Bibel 2000 (B2000)
42

421Alla befälhavarna, bland dem Jochanan, Kareachs son, och Asarja, Hoshajas son, och hela folket, från den störste till den minste, 2vände sig till profeten Jeremia och sade: »Vi bönfaller dig att be till Herren, din Gud, för alla oss som finns kvar. Vi var många, men som du själv ser är vi bara några få kvar. 3Be Herren, din Gud, att tala om för oss vart vi skall gå och vad vi skall göra.« 4Profeten Jeremia svarade dem: »Ja, jag skall göra som ni har sagt och be till Herren, er Gud, och allt vad Herren svarar skall jag berätta för er. Jag skall inte förtiga något.« 5Då sade de till Jeremia: »Herren är vårt vittne. Vi lovar att rätta oss efter det besked Herren, din Gud, sänder oss genom dig. 6Det må vara bra eller dåligt, vi skall lyda Herren, vår Gud, som vi sänder dig till. Så skall det gå oss väl när vi lyder Herren, vår Gud.«

7Efter tio dagar kom Herrens ord till Jeremia. 8Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna som var hos honom och hela folket, från den störste till den minste, 9och sade till dem: »Så säger Herren, Israels Gud, som ni sände mig till med era böner: 10Om ni stannar kvar här i landet skall jag bygga upp er, inte riva ner er. Jag skall plantera er, inte rycka upp er. Ty jag ångrar det onda jag utsatt er för. 11Var inte rädda för den babyloniske kungen, som ni nu fruktar. Var inte rädda för honom, säger Herren, ty jag är med er, jag skall hjälpa er och befria er ur hans våld. 12Jag skall visa er barmhärtighet och göra honom barmhärtig mot er, så att han låter er bo kvar i ert land. 13Men kanske vill ni inte lyda Herren, er Gud, utan säger: ’Vi vill inte bo kvar i detta land, 14nej, vi vill bege oss till Egypten. Där slipper vi krig och hornsignaler och slipper hungra efter bröd. Där vill vi bo.’ 15Därför måste ni nu höra Herrens ord, ni som är kvar av Juda: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Om ni beslutar er för att bege er till Egypten och bosätta er där 16skall svärdet som ni fruktar hinna upp er i Egypten, och svälten som ni ängslas för skall förfölja er till Egypten, och där skall ni dö. 17Alla de som beslutar sig för att bege sig till Egypten och bosätta sig där skall dö genom svärd och svält och pest. Ingen av dem skall undkomma och överleva den olycka jag låter drabba dem. 18Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Så som min vrede och mitt raseri vällde ut över Jerusalems invånare, så skall min vrede välla ut över er, om ni beger er till Egypten. Ni skall bli till en förbannelse och en svordom och utsättas för ödeläggelse och hån, och ni skall aldrig återse denna plats. 19Herren har talat till er som är kvar av Juda: Bege er inte till Egypten! — Kom ihåg att jag har varnat er i dag. 20Ni gör ett misstag som kommer att kosta er livet. Ni har själva sänt mig till Herren, er Gud, och sagt: ’Be för oss till Herren, vår Gud, och tala om allt vad han säger, så skall vi rätta oss efter det.’ 21I dag har jag talat om det för er. Men ni lyssnar inte till Herren, er Gud, och till det han har sänt mig att säga till er. 22Nu kan ni vara förvissade om att ni skall dö genom svärd och svält och pest på den plats där ni så gärna vill bosätta er.«

43

431När Jeremia hade avslutat sitt tal till folket och framfört allt vad Herren, deras Gud, hade sänt honom att säga, 2var Asarja, Hoshajas son, och Jochanan, Kareachs son, och alla de andra fräcka nog att svara honom: »Du ljuger! Herren, vår Gud, har inte sänt dig att varna oss för att bege oss till Egypten och bosätta oss där. 3Det är Baruk, Nerias son, som har hetsat dig mot oss, för att vi skall bli utlämnade åt kaldeerna och dödade eller deporterade till Babylonien.« 4Varken Jochanan, Kareachs son, eller befälhavarna eller folket ville lyssna till Herren och stanna kvar i Juda. 5I stället tog Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna med sig alla av Juda som var kvar: de som hade återvänt från de folk till vilka de skingrats och bosatt sig i Juda, 6män, kvinnor och barn, och kungadöttrarna och alla de som gardesbefälhavaren Nebusaradan hade lämnat kvar hos Gedalja, son till Achikam, Shafans son, däribland profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. 7De begav sig till Egypten, eftersom de inte lyssnade till Herren. Så kom de till Tachpanches.

Profetia om Nebukadnessars erövring av Egypten

8Herrens ord kom till Jeremia i Tachpanches: 9Tag några stora stenar och göm dem i jordgolvet vid ingången till faraos palats i Tachpanches. Gör detta i några judeiska mäns åsyn. 10Säg till dem: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hämta hit min tjänare, Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och han skall ställa sin tron ovanpå de stenar som jag gömmer här, och han skall breda ut sin tronmatta över dem. 11Han skall komma och besegra Egypten och utlämna

till pesten dem som hör pesten till,

till fångenskapen dem som hör fångenskapen till,

till svärdet dem som hör svärdet till.

12Han skall sätta eld på de egyptiska gudarnas tempel och bränna ner dem och föra bort gudarna. Han skall rensa Egypten som en herde rensar sina kläder från löss. Sedan skall han obesegrad dra bort därifrån. 13Han skall krossa stoderna i Bet-Shemesh i Egypten, och de egyptiska gudarnas tempel skall han bränna ner.
44

Strafftal till judeerna i Egypten

441Detta är det ord som kom till Jeremia om de judeer som bodde i Egypten, i Migdol, Tachpanches, Memfis och i Patros område: 2Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni har sett den olycka jag har låtit drabba Jerusalem och alla städerna i Juda. Nu ligger de i ruiner. Ingen bor där. 3Detta har skett på grund av allt det onda de gjorde när de väckte min vrede genom att tända offereld åt andra gudar och dyrka dem, gudar som var okända både för dem och för er och era fäder. 4Gång på gång har jag sänt mina tjänare profeterna till er för att säga: »Upphör med dessa vidrigheter, som jag avskyr!« 5Men de ville inte lyssna, inte höra på; de vände inte om från sin ondska och slutade inte att tända offereld åt andra gudar. 6Då vällde min vrede och mitt raseri fram och flammade mot Judas städer och mot Jerusalems gator, så att de blev ödelagda och ligger i ruiner än i dag.

7Och nu säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud: Varför drar ni olycka över er själva? Ni utrotar män och kvinnor, barn och spädbarn ur Juda, så att ingen enda av er blir kvar. 8Ni väcker min vrede med det ni gör, ni tänder offereld åt andra gudar i Egypten, där ni har bosatt er. Därför skall ni utrotas, därför skall ni bli till en förbannelse och utsättas för hån av alla jordens folk. 9Har ni glömt allt ont som era fäder har gjort, allt ont som Judas kungar och deras hustrur, som ni själva och era hustrur har gjort i Juda och på Jerusalems gator? 10Intill denna dag har ni inte visat någon förkrosselse eller fruktan, ni har inte följt min lag och mina stadgar, som jag förelagt er och era fäder. 11Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag vänder mig mot er för att bringa er olycka och för att utrota hela Juda. 12Jag skall ta itu med dem som är kvar av Juda, dem som beslutat sig för att bege sig till Egypten och bosätta sig där. De skall alla gå under i Egypten. De skall falla för svärd och förgås av svält. Från den störste till den minste skall de gå under. Genom svärd och svält skall de dö, och de skall bli till en förbannelse och en svordom och utsättas för ödeläggelse och hån. 13Jag skall straffa dem som bor i Egypten, så som jag straffade Jerusalem, med svärd och svält och pest. 14Ingen skall bli räddad, ingen skall överleva av dem som är kvar av Juda, av dem som kom till Egypten för att bosätta sig där. Ingen skall återvända till Juda, dit de längtar tillbaka och där de vill leva. Ingen skall återvända, utom några få som blir räddade.

15Då fick Jeremia detta svar av männen, som kände till att deras hustrur tände offereld åt andra gudar, och av den stora skara kvinnor som samlats där, alla som bodde i Patros i Egypten: 16»Det ord du har talat till oss i Herrens namn tänker vi inte lyda. 17Vi tänker göra som vi har sagt: tända offereld åt Himladrottningen och utgjuta dryckesoffer åt henne så som vi gjorde förr, vi och våra fäder, våra kungar och stormän, i Judas städer och på Jerusalems gator. Då kunde vi äta oss mätta, vi hade det bra och drabbades inte av någon olycka. 18Men sedan vi slutade med att tända offereld åt Himladrottningen och utgjuta dryckesoffer åt henne har vi lidit brist på allt, och vi har fallit offer för svärd och för svält.« 19Och kvinnorna sade: »Vi tänder offereld åt Himladrottningen och utgjuter dryckesoffer åt henne, och det är med våra mäns samtycke som vi bakar offerkakor med hennes bild och utgjuter dryckesoffer åt henne.«

20Jeremia sade till folket, till männen och kvinnorna, alla som hade gett honom detta svar: 21»De offereldar ni tände i Judas städer och på Jerusalems gator, ni själva och era fäder, era kungar och era stormän och folket i landet, dem har Herren kommit ihåg, han har inte glömt dem. 22Herren kunde inte längre uthärda era onda gärningar och era vidriga bruk, och därför blev ert land lagt i ruiner. Det utsattes för ödeläggelse och blev till en förbannelse; ingen kan bo där mer — så som nu har skett. 23Eftersom ni tände offereld och syndade mot Herren, inte lyssnade till honom och inte följde hans lag och hans stadgar och befallningar, har denna olycka drabbat er, så som nu har skett.«

24Jeremia sade till hela folket och till alla kvinnorna: »Hör Herrens ord, alla ni av Judas folk som är i Egypten: 25Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni kvinnor har nu i handling bekräftat era egna ord: ’Vi tänker hålla våra löften att tända offereld åt Himladrottningen och utgjuta dryckesoffer åt henne.’ Så infria då era löften, förrätta era dryckesoffer! 26Hör därför Herrens ord, alla ni av Juda folk som bor i Egypten: Jag svär vid mitt höga namn, säger Herren, att ingen judeisk man någonstans i Egypten hädanefter skall nämna mitt namn, ingen skall säga ’Så sant Herren Gud lever’. 27Jag vakar över dem för att bringa dem olycka och inte lycka. Alla judeiska män i Egypten skall falla offer för svärd och för svält tills alla är borta. 28Endast några få som undkommer svärdet skall återvända från Egypten till Juda. Så skall alla som är kvar av Juda, de som begett sig till Egypten för att bosätta sig där, inse vems ord som går i uppfyllelse, mitt eller deras. 29Och detta är det tecken jag ger er, säger Herren, tecknet på att jag skall straffa er på denna plats, för att ni skall inse att mina hotelser mot er skall förverkligas: 30Så säger Herren: Jag skall utlämna farao Hofra, kungen av Egypten, åt hans motståndare och dödsfiender, så som jag utlämnade Sidkia, kungen av Juda, åt kung Nebukadnessar av Babylonien, hans motståndare och dödsfiende.«