4¹Om du vänder tillbaka, Israel,

säger Herren,

skall du få komma tillbaka till mig,

och om du tar bort dina vidriga avgudar ur min åsyn

skall du slippa att irra omkring.

²Då skall du svära vid Herren

uppriktigt, rätt och ärligt,

och folken skall välsigna sig med hans namn

och lovsjunga honom.

³Ty så säger Herren

till männen i Juda och till Jerusalem:

Bryt er ny mark,

så inte bland törnen.

⁴Omskär er för Herren,

skär bort era hjärtans förhud,

ni män i Juda och invånare i Jerusalem.

Annars flammar min vrede upp

likt en eld som ingen kan släcka,

för era onda gärningars skull.

Herrens straffdom: angrepp från norr

⁵Kungör detta i Juda,

ropa ut det i Jerusalem,

stöt i horn över hela landet,

kalla samman ett uppbåd:

Låt oss samlas i de befästa städerna!

⁶Höj fälttecknet! Till Sion!

Sätt er i säkerhet! Stanna inte!

Ty jag låter olyckan komma från norr

med stor förödelse.

⁷Lejonet har lämnat sitt snår,

folkens förhärjare är på marsch,

han har brutit upp från sitt tillhåll

för att lägga ditt land öde.

Dina städer skall bli till ruiner

där ingen kan bo.

⁸Så klä er i säcktyg,

klaga och jämra er!

Herrens flammande vrede

har inte vänt sig från oss.

⁹Den dagen, säger Herren,

skall modet svika konung och stormän,

prästerna skall slås av skräck,

profeterna stå förstummade.

¹⁰De skall säga: »Herre, vår Gud,

du har bedragit

detta folk och Jerusalem:

du lovade oss fred och trygghet —

och nu har vi svärdet mot strupen!«

¹¹När den tiden kommer

skall detta folk och Jerusalem få höra:

En brännhet vind från öknens kala höjder

sveper ner mot mitt folk.

I den kan ingen rensa säd,

¹²den vind jag låter komma är starkare än så.

Nu går jag till rätta med dem.

¹³Se, som ovädersmoln skockar sig fienden,

hans vagnar är som en stormvind,

hans hästar snabbare än örnar.

Ve oss, vi är förlorade!

¹⁴Gör ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem,

så att du kan bli räddad.

Hur länge skall onda tankar

bo kvar i ditt bröst?

¹⁵Hör, ett budskap har kommit från Dan,

ett olycksbud från Efraims berg!

¹⁶Förkunna för folket,

låt Jerusalem höra:

Fiender kommer från fjärran land,

deras stridsrop skallar mot städerna i Juda.

¹⁷Som vakterna kring ett fält

omringar de henne från alla håll,

ty mig har hon trotsat,

säger Herren.

¹⁸Ditt liv och dina gärningar

är skuld till detta,

allt kommer av din ondska,

allt bittert som träffar dig rakt i hjärtat.

¹⁹Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta!

Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror.

Jag kan inte tiga.

Jag hör hornstötar och stridsrop.

²⁰Katastrof på katastrof,

hela landet blir härjat:

plötsligt är mina hus raserade,

tälten förintade på ett ögonblick.

²¹Hur länge måste jag se fälttecknen

och höra hornen larma?

²²Mitt folk är dårar,

de vill inte veta av mig.

De är barn utan allt förnuft.

De begriper sig på att göra det onda,

men att göra det rätta förstår de inte.

²³Jag ser på jorden — den är öde och tom,

på himlen — där finns inget ljus.

²⁴Jag ser på bergen — de skälver

och alla höjder skakar.

²⁵Jag ser — där finns inte en människa,

alla himlens fåglar har flytt.

²⁶Jag ser — det bördiga landet har blivit öken,

alla dess städer ruiner.

Detta är Herrens verk,

hans flammande vredes verk.

²⁷Ty så säger Herren:

Hela landet skall läggas öde,

jag skall förinta det.

²⁸Därför sörjer jorden

och himlen svartnar därovanför.

Jag har talat och tar inte tillbaka,

beslutat och ändrar mig inte.

²⁹För ryttarnas och bågskyttarnas larm

tar hela landet till flykten,

man gömmer sig bland snåren

och uppe bland klipporna.

Alla städer är övergivna,

inte en människa finns kvar där.

³⁰Vad tjänar det då till

att du klär dig i scharlakansrött,

pryder dig med gyllene smycken,

gör ögonen stora med smink?

Förgäves gör du dig vacker:

dina älskare föraktar dig,

de står efter ditt liv.

³¹Jag hör stön som från en kvinna i födslosmärtor,

skrik som från en förstföderska.

Det är Sion — flämtande sträcker hon ut sina händer:

Ve mig! Vanmäktig är jag inför dråparna.