Bibel 2000 (B2000)
4

41Om du vänder tillbaka, Israel,

säger Herren,

skall du få komma tillbaka till mig,

och om du tar bort dina vidriga avgudar ur min åsyn

skall du slippa att irra omkring.

2Då skall du svära vid Herren

uppriktigt, rätt och ärligt,

och folken skall välsigna sig med hans namn

och lovsjunga honom.

3Ty så säger Herren

till männen i Juda och till Jerusalem:

Bryt er ny mark,

så inte bland törnen.

4Omskär er för Herren,

skär bort era hjärtans förhud,

ni män i Juda och invånare i Jerusalem.

Annars flammar min vrede upp

likt en eld som ingen kan släcka,

för era onda gärningars skull.

Herrens straffdom: angrepp från norr

5Kungör detta i Juda,

ropa ut det i Jerusalem,

stöt i horn över hela landet,

kalla samman ett uppbåd:

Låt oss samlas i de befästa städerna!

6Höj fälttecknet! Till Sion!

Sätt er i säkerhet! Stanna inte!

Ty jag låter olyckan komma från norr

med stor förödelse.

7Lejonet har lämnat sitt snår,

folkens förhärjare är på marsch,

han har brutit upp från sitt tillhåll

för att lägga ditt land öde.

Dina städer skall bli till ruiner

där ingen kan bo.

8Så klä er i säcktyg,

klaga och jämra er!

Herrens flammande vrede

har inte vänt sig från oss.

9Den dagen, säger Herren,

skall modet svika konung och stormän,

prästerna skall slås av skräck,

profeterna stå förstummade.

10De skall säga: »Herre, vår Gud,

du har bedragit

detta folk och Jerusalem:

du lovade oss fred och trygghet —

och nu har vi svärdet mot strupen!«

11När den tiden kommer

skall detta folk och Jerusalem få höra:

En brännhet vind från öknens kala höjder

sveper ner mot mitt folk.

I den kan ingen rensa säd,

12den vind jag låter komma är starkare än så.

Nu går jag till rätta med dem.

13Se, som ovädersmoln skockar sig fienden,

hans vagnar är som en stormvind,

hans hästar snabbare än örnar.

Ve oss, vi är förlorade!

14Gör ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem,

så att du kan bli räddad.

Hur länge skall onda tankar

bo kvar i ditt bröst?

15Hör, ett budskap har kommit från Dan,

ett olycksbud från Efraims berg!

16Förkunna för folket,

låt Jerusalem höra:

Fiender kommer från fjärran land,

deras stridsrop skallar mot städerna i Juda.

17Som vakterna kring ett fält

omringar de henne från alla håll,

ty mig har hon trotsat,

säger Herren.

18Ditt liv och dina gärningar

är skuld till detta,

allt kommer av din ondska,

allt bittert som träffar dig rakt i hjärtat.

19Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta!

Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror.

Jag kan inte tiga.

Jag hör hornstötar och stridsrop.

20Katastrof på katastrof,

hela landet blir härjat:

plötsligt är mina hus raserade,

tälten förintade på ett ögonblick.

21Hur länge måste jag se fälttecknen

och höra hornen larma?

22Mitt folk är dårar,

de vill inte veta av mig.

De är barn utan allt förnuft.

De begriper sig på att göra det onda,

men att göra det rätta förstår de inte.

23Jag ser på jorden — den är öde och tom,

på himlen — där finns inget ljus.

24Jag ser på bergen — de skälver

och alla höjder skakar.

25Jag ser — där finns inte en människa,

alla himlens fåglar har flytt.

26Jag ser — det bördiga landet har blivit öken,

alla dess städer ruiner.

Detta är Herrens verk,

hans flammande vredes verk.

27Ty så säger Herren:

Hela landet skall läggas öde,

jag skall förinta det.

28Därför sörjer jorden

och himlen svartnar därovanför.

Jag har talat och tar inte tillbaka,

beslutat och ändrar mig inte.

29För ryttarnas och bågskyttarnas larm

tar hela landet till flykten,

man gömmer sig bland snåren

och uppe bland klipporna.

Alla städer är övergivna,

inte en människa finns kvar där.

30Vad tjänar det då till

att du klär dig i scharlakansrött,

pryder dig med gyllene smycken,

gör ögonen stora med smink?

Förgäves gör du dig vacker:

dina älskare föraktar dig,

de står efter ditt liv.

31Jag hör stön som från en kvinna i födslosmärtor,

skrik som från en förstföderska.

Det är Sion — flämtande sträcker hon ut sina händer:

Ve mig! Vanmäktig är jag inför dråparna.

5

Herrens dom över folkets synder

51Gå ut på Jerusalems gator

och se er noga omkring!

Sök på torgen

och se om ni kan finna någon,

om det finns en enda som handlar rätt

och försöker leva hederligt —

då skall jag förlåta staden.

2Också när de svär vid Herren

svär de falskt.

3Herre, dina ögon vill se ärlighet.

Du slog dem, men de kände ingen smärta,

du krossade dem, men de vägrade ta varning.

De gjorde sina ansikten hårdare än sten

och vägrade vända tillbaka.

4Jag tänkte: De är bara enkelt folk,

de bär sig dåraktigt åt,

de känner inte Herrens vilja,

inte sin Guds krav.

5Nu skall jag gå till de mäktiga

och tala med dem,

de känner Herrens vilja,

sin Guds krav.

Men också dessa hade brutit oket

och slitit alla band.

6Därför slår dem skogens lejon,

därför härjar ökenvargen bland dem,

leoparden lurar vid deras städer,

den som vågar sig ut blir sliten i stycken,

ty deras synder är många,

gång på gång har de avfallit.

7Varför skulle jag förlåta dig?

Dina söner har övergett mig

och svurit vid gudar som inte är gudar.

Fastän jag gav dem vad de behövde

var de otrogna

och skockades i horhuset.

8De är brunstiga, kåta hingstar,

de frustar efter andras hustrur.

9Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

10Upp på vinbergets terrasser!

Skövla och fördärva allt!

Riv bort deras rankor,

ty de är inte Herrens.

11De har svikit mig,

både Israel och Juda,

säger Herren.

12De har förnekat Herren

och avvisat honom:

»Inget ont skall drabba oss,

svärd och svält skall vi slippa.

13Profeternas tal blir till luft,

Guds ord finns inte hos dem.«

14Därför säger Herren, härskarornas Gud:

Eftersom de säger sådant

gör jag nu mina ord i din mun till eld,

och detta folk skall bli veden som förtärs.

15Mot er, israeliter, sänder jag

ett folk långt bortifrån,

säger Herren,

ett urgammalt folk,

ett folk som funnits från äldsta tid,

ett folk vars språk du inte förstår,

vars tal du inte begriper.

16Deras koger är gapande gravar,

alla är de tappra krigare.

17De skall sluka dina skördar och ditt bröd,

sluka dina söner och dina döttrar,

sluka dina får och dina kor,

sluka dina vinstockar och fikonträd.

Med svärd skall de förstöra de befästa städer

som du förlitar dig på.

18Men när den tiden kommer, säger Herren, skall jag inte förgöra er helt. 19Och om de frågar: »Varför har Herren, vår Gud, gjort oss allt detta?« skall du svara dem: »Eftersom ni övergav mig och tjänade främmande gudar i ert eget land, skall ni nu få tjäna främlingar i ett land som inte är ert.«

20Kungör detta för Jakobs folk,

ropa ut det i Juda:

21Hör detta, du dåraktiga folk

som saknar förstånd,

som har ögon men inte ser,

som har öron men inte hör.

22Skall ni inte frukta mig,

säger Herren,

skall ni inte darra inför mig

som gjorde sanden till en gräns för havet,

en evig spärr som inte kan genombrytas:

bränningarna dånar, men förgäves,

vågorna brusar, men hejdas där.

23Men detta folk är vrångt och trotsigt,

de lämnade mig och gick.

24De tänkte aldrig:

»Vi måste frukta Herren, vår Gud,

han som ger regn i rätt tid,

både höstregn och vårregn,

och tryggar våra skördetider.«

25Nu har era brott rubbat denna ordning,

era synder har berövat er detta goda.

26Ty i mitt folk finns onda män,

som fågelfängare binder de sina nät

och gillrar fällor

för att fånga människor.

27Som korgen fylls av fåglar

är deras hus fyllda av svek.

Därför har de blivit mäktiga och rika,

28skinande feta.

Det finns ingen gräns för deras ondska,

de dömer inte rättvist,

de driver inte den faderlöses sak till seger

och hävdar inte den fattiges rätt.

29Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

30Fasansfulla och skrämmande ting

sker i landet.

31Profeterna profeterar lögner,

och prästerna styr efter deras råd.

Och så vill mitt folk ha det.

Men vad skall ni göra

när det blir slut på detta?

6

61Sätt er i säkerhet, Benjamins stam,

bort från Jerusalem!

Stöt i horn i Tekoa,

tänd en vårdkase vid Bet-Hackerem!

Olyckan hotar från norr

och stor förödelse.

2Sion, du vackra och bortskämda dotter,

du drabbas av ödeläggelse.

3Mot henne kommer herdarna med sina hjordar.

De slår upp sina tält omkring henne,

tar var sitt stycke mark till bete.

4Invig er till strid mot henne!

Kom, vi anfaller i middagssol!

För sent! Dagen är redan förbi,

kvällsskuggorna blir längre.

5Kom, vi anfaller om natten

och förstör hennes borgar!

6Ty så säger Herren Sebaot:

Hugg ner träd och bygg

en stormningsramp mot Jerusalem!

Ve denna lögnens stad!

Den är full av förtryck,

7som brunnen flödar av vatten

så flödar den över av ondska.

Den genljuder av våld och plundring,

plågor och sår ser jag ständigt.

8Ta varning, Jerusalem,

annars vänder jag dig ryggen,

annars gör jag dig till en öde trakt,

ett land där ingen bor.

9Så säger Herren Sebaot:

Skörda en andra gång,

som från en vinstock,

dem som är kvar av Israel!

Plocka rankorna rena

som druvplockarna gör!

10Till vem skall jag tala,

vem lyssnar på min varning?

Deras öron är tillslutna

så att de inte kan höra.

För Herrens ord har de bara förakt,

de vill inte veta av det.

11Av Herrens vrede är jag fylld,

jag orkar inte hålla den tillbaka.

Töm ut den över barnen på gatan

och över de unga som samlas där!

Man och kvinna skall drabbas,

gamla och ålderstigna.

12Andra skall överta deras hus,

deras åkrar och hustrur.

Ty jag lyfter min hand

mot dem som bor i landet,

säger Herren.

13Alla, hög som låg,

vill girigt roffa åt sig.

Alla, profet som präst,

handlar svekfullt.

14De botar skadan hos mitt folk,

men bara på ytan.

De säger »Allt är väl, allt är väl!«

men allt är inte väl.

15De handlar skamligt och avskyvärt —

ändå känner de ingen skam,

har inte vett att blygas.

Därför skall de falla bland de fallna.

De skall störta till marken

i hemsökelsens stund,

säger Herren.

16Så sade Herren:

Slå in på vägarna från fordom,

fråga efter de gamla stigarna,

efter den rätta vägen.

Ta den vägen, och ni skall finna vila.

Men de svarade: »Det vill vi inte.«

17Jag satte väktare över er —

lystra när hornet ljuder!

Men de svarade: »Det vill vi inte.«

18Lyssna därför, alla folk,

lägg noga märke till vad som sker med dem!

19Lyssna, jord:

Jag låter olyckan drabba detta folk,

en följd av deras onda anslag,

ty de har inte brytt sig om mina ord

och min lag har de förkastat.

20Vad skall jag med rökelse från Saba,

finaste kalmus från fjärran land?

Era brännoffer tar jag inte emot,

era slaktoffer behagar mig inte.

21Därför säger Herren:

Se, jag lägger framför detta folk

stenar som de skall snava på,

far och son, granne och vän,

alla skall de gå under.

22Så säger Herren:

Se, ett folk kommer från ett land i norr,

ett väldigt rike reser sig

vid världens bortersta hörn.

23De bär båge och sabel,

de är grymma och utan förbarmande.

Med ett larm likt havets dån

drar de fram till häst,

rustade för strid

mot dig, arma Sion.

24Ryktet når oss

och våra händer förlamas.

Vi grips av ångest

som en kvinna i födslosmärtor.

25Gå inte ut på öppna fältet,

vandra inte längs vägarna,

där härskar fiendens svärd

— skräck från alla håll!

26Mitt arma folk, klä dig i säcktyg,

kräla i aska!

Håll dödsklagan som över ende sonen,

en bitter sorgehögtid.

Ty plötsligt är förhärjaren över oss.

Profeten skall pröva folket

27Jag har satt dig att pröva mitt folk

som man prövar silver,

du skall granska och pröva deras liv.

28Alla är de tredskande avfällingar,

de går med förtal,

alla är de fördärvade.

29Blåsbälgen flåsar,

men ur elden flyter bara bly.

Smältarens arbete är förgäves:

de onda kan inte skiljas ut.

30Värdelöst silver kallas de,

ty för Herren är de utan värde.