt det onda de gjort mot Sion

inför era ögon, säger Herren.

25Nu vänder jag mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren, du som fördärvar hela jorden. Jag lyfter min hand mot dig och vältrar ner dig från klipporna och gör dig till ett förbränt berg.

26Från dig skall ingen hämta

hörnsten eller grundsten,

ty du skall läggas öde

för all framtid, säger Herren.

27Höj ett fälttecken på jorden,

stöt i horn bland folken,

invig dem till strid mot Babylon,

båda upp riken mot henne

— Ararat, Minni och Ashkenas —

utse en fältherre mot henne,

låt hästarna rycka fram

likt svärmar av borstiga gräshoppor.

28Invig folken till strid mot henne, Mediens kungar, dess ståthållare och alla styresmän, hela det välde de härskar över.

29Då bävar jorden och skälver,

ty Herrens planer mot Babylonien förverkligas:

att lägga landet öde

så att ingen kan bo där.

30Babylons kämpar har gett upp sin kamp,

de sitter i sina fästen,

deras kraft har sinat,

de har blivit som kvinnor.

Husen har satts i brand,

bommarna är bräckta.

31Löpare efter löpare,

budbärare efter budbärare

kommer från alla håll till kungen av Babylonien

med bud att hans stad erövras.

32Flodövergångarna har besatts,

bålverken är nerbrända,

soldaterna har slagits av skräck.

33Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud:

Det arma Babylon är som en tröskplats

som just trampats till.

Inom kort är skördetiden inne.

34Nebukadnessar, kungen av Babylonien,

slukade mig, han sög ur mig.

Han ställde undan mig som ett tomt kärl.

Likt en drake svalde han mig,

fyllde sin buk med mina läckerheter

och drev bort mig.

35Må allt våld, all förstörelse som drabbat mig

nu drabba Babylon,

säger Sions invånare.

Må straffet för mitt utgjutna blod

drabba Kaldeens invånare,

säger Jerusalem.

36Därför säger Herren så:

Nu tar jag mig an din sak

och utkräver hämnd för dig.

Jag låter deras hav torka ut

och deras källa sina.

37Och Babylon skall bli en stenhög,

ett tillhåll för schakaler,

en kuslig ödemark,

där ingen kan bo.

38De ryter i flock som lejon,

morrar som unga lejon.

39Jag skall förvandla deras dryck till gift

och dricka dem medvetslösa.

De skall falla i evig sömn

och aldrig mer vakna upp,

säger Herren.

40Som lamm skall jag föra dem till slakt,

som baggar och bockar.

41Ack, Sheshak har fallit,

hela världens stolthet har intagits.

Ack, Babylons öde

väcker fasa bland folken.

42Babylon har dränkts av havet,

översvämmats av brusande vågor.

43Dess städer har lagts öde,

blivit ett förtorkat ökenland,

där ingen kan bo,

dit ingen människa färdas.

44Jag straffar Bel i Babylon

och sliter ur hans gap vad han slukat.

Folken skall inte längre

strömma till honom.

Också Babylons murar faller.

45Mitt folk, dra ut därifrån,

sätt er i säkerhet

undan Herrens flammande vrede.

46Tappa inte modet, bli inte skrämda av de rykten som går i landet. Ena året kommer ett rykte, året därpå ett annat, rykten om våld i landet, om härskares kamp mot härskare.

47Ja, det skall komma en tid

då jag skall straffa Babylons avgudar.

Hela landet skall stå med skam

och alla ligga där fallna.

48Himmel och jord och allt som finns där

skall jubla över Babylons fall,

när förhärjarna tränger in från norr,

säger Herren.

49Ja, Babylon måste falla

för deras skull som har dräpts i Israel,

så som för Babylons skull

dräpta har fallit över hela jorden.

50Ni som har undkommit svärdet,

ge er av, bli inte kvar!

Tänk på Herren i fjärran land

och minns Jerusalem.

51Vi blev vanärade och hånade,

våra ansikten rodnade av skam,

när främlingar trängde in

i Herrens heliga tempel.

52Men det skall komma en tid,

säger Herren,

då jag skall straffa Babylons avgudar

och landet skall fyllas av de sårades jämmer.

53Om Babylon så steg upp i himlen

och gjorde sin höga fästning ointaglig,

skulle ändå mina förhärjare nå dit,

säger Herren.

54Ett klagoskri hörs från Babylon,

stor är förödelsen i kaldeernas land.

55Ty Herren förhärjar Babylon,

han gör slut på dess väldiga larm.

Vågorna brusar som en mäktig flod

med larmande dån.

56Förhärjaren kommer,

han kommer mot Babylon.

Hjältarna tas till fånga,

deras bågar bräcks.

Ty Herren är en hämndens Gud,

han vedergäller till fullo.

57Babylons stormän och visa skall jag dricka berusade, dess ståthållare, styresmän och hjältar. De skall falla i evig sömn och aldrig mer vakna upp, säger Konungen, han vars namn är Herren Sebaot.

58Så säger Herren Sebaot:

Babylons breda mur

skall jämnas med marken,

dess höga portar sättas i brand.

Folkens mödor mynnar ut i intet,

allt de slitit för blir eldens rov.

59Detta är det uppdrag profeten Jeremia gav Seraja, son till Neria, Machsejas son, när Seraja följde med judakungen Sidkia till Babylonien i hans fjärde regeringsår. Seraja var kvartermästare. 60Jeremia skrev i en bokrulle ner alla de olyckor som skulle drabba Babylon, allt detta som är skrivet om Babylon. 61Jeremia sade till Seraja: »När du kommer till Babylon, läs då upp allt som står här. 62Du skall säga: Herre, du har själv hotat att förstöra denna plats, så att ingen kan bo där, varken människor eller djur; den skall läggas öde för all framtid. 63När du har läst upp bokrullen skall du binda en sten vid den och kasta den i Eufrat. 64Sedan skall du säga: Så skall Babylon sjunka och aldrig mer komma upp, på grund av de olyckor som jag låter drabba det.«

Så långt Jeremias ord.