Bibel 2000 (B2000)
44

Strafftal till judeerna i Egypten

441Detta är det ord som kom till Jeremia om de judeer som bodde i Egypten, i Migdol, Tachpanches, Memfis och i Patros område: 2Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni har sett den olycka jag har låtit drabba Jerusalem och alla städerna i Juda. Nu ligger de i ruiner. Ingen bor där. 3Detta har skett på grund av allt det onda de gjorde när de väckte min vrede genom att tända offereld åt andra gudar och dyrka dem, gudar som var okända både för dem och för er och era fäder. 4Gång på gång har jag sänt mina tjänare profeterna till er för att säga: »Upphör med dessa vidrigheter, som jag avskyr!« 5Men de ville inte lyssna, inte höra på; de vände inte om från sin ondska och slutade inte att tända offereld åt andra gudar. 6Då vällde min vrede och mitt raseri fram och flammade mot Judas städer och mot Jerusalems gator, så att de blev ödelagda och ligger i ruiner än i dag.

7Och nu säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud: Varför drar ni olycka över er själva? Ni utrotar män och kvinnor, barn och spädbarn ur Juda, så att ingen enda av er blir kvar. 8Ni väcker min vrede med det ni gör, ni tänder offereld åt andra gudar i Egypten, där ni har bosatt er. Därför skall ni utrotas, därför skall ni bli till en förbannelse och utsättas för hån av alla jordens folk. 9Har ni glömt allt ont som era fäder har gjort, allt ont som Judas kungar och deras hustrur, som ni själva och era hustrur har gjort i Juda och på Jerusalems gator? 10Intill denna dag har ni inte visat någon förkrosselse eller fruktan, ni har inte följt min lag och mina stadgar, som jag förelagt er och era fäder. 11Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag vänder mig mot er för att bringa er olycka och för att utrota hela Juda. 12Jag skall ta itu med dem som är kvar av Juda, dem som beslutat sig för att bege sig till Egypten och bosätta sig där. De skall alla gå under i Egypten. De skall falla för svärd och förgås av svält. Från den störste till den minste skall de gå under. Genom svärd och svält skall de dö, och de skall bli till en förbannelse och en svordom och utsättas för ödeläggelse och hån. 13Jag skall straffa dem som bor i Egypten, så som jag straffade Jerusalem, med svärd och svält och pest. 14Ingen skall bli räddad, ingen skall överleva av dem som är kvar av Juda, av dem som kom till Egypten för att bosätta sig där. Ingen skall återvända till Juda, dit de längtar tillbaka och där de vill leva. Ingen skall återvända, utom några få som blir räddade.

15Då fick Jeremia detta svar av männen, som kände till att deras hustrur tände offereld åt andra gudar, och av den stora skara kvinnor som samlats där, alla som bodde i Patros i Egypten: 16»Det ord du har talat till oss i Herrens namn tänker vi inte lyda. 17Vi tänker göra som vi har sagt: tända offereld åt Himladrottningen och utgjuta dryckesoffer åt henne så som vi gjorde förr, vi och våra fäder, våra kungar och stormän, i Judas städer och på Jerusalems gator. Då kunde vi äta oss mätta, vi hade det bra och drabbades inte av någon olycka. 18Men sedan vi slutade med att tända offereld åt Himladrottningen och utgjuta dryckesoffer åt henne har vi lidit brist på allt, och vi har fallit offer för svärd och för svält.« 19Och kvinnorna sade: »Vi tänder offereld åt Himladrottningen och utgjuter dryckesoffer åt henne, och det är med våra mäns samtycke som vi bakar offerkakor med hennes bild och utgjuter dryckesoffer åt henne.«

20Jeremia sade till folket, till männen och kvinnorna, alla som hade gett honom detta svar: 21»De offereldar ni tände i Judas städer och på Jerusalems gator, ni själva och era fäder, era kungar och era stormän och folket i landet, dem har Herren kommit ihåg, han har inte glömt dem. 22Herren kunde inte längre uthärda era onda gärningar och era vidriga bruk, och därför blev ert land lagt i ruiner. Det utsattes för ödeläggelse och blev till en förbannelse; ingen kan bo där mer — så som nu har skett. 23Eftersom ni tände offereld och syndade mot Herren, inte lyssnade till honom och inte följde hans lag och hans stadgar och befallningar, har denna olycka drabbat er, så som nu har skett.«

24Jeremia sade till hela folket och till alla kvinnorna: »Hör Herrens ord, alla ni av Judas folk som är i Egypten: 25Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni kvinnor har nu i handling bekräftat era egna ord: ’Vi tänker hålla våra löften att tända offereld åt Himladrottningen och utgjuta dryckesoffer åt henne.’ Så infria då era löften, förrätta era dryckesoffer! 26Hör därför Herrens ord, alla ni av Juda folk som bor i Egypten: Jag svär vid mitt höga namn, säger Herren, att ingen judeisk man någonstans i Egypten hädanefter skall nämna mitt namn, ingen skall säga ’Så sant Herren Gud lever’. 27Jag vakar över dem för att bringa dem olycka och inte lycka. Alla judeiska män i Egypten skall falla offer för svärd och för svält tills alla är borta. 28Endast några få som undkommer svärdet skall återvända från Egypten till Juda. Så skall alla som är kvar av Juda, de som begett sig till Egypten för att bosätta sig där, inse vems ord som går i uppfyllelse, mitt eller deras. 29Och detta är det tecken jag ger er, säger Herren, tecknet på att jag skall straffa er på denna plats, för att ni skall inse att mina hotelser mot er skall förverkligas: 30Så säger Herren: Jag skall utlämna farao Hofra, kungen av Egypten, åt hans motståndare och dödsfiender, så som jag utlämnade Sidkia, kungen av Juda, åt kung Nebukadnessar av Babylonien, hans motståndare och dödsfiende.«

45

Ett budskap till Baruk

451Detta är vad profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, han som på Jeremias diktamen skrev ner hans ord i en bokrulle under judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår. 2Jeremia sade: »Så säger Herren, Israels Gud, om dig, Baruk: 3Du säger: ’Ve mig, Herren lägger ny smärta till min plåga! Jag är matt av mitt suckande, jag finner ingen ro.’ 4Ge honom detta svar: Så säger Herren: Vad jag byggt upp bryter jag ner, och vad jag planterat rycker jag upp. Detta gäller hela jorden. 5Begär du något stort för egen räkning? Gör inte det! Jag låter olycka drabba allt levande, säger Herren. Men jag skall låta dig komma undan med livet, vart du än beger dig.«

46

Dom över Egypten

461Detta är Herrens ord till profeten Jeremia om folken.

2Om Egypten.

Mot den egyptiske kungen farao Nekos här, som stod vid floden Eufrat, vid Karkemish, och som besegrades av den babyloniske kungen Nebukadnessar under Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår i Juda.

3Gör sköldarna redo,

ryck fram till strid!

4Spänn för hästarna!

Ryttare, sitt upp!

Ställ upp i hjälm,

låt spjuten blänka,

dra på brynjorna!

5Vad är det jag ser?

De grips av skräck,

de viker tillbaka.

Deras hjältar är slagna.

De tar till flykten,

ser sig inte om.

Skräck från alla håll,

säger Herren.

6Den snabbaste kan inte fly,

hjälten kommer inte undan.

Norrut, vid Eufrat,

vacklar de och faller.

7Vem är det som stiger likt Nilen,

likt strömmar av brusande vatten?

8Egypten stiger likt Nilen,

likt strömmar av brusande vatten.

Han tänker: Jag skall stiga, jag skall översvämma jorden,

förgöra städerna och alla som bor i dem.

9Framåt, hästar!

Vagnar, storma fram!

Ryck fram, hjältar,

män från Kush och Put med era sköldar,

ludeer med spända bågar!

10Den dagen skall vara en hämndens dag, då Herren Gud Sebaot tar hämnd på sina fiender.

Då skall svärdet frossa,

släcka sin törst med deras blod,

ty Herren Gud Sebaot

ställer till ett slaktoffer

i landet i norr, vid Eufrat.

11Bege dig till Gilead och hämta balsam,

arma jungfru Egypten.

Förgäves prövar du många botemedel —

det finns ingen läkedom för ditt sår.

12Folken har hört om din skam,

ditt klagoskri fyller världen.

Hjältarna faller över varandra

och stupar tillsammans.

13Detta är det ord som Herren talade till profeten Jeremia, att Nebukadnessar, kungen av Babylonien, skulle komma och besegra Egypten:

14Ropa ut i Egypten,

förkunna i Migdol,

förkunna i Memfis och Tachpanches:

»Fatta posto, gör dig redo,

ty svärdet frossar runt omkring dig!«

15Varför har Apis flytt,

varför höll din tjurgud inte stånd?

Därför att Herren drev bort honom.

16Den lejda hopen vacklade och föll,

och de ropade till varandra:

»Kom, låt oss vända tillbaka

till vårt folk och det land där vi föddes,

undan det härjande svärdet!«

17Ge farao, Egyptens kung, detta öknamn:

Bullret som aldrig kom.

18Så sant jag lever, säger Konungen,

han vars namn är Herren Sebaot,

som Tabor bland bergen,

som Karmel vid havet

är han som kommer.

19Gör dig redo för landsflykt,

du folk som bor i Egypten,

ty Memfis skall läggas öde,

förhärjas, så att ingen kan bo där.

20En grann kviga är Egypten,

men en broms kommer farande från norr.

21Och legoknektarna i landet,

dessa gödda kalvar,

allihop vänder de och flyr.

De kan inte hålla stånd,

ty olyckans dag är över dem,

hemsökelsens stund.

22Hon väser som en orm

när deras här rycker an.

Som timmerhuggare

ger de sig på henne med sina yxor,

23de hugger ner hennes skog, säger Herren.

De är otaliga,

talrikare än gräshoppor,

ingen kan räkna dem.

24Det arma Egypten står där med skam,

utlämnat åt folket från norr.

25Herren Sebaot, Israels Gud, säger: Jag straffar Amon från No och farao och Egypten, dess gudar och kungar, både farao och dem som satt sin lit till honom. 26Jag utlämnar dem åt deras dödsfiender, åt den babyloniske kungen Nebukadnessar och hans män. Men därefter skall landet åter vara bebott som i forna dagar, säger Herren.

Löfte till Israel

27Var inte rädd, du min tjänare Jakob,

var inte förskräckt, du Israel.

Jag skall rädda dig ur fjärran land,

dina barn ur det land där de är fångna.

Jakob skall åter leva trygg,

ingen skall hota honom.

28Var inte rädd, du min tjänare Jakob,

säger Herren,

ty jag är med dig.

Jag skall förgöra alla de folk

till vilka jag har fördrivit dig.

Men dig skall jag inte förgöra.

Jag skall tukta dig, men rättvist,

jag låter dig inte undgå straff.