Bibel 2000 (B2000)
48

Dom över Moab

481Om Moab.

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud:

Ve över Nebo, det är ödelagt!

Kirjatajim är erövrat,

fästet nesligen krossat.

2Moabs ära finns inte mer.

I Heshbon smiddes onda planer:

»Låt oss utrota Moab,

det skall inte längre vara ett folk.«

Också du, Madmen, skall tystas,

svärdet är efter dig.

3Ett klagorop hörs från Horonajim —

våld och stor förödelse.

4Moab är krossat,

klagoropet hörs ända till Soar.

5Uppför sluttningen mot Luchit

går folket gråtande.

På vägen ner mot Horonajim

hörs klagorop över förödelsen.

6Fly! Rädda livet!

Bli som buskar i öknen!

7Eftersom du satte din lit

till dina bedrifter och dina skatter

skall också du bli erövrad.

Kemosh skall föras bort i fångenskap,

hans präster och stormän med honom.

8Förhärjaren skall komma till varje stad.

Ingen stad skall slippa undan.

Dalen skall skövlas,

högslätten läggas öde,

så som Herren har sagt.

9Res en gravsten över Moab,

ty det skall förstöras i grund,

dess städer skall läggas öde,

så att ingen kan bo där.

10Förbannad den som inte ivrigt utför Herrens verk!

Förbannad den som tvekar att bloda ner sitt svärd!

11I trygghet har Moab levt sedan sin ungdom,

ostörd likt vin som fått vila på dräggen

och inte hällts från kärl till kärl.

Han drevs aldrig i landsflykt.

Därför har han bevarat sin smak,

och hans doft är oförändrad.

12Men det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall skicka vintappare till honom. De skall tappa vinet, de skall tömma hans kärl och krossa krukorna. 13Moab skall svikas av Kemosh, så som Israel blev sviket av Betel, den gud de litade på.

14Hur kan ni säga: »Vi är hjältar

och tappra krigare«?

15Moabs förhärjare rycker fram mot hans städer.

De bästa av hans unga män

drar ut för att slaktas,

säger Konungen, han vars namn är Herren Sebaot.

16Moabs undergång är nära,

olyckan nalkas med stormsteg.

17Ömka honom, ni som är hans grannar,

alla ni som känner hans rykte.

Säg: »Ack, bräckt är den starka spiran,

den praktfulla härskarstaven.«

18Stig ner från ärans höjd

och sätt dig i dyngan,

du som bor i Divon,

ty Moabs förhärjare rycker fram mot dig

och förstör dina fästen.

19Ställ dig vid vägen och spana,

du som bor i Aroer,

fråga honom som flyr

och henne som söker rädda sig:

»Vad är det som har hänt?«

20Moab är nesligen krossat.

Klaga och jämra er!

Berätta vid Arnon

att Moab är förhärjat.

21Domen har fallit över högslätten, över Holon, Jahas och Mefaat, 22över Divon, Nebo och Bet Divlatajim, 23över Kirjatajim, Bet Gamul och Bet Meon, 24över Keriot och Bosra, över alla städer i Moab, både nära och fjärran.

25Avhugget är Moabs horn,

hans makt är bruten,

säger Herren.

26Drick honom full, han har förhävt sig mot Herren. Moab skall spy ner sig och bli till åtlöje också han. 27Du, Moab, gjorde ju Israel till åtlöje. Blev han kanske ertappad bland tjuvar, eftersom du skakar på huvudet så hånfullt varje gång du talar om honom?

28Överge era städer och slå er ner bland klipporna,

ni som bor i Moab!

Gör som duvan som bygger sitt bo

inne i gapande klyftor!

29Vi har sett Moabs högmod,

det måttlösa,

hans högfärd, stolthet och högmod,

sett hur han förhävde sig.

30Jag vet hur fräck han är, säger Herren. Skamlöst är hans skrävel, skamlöst allt han gör. 31Därför jämrar jag mig över Moab, klagar över alla i Moab, suckar över männen i Kir-Heres.

32Mer än över Jaser gråter jag över dig,

Sivma, du vinstock.

Dina rankor sträckte sig ut över havet,

de nådde ända till Jaser.

På din frukt och din vinskörd

har förhärjaren slagit ner.

33Glädjen och jublet är borta

från trädgårdarna, från Moabs land.

Jag har tömt pressarna på vin,

ingen trampar längre druvorna.

Skörderopen har tystnat.

34Heshbon och Elale klagar, deras rop når ända till Jahas, från Soar ända till Horonajim och Eglat Shelishia. Ty också Nimrims vatten skall bli ökenmark. 35I Moab, säger Herren, skall jag göra slut på dem som offrar på höjderna och tänder offereld åt sina gudar. 36Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt, ja, mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män. Och därför har allt de vunnit gått förlorat. 37Varje hjässa är rakad, varje skägg avklippt. Alla har ristat sina händer blodiga, alla har svept sig i säcktyg. 38På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan, ty jag har krossat Moab som en kruka ingen vill ha, säger Herren. 39»Ack, Moab är förstört«, klagar de, »Moab vänder sig bort i skam.« Moab skall bli till åtlöje och skräck för alla sina grannar.

40Ty så säger Herren:

Som en örn skall han med utbredda vingar

slå ner på Moab.

41Städerna skall falla,

fästningarna intas.

Den dagen skall Moabs hjältar

ängslas som en kvinna i barnsnöd.

42Moab skall utplånas som folk,

ty mot Herren har det förhävt sig.

43Fara, fallgrop och fälla

väntar er som bor i Moab,

säger Herren.

44Den som flyr faran

skall falla i gropen,

och den som tar sig upp ur gropen

skall fastna i fällan.

Ty jag skall låta ett hemsökelsens år drabba dem, drabba Moab, säger Herren.

45I skuggan av Heshbon

står flyktingar utmattade.

Eld slog ut från Heshbon,

en flamma från Sichons palats.

Den förbrände Moabs tinning

och hjässan på stridslarmets män.

46Ve dig, Moab!

Förlorat är Kemoshs folk!

Dina söner har fängslats,

dina döttrar förts bort i fångenskap.

47Men jag skall vända Moabs öde i kommande dagar, säger Herren.

Så långt domen över Moab.

49

Dom över Ammon

491Om ammoniterna.

Så säger Herren:

Har Israel inga söner,

har han inte någon arvinge?

Eller varför har Milkom tagit Gad i arv,

varför bor hans folk i städerna där?

2Men det skall komma en tid,

säger Herren,

då jag låter ett härskri skalla

mot Rabba i ammoniternas land.

Det skall bli till en ruinhög,

och städerna där omkring skall brännas ner.

Israel skall ta arv efter dem som tog hans arv,

säger Herren.

3Jämra dig, Heshbon,

ty Aj är ödelagt,

ropa högt, ni Rabbas kvinnor!

Klä er i säcktyg och klaga,

sarga er med gisslet!

Ty Milkom skall föras bort i fångenskap

och hans präster och stormän med honom.

4Varför skryter du med din styrka?

Din styrka har runnit bort,

du trolösa dotter,

du som förlitar dig på dina skatter:

»Vem vågar anfalla mig?«

5Men jag låter skräcken drabba dig

— säger Herren Gud Sebaot —

från alla sidor.

Ni skall skingras åt alla håll

och ingen skall samla de flyende.

6Men sedan skall jag vända ammoniternas öde, säger Herren.

Dom över Edom

7Om Edom.

Så säger Herren Sebaot:

Finns det inte mer någon vishet i Teman?

Har de kloka inga råd att ge?

Har deras vishet murknat?

8Fly! Vänd om! Göm er djupt nere,

ni som bor i Dedan!

Ty jag låter olyckan drabba Esau,

när hans hemsökelses stund är inne.

9Kommer det druvplockare till dig

lämnar de ingen efterskörd.

Kommer det tjuvar om natten

förstör de så mycket de kan.

10Jag genomsöker Esau,

avslöjar hans gömställen.

Han kan inte hålla sig dold.

Förintade är hans barn,

hans släkt och hans grannar.

Det finns ingen som säger:

11»Lämna dina faderlösa till mig,

jag skall dra försorg om dem,

dina änkor kan ty sig till mig.«

12Så säger Herren: Om de som inte förtjänar det måste dricka ur bägaren, skulle då du slippa undan? Nej, du skall inte slippa undan, du måste dricka! 13Jag har svurit vid mig själv, säger Herren, att Bosra skall utsättas för ödeläggelse och hån och förstörelse och bli till en förbannelse. Och dess lydstäder skall läggas öde för all framtid.

14Ett budskap har jag fått från Herren,

en budbärare har sänts ut bland folken:

»Gå samman och marschera mot henne!

Upp till strid!«

15Se, jag gör dig till det ringaste av folken,

föraktat av alla.

16Du förleddes av ditt övermod

och av den fruktan du väckte,

du som bor bland klyftorna

och har ditt tillhåll på bergskrönet.

Bygger du ditt näste högt som örnen

skall jag ändå störta dig ner därifrån,

säger Herren.

17Edom skall läggas öde, alla som har sin väg förbi skall bestörta dra efter andan när de ser förstörelsen där. 18Det skall bli som när Sodom och Gomorra och deras grannstäder ödelades, säger Herren: ingen skall bo där, ingen människa vistas där. 19Se, likt lejonet som kommer fram ur Jordandalens täta snår ut på ständigt gröna betesmarker skall jag plötsligt jaga bort dem därifrån och välja ut de bästa baggarna till byte. Ty vem är min like? Vem kan ställa mig till svars? Vilken herde kan hålla stånd mot mig? 20Hör därför vad Herren har beslutat om Edom, vilka planer han gjort upp mot dem som bor i Teman:

Sannerligen, de minsta i flocken skall släpas bort,

ja, betesmarkerna skall rysa över deras öde.

21När de faller skall dånet få jorden att bäva,

ett skri skall höras ända till Sävhavet.

22Som en örn skall han stiga

och med utbredda vingar slå ner på Bosra.

Den dagen skall Edoms hjältar

ängslas som en kvinna i barnsnöd.

Dom över Damaskus

23Om Damaskus.

Hamat och Arpad står med skam,

ty ett ont budskap har nått dem.

De skälver av ångest

likt ett oroligt hav

som inte kan bli stilla.

24Damaskus har tappat modet,

vänder sig om och flyr,

slagen av skräck,

ängslig och plågad likt en födande kvinna.

25Ack, övergiven är den ryktbara staden,

glädjens hemvist!

26Nu faller de unga männen på gatorna,

alla soldaterna stupar den dagen,

säger Herren Sebaot.

27Jag skall sätta Damaskus murar i brand,

elden skall härja Ben-Hadads borgar.

Dom över Kedar och Hasor

28Om Kedar och om Hasors kungariken, som erövrades av den babyloniske kungen Nebukadnessar.

Så säger Herren:

Gå till angrepp mot Kedar,

krossa folket i öster!

29Deras tält och deras hjordar skall tas ifrån dem,

deras tältdukar och allt deras bohag.

Deras kameler skall föras bort,

och man skall ropa till dem:

»Skräck från alla håll!«

30Fly! Skynda er bort! Göm er djupt nere,

ni som bor i Hasor!

säger Herren.

Ty Nebukadnessar, kungen av Babylonien,

har fattat ett beslut om er,

han har gjort upp en plan mot er.

31Gå till angrepp mot detta trygga folk

som lever i ostörd ro,

säger Herren.

De har varken portar eller bommar

där de bor i avskildhet.

32Deras kameler skall tas som byte,

deras boskapshjordar som rov.

Jag skall skingra dem för alla vindar,

folken med håret klippt vid tinningarna.

Från alla håll skall jag låta olyckan drabba dem,

säger Herren.

33Hasor skall bli ett tillhåll för schakaler,

en ödemark för all framtid.

Ingen skall bo där,

ingen människa vistas där.

Dom över Elam

34Detta är Herrens ord till profeten Jeremia om Elam, när Sidkia hade blivit kung över Juda:

35Så säger Herren Sebaot:

Jag bryter sönder Elams båge,

dess främsta vapen.

36Jag släpper lös fyra vindar mot Elam

från himlens fyra hörn.

Jag skall skingra dem för alla dessa vindar, och det skall inte finnas något folk dit inte flyktingar från Elam kommit.

37Jag skall injaga skräck i Elam

för dess motståndare och dödsfiender.

Jag skall låta olyckan drabba dem,

min flammande vrede,

säger Herren.

Jag skall låta svärdet härja bland dem,

tills jag har förintat dem.

38I Elam skall jag resa min tron,

och jag skall förgöra kungen och stormännen där,

säger Herren.

39Men i kommande dagar skall jag vända Elams öde, säger Herren.

50

Dom över Babylonien och löften om Israels befrielse

501Detta är det ord som Herren talade om Babylonien, kaldeernas land, genom profeten Jeremia.

2Förkunna för folken, ropa ut,

höj fälttecknet, förkunna,

tig inte, ropa:

»Babylon har fallit,

Bel står med skam,

Marduk har krossats.

Avgudarna står med skam,

belätena har krossats.«

3Ty ett folk från norr rycker fram

och gör landet till en ödemark

där ingen kan bo.

Både människor och djur

flyr och är borta.

4När den tiden och den dagen kommer, säger Herren, skall Israels folk komma vandrande, och Judas folk tillsammans med dem. Gråtande skall de söka sig till Herren, sin Gud. 5De skall fråga efter Sion, de skall vända blicken hitåt. De skall komma och sluta sig till Herren i ett evigt förbund som aldrig skall glömmas. 6En vilsegången hjord var mitt folk, herdarna förde dem vilse, ledde dem på avvägar i bergen. De strövade från berg till höjd och glömde sin viloplats. 7Alla som träffade på dem slukade dem, och deras fiender sade: »Vi är utan skuld.« De hade ju syndat mot Herren, han som är deras rätta betesmark och deras fäders hopp.

8Fly från Babylonien,

lämna kaldeernas land,

och gå som bockar i spetsen för hjorden.

9Nu bådar jag upp en här av väldiga folk

och leder dem mot Babylon från landet i norr.

De gör sig redo för strid,

från norr blir det erövrat.

Deras pilar liknar en segerrik hjälte,

han återvänder inte med oförrättat ärende.

10Kaldeen skall bli plundrat,

plundrarna skall få sitt lystmäte,

säger Herren.

11Ni gläder er och jublar,

ni som plundrar min egendom,

ja, ni skuttar som kvigor på grönbete

och frustar som hingstar.

12Men er mor skall stå med skam och nesa,

hon som födde er skall bli vanärad.

Hon skall bli det ringaste bland folken

— en torr och öde öken.

13För Herrens vredes skull

skall Babylon vara obebott,

det skall läggas helt öde.

Alla som har sin väg förbi

skall bestörta dra efter andan

när de ser förödelsen där.

14Bågskyttar, gör er redo,

anfall Babylon från alla sidor!

Skjut mot henne,

spara inte på pilarna!

Mot Herren har hon syndat.

15Höj härskri mot henne från alla håll!

Hon sträcker vapen,

hennes torn faller,

hennes murar störtar samman.

Detta är Herrens hämnd.

Ta hämnd på henne,

gör med henne så som hon själv har gjort!

16Utrota ur Babylonien dem som sår

och dem som går med skäran i skördetiden.

Undan det härjande svärdet

skall var och en vända hem till sitt folk,

var och en fly till sitt land.

17Israel är ett vilsegånget får,

jagat av lejon.

Först slukades det av den assyriske kungen, och till sist har nu den babyloniske kungen Nebukadnessar gnagt på dess ben. 18Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall straffa den babyloniske kungen och hans land så som jag straffade den assyriske kungen. 19Och jag skall föra Israel tillbaka till dess betesmarker, och det skall gå i bet på Karmel och i Bashan. På Efraims berg och i Gilead skall det få äta sig mätt. 20När den tiden och den dagen kommer, säger Herren, skall man söka efter Israels skuld, men den finns inte längre, söka efter Judas synder, men de är borta, ty jag skall förlåta dem som jag låter leva kvar.

21Ryck fram mot landet Meratajim,

angrip det, angrip invånarna i Pekod!

Hugg ner dem, vig deras sista rest åt förintelse,

säger Herren.

Gör vad jag har befallt dig!

22Stridslarm i landet

och stor förödelse.

23Ack, bräckt och krossad

är släggan som slog hela världen.

Ack, Babylons öde

väcker fasa bland folken.

24Du lade en snara för dig själv, Babylon,

och innan du visste ordet av var du fångad.

Du blev ertappad och gripen,

ty det var Herren du utmanade.

25Herren har öppnat sin rustkammare

och tagit fram sin vredes vapen,

ty Herren Gud Sebaot

har ett verk att utföra i kaldeernas land.

26Ryck fram mot det från alla håll,

öppna dess kornbodar,

skyffla allt i högar och vig det åt förintelse,

låt ingenting bli kvar!

27Hugg ner tjurarna,

till slaktbänken med dem!

Ve dem, deras dag är inne,

deras hemsökelses stund.

28Hör hur de flyende räddar sig ut ur Babylonien för att berätta i Sion om Herrens, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel!

29Båda upp bågskyttar mot Babylon,

alla som kan spänna en båge!

Omringa henne från alla håll,

låt ingen komma undan!

Ge igen för alla hennes ogärningar,

gör med henne så som hon själv har gjort!

Hon har satt sig upp mot Herren,

mot Israels Helige.

30Därför faller de unga männen på gatorna,

alla hennes soldater stupar den dagen,

säger Herren.

31Se, jag vänder mig mot dig, du förmätna,

säger Herren Gud Sebaot,

ty din dag är inne,

din hemsökelses stund.

32Den förmätna snavar och faller

och ingen reser henne upp.

Jag skall sätta hennes städer i brand,

elden skall sprida sig och förtära allt.

33Så säger Herren Sebaot:

Förtryckt är Israels folk

och Judas folk likaså.

De som fört bort dem i fångenskap

håller dem kvar och vägrar att släppa dem.

34Men deras befriare är mäktig,

Herren Sebaot är hans namn.

Han tar sig an deras sak

och skänker ro åt jorden

men oro åt dem som bor i Babylon.

35Svärd mot kaldeerna,

säger Herren,

mot dem som bor i Babylon,

mot dess stormän och visa!

36Svärd mot orakelprästerna,

de skall stå där som dårar!

Svärd mot dess kämpar,

de skall slås av skräck!

37Svärd mot dess hästar och vagnar,

mot legoknektarna därinne,

de skall bli som kvinnor!

Svärd mot dess skattkamrar,

de skall plundras!

38Svärd mot dess vatten,

de skall torka ut!

Ty detta är avgudarnas land,

de dyrkar skräckbelätena som besatta.

39Därför skall ökendjur och hyenor bo där,

uvar ha sitt tillhåll där.

Aldrig mer skall det bebyggas, från släkte till släkte skall det vara obebott. 40Det skall bli som när Gud ödelade Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren: ingen skall bo där, ingen människa vistas där.

41Se, ett folk kommer från norr,

ett väldigt rike och mäktiga kungar reser sig

vid världens bortersta hörn.

42De bär båge och sabel,

de är grymma och utan förbarmande.

Med ett larm likt havets dån

drar de fram till häst,

rustade för strid

mot dig, arma Babylon.

43Ryktet når kungen av Babylonien

och hans händer förlamas.

Han grips av ångest

som en kvinna i födslosmärtor.

44Se, likt lejonet som kommer fram ur Jordandalens täta snår ut på ständigt gröna betesmarker skall jag plötsligt jaga bort dem därifrån och välja ut de bästa baggarna till byte. Ty vem är min like? Vem kan ställa mig till svars? Vilken herde kan hålla stånd mot mig? 45Hör därför vad Herren har beslutat om Babylon, vilka planer han gjort upp mot kaldeernas land:

Sannerligen, de minsta i flocken skall släpas bort,

ja, betesmarkerna skall rysa över deras öde.

46Vid ropet »Babylon har fallit« skall jorden bäva,

och ett skri skall höras bland folken.