Bibel 2000 (B2000)
40

Jeremia och ståthållaren Gedalja

401Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren sedan gardesbefälhavaren Nebusaradan hade släppt honom fri i Rama; han hade låtit hämta Jeremia, som fjättrad i bojor befann sig bland de fångar från Jerusalem och Juda som skulle deporteras till Babylonien.

2När gardesbefälhavaren hade hämtat Jeremia sade han till honom: »Herren, din Gud, har hotat denna plats med olycka, 3och det hotet har Herren nu verkställt. Ni syndade mot Herren och lyssnade inte till honom. Därför har detta drabbat er. 4Nu befriar jag dig från bojorna du bär. Vill du följa med mig till Babylonien, så gör det. Jag skall beskydda dig. Vill du inte följa med mig till Babylonien, så behöver du inte. Hela landet ligger öppet för dig 5om du föredrar att stanna. Du kan vända tillbaka till Gedalja, son till Achikam, Shafans son, som den babyloniske kungen har gjort till ståthållare över städerna i Juda, och stanna hos honom och folket där, eller också kan du gå vart du vill.« Gardesbefälhavaren gav Jeremia färdkost och en gåva och lät honom gå. 6Jeremia begav sig till Gedalja, Achikams son, i Mispa och stannade hos honom och dem som var kvar i landet.

7Befälhavarna för trupperna på landsbygden och deras män fick höra att den babyloniske kungen hade gjort Gedalja, Achikams son, till ståthållare i landet och gett honom ansvaret för män, kvinnor och barn, de fattiga som inte hade förts bort till Babylonien. 8De begav sig då med sina män till Gedalja i Mispa. Det var Ismael, Netanjas son, Jochanan och Jonatan, Kareachs söner, Seraja, Tanchumets son, sönerna till Ofaj från Netofa och Jesanja, son till en man från Maaka. 9Gedalja, son till Achikam, Shafans son, gav dem alla sitt ord på att de utan fruktan kunde underkasta sig kaldeerna. »Stanna här i landet och tjäna den babyloniske kungen«, sade han. »Då går det er väl. 10Jag tänker själv stanna i Mispa för att stå till tjänst åt de kaldeer som kommer till oss. Lägg upp förråd av vin och frukt och olja, och stanna i de städer ni tagit i besittning.« 11Också alla de judeer som befann sig i Moab eller hos ammoniterna, i Edom eller i andra länder fick höra att den babyloniske kungen hade låtit några av judeerna bli kvar i Juda och att han hade gjort Gedalja, son till Achikam, Shafans son, till ståthållare över dem. 12Alla dessa judeer återvände då från de platser dit de skingrats och kom till Juda, till Gedalja i Mispa. De samlade stora mängder vin och frukt.

Mordet på Gedalja

13Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna för trupperna på landsbygden kom till Gedalja i Mispa, 14och de sade till honom: »Du vet väl att ammoniternas kung Baalis har sänt Ismael, Netanjas son, för att mörda dig?« Men Gedalja, Achikams son, trodde dem inte. 15Jochanan, Kareachs son, sade då i hemlighet till Gedalja: »Låt mig gå och döda Ismael, Netanjas son! Ingen kommer att få veta något. Annars dödar han dig, och då skingras alla de judeer som har samlats kring dig, och det som är kvar av Juda går under.« 16Men Gedalja, Achikams son, svarade honom: »Nej, gör inte det! Vad du säger om Ismael är inte sant.«

41

411I den sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, Elishamas son, en man av kunglig börd, med tio man till Gedalja, Achikams son, i Mispa. Medan de åt tillsammans 2reste sig Ismael, Netanjas son, och hans tio män och stack med sina svärd ner Gedalja, son till Achikam, Shafans son, som den babyloniske kungen hade gjort till ståthållare i landet. 3Ismael mördade också alla de judeer som var hos honom, hos Gedalja, i Mispa, liksom de kaldeiska soldater som befann sig där.

4Dagen efter mordet på Gedalja, innan det ännu blivit känt, 5kom åttio män från Shekem, Shilo och Samaria. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder kläderna och ristat sig blodiga. Med sig hade de matoffer och rökelse som de skulle frambära i Herrens hus. 6Ismael, Netanjas son, gick dem till mötes utanför Mispa, och han grät där han gick. När han mötte dem sade han: »Kom med till Gedalja, Achikams son!« 7Men när de kom in i staden slog Ismael, Netanjas son, och hans män ihjäl dem och kastade dem i en brunn. 8Men bland dem fanns tio män som sade till Ismael: »Döda oss inte! Vi har gömt undan förråd av vete och korn, olja och honung ute på landet.« Då hejdade han sig och lät bli att döda dem med de andra. 9Brunnen där Ismael kastade liken av de män han huggit ner var den stora brunn som kung Asa hade låtit gräva inför hotet från Basha, Israels kung. Den fyllde nu Ismael, Netanjas son, med dräpta män. 10Ismael tillfångatog resten av folket som befann sig i Mispa, kungadöttrarna och alla de andra som blivit kvar där, och över vilka gardesbefälhavaren Nebusaradan hade gjort Gedalja, Achikams son, till ståthållare. Ismael, Netanjas son, tog dem till fånga och bröt upp för att bege sig till ammoniterna.

11Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna som var hos honom fick höra om det illdåd som Ismael, Netanjas son, hade begått. 12De drog ut med alla sina män för att kämpa mot Ismael, Netanjas son, och de träffade på honom vid den stora dammen i Givon. 13När de som var hos Ismael fick se Jochanan, Kareachs son, och de andra befälhavarna blev de glada. 14Alla de som Ismael hade fört bort som fångar från Mispa slöt sig nu till Jochanan, Kareachs son. 15Ismael, Netanjas son, lyckades tillsammans med åtta man undkomma Jochanan och begav sig till ammoniterna.

Judeerna flyr till Egypten trots Jeremias varningar

16Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna som var hos honom tog med sig resten av folket, alla som Ismael, Netanjas son, hade fört bort från Mispa som fångar, efter att ha mördat Gedalja, Achikams son: soldater och kvinnor och barn och hovmän som han hade hämtat tillbaka från Givon. 17De gav sig av, och i Gerut Kimham nära Betlehem stannade de för att sedan fortsätta till Egypten, 18undan kaldeerna. De var rädda för dem, eftersom Ismael, Netanjas son, hade mördat Gedalja, Achikams son, som den babyloniske kungen hade gjort till ståthållare i landet.

42

421Alla befälhavarna, bland dem Jochanan, Kareachs son, och Asarja, Hoshajas son, och hela folket, från den störste till den minste, 2vände sig till profeten Jeremia och sade: »Vi bönfaller dig att be till Herren, din Gud, för alla oss som finns kvar. Vi var många, men som du själv ser är vi bara några få kvar. 3Be Herren, din Gud, att tala om för oss vart vi skall gå och vad vi skall göra.« 4Profeten Jeremia svarade dem: »Ja, jag skall göra som ni har sagt och be till Herren, er Gud, och allt vad Herren svarar skall jag berätta för er. Jag skall inte förtiga något.« 5Då sade de till Jeremia: »Herren är vårt vittne. Vi lovar att rätta oss efter det besked Herren, din Gud, sänder oss genom dig. 6Det må vara bra eller dåligt, vi skall lyda Herren, vår Gud, som vi sänder dig till. Så skall det gå oss väl när vi lyder Herren, vår Gud.«

7Efter tio dagar kom Herrens ord till Jeremia. 8Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna som var hos honom och hela folket, från den störste till den minste, 9och sade till dem: »Så säger Herren, Israels Gud, som ni sände mig till med era böner: 10Om ni stannar kvar här i landet skall jag bygga upp er, inte riva ner er. Jag skall plantera er, inte rycka upp er. Ty jag ångrar det onda jag utsatt er för. 11Var inte rädda för den babyloniske kungen, som ni nu fruktar. Var inte rädda för honom, säger Herren, ty jag är med er, jag skall hjälpa er och befria er ur hans våld. 12Jag skall visa er barmhärtighet och göra honom barmhärtig mot er, så att han låter er bo kvar i ert land. 13Men kanske vill ni inte lyda Herren, er Gud, utan säger: ’Vi vill inte bo kvar i detta land, 14nej, vi vill bege oss till Egypten. Där slipper vi krig och hornsignaler och slipper hungra efter bröd. Där vill vi bo.’ 15Därför måste ni nu höra Herrens ord, ni som är kvar av Juda: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Om ni beslutar er för att bege er till Egypten och bosätta er där 16skall svärdet som ni fruktar hinna upp er i Egypten, och svälten som ni ängslas för skall förfölja er till Egypten, och där skall ni dö. 17Alla de som beslutar sig för att bege sig till Egypten och bosätta sig där skall dö genom svärd och svält och pest. Ingen av dem skall undkomma och överleva den olycka jag låter drabba dem. 18Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Så som min vrede och mitt raseri vällde ut över Jerusalems invånare, så skall min vrede välla ut över er, om ni beger er till Egypten. Ni skall bli till en förbannelse och en svordom och utsättas för ödeläggelse och hån, och ni skall aldrig återse denna plats. 19Herren har talat till er som är kvar av Juda: Bege er inte till Egypten! — Kom ihåg att jag har varnat er i dag. 20Ni gör ett misstag som kommer att kosta er livet. Ni har själva sänt mig till Herren, er Gud, och sagt: ’Be för oss till Herren, vår Gud, och tala om allt vad han säger, så skall vi rätta oss efter det.’ 21I dag har jag talat om det för er. Men ni lyssnar inte till Herren, er Gud, och till det han har sänt mig att säga till er. 22Nu kan ni vara förvissade om att ni skall dö genom svärd och svält och pest på den plats där ni så gärna vill bosätta er.«