3¹Om en man skiljer sig från sin hustru

och hon lämnar honom

och gifter sig med en annan,

kan han sedan gå tillbaka till henne?

Blir då inte landet vanhelgat?

Och du som har horat med många män,

skulle du få komma tillbaka till mig?

säger Herren.

²Lyft blicken mot de kala höjderna och se:

var har du inte vältrat dig i otukt?

Vid vägarna satt du och väntade

som en arab i öknen.

Du vanhelgade landet

med ditt horande och din ondska.

³Regnskurarna hölls tillbaka

och inget vårregn föll,

men du var fräck som en hora

och vägrade skämmas.

⁴Ändå ropar du nu till mig: »Fader!

Du var min vän när jag var ung!

⁵Kan en vän vredgas för all framtid,

kan hans raseri vara för evigt?«

Så säger du, men du gjorde det onda

— och det med framgång.

Israel och Juda — två trolösa systrar

⁶På kung Josias tid sade Herren till mig: Har du sett vad Israel, den avfälliga, har gjort? Hon gick upp på alla höga berg och in under alla grönskande träd och horade där. ⁷Jag trodde att hon skulle vända tillbaka till mig när hon hade gjort allt detta, men hon vände inte tillbaka. Detta såg hennes syster Juda, den trolösa. ⁸Hon såg också att jag försköt Israel, den avfälliga, och gav henne skilsmässobrev på grund av hennes äktenskapsbrott. Ändå blev den trolösa systern Juda inte avskräckt utan började också hon bedriva hor; ⁹hon vanhelgade landet med sitt otuktiga lättsinne och var otrogen med beläten av sten och trä. ¹⁰Trots detta vände hennes trolösa syster Juda inte tillbaka till mig på allvar utan låtsades bara, säger Herren.

¹¹Herren sade till mig: Israel, den avfälliga, har visat sig mindre skyldig än Juda, den trolösa. ¹²Gå och ropa ut detta budskap mot norr:

Vänd tillbaka, Israel, du avfälliga,

säger Herren,

jag skall inte se på er med ovilja,

ty jag visar mildhet, säger Herren.

Min vrede varar inte för evigt.

¹³Men du måste inse din skuld,

du har satt dig upp mot Herren, din Gud,

och löpt hit och dit efter främmande gudar

under alla grönskande träd

och inte lyssnat till mig,

säger Herren.

¹⁴Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. ¹⁵Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom. ¹⁶Och när ni då förökar er och är fruktsamma i ert land, säger Herren, skall ingen längre nämna Herrens förbundsark; ingen skall tänka på den eller minnas den, ingen skall sakna den eller göra någon ny. ¹⁷När den tiden kommer skall Jerusalem kallas Herrens tron, och där skall alla folk samlas för att dyrka Herren i Jerusalem. De skall inte längre lyda sina onda och hårda hjärtan. ¹⁸Då skall Judas folk slå följe med Israels folk, och tillsammans skall de komma från landet i norr till det land jag gav era fäder som egendom.

Maning till bot och bättring

¹⁹Jag ville gärna behandla dig som en son

och ge dig ett ljuvligt land som egendom,

skönare än de andra folkens.

Jag trodde att du skulle kalla mig din fader

och aldrig vända dig bort från mig.

²⁰Men som en kvinna är otrogen mot sin man,

så var du, Israel, otrogen mot mig,

säger Herren.

²¹Det hörs rop på de kala höjderna,

gråt och böner från Israels folk.

De har slagit in på villovägar

och glömt Herren, sin Gud.

²²Vänd tillbaka, ni trolösa barn,

jag skall bota er från er trolöshet.

»Nu kommer vi till dig,

ty du, Herre, är vår Gud.

²³Fåfäng var vår dyrkan på kullarna,

fåfängt vårt larm på bergen.

Endast hos Herren, vår Gud,

finns räddning för Israel.

²⁴Sedan vår ungdom har skamguden slukat

allt vad våra fäders arbete gav,

deras fårflockar och boskapshjordar,

deras söner och döttrar.

²⁵Låt skammen bli vår bädd

och vanäran vårt täcke,

ty mot Herren, vår Gud, har vi syndat,

vi och våra fäder,

från vår ungdom till denna dag,

och vi har inte lyssnat till Herren, vår Gud.«

4¹Om du vänder tillbaka, Israel,

säger Herren,

skall du få komma tillbaka till mig,

och om du tar bort dina vidriga avgudar ur min åsyn

skall du slippa att irra omkring.

²Då skall du svära vid Herren

uppriktigt, rätt och ärligt,

och folken skall välsigna sig med hans namn

och lovsjunga honom.

³Ty så säger Herren

till männen i Juda och till Jerusalem:

Bryt er ny mark,

så inte bland törnen.

⁴Omskär er för Herren,

skär bort era hjärtans förhud,

ni män i Juda och invånare i Jerusalem.

Annars flammar min vrede upp

likt en eld som ingen kan släcka,

för era onda gärningars skull.

Herrens straffdom: angrepp från norr

⁵Kungör detta i Juda,

ropa ut det i Jerusalem,

stöt i horn över hela landet,

kalla samman ett uppbåd:

Låt oss samlas i de befästa städerna!

⁶Höj fälttecknet! Till Sion!

Sätt er i säkerhet! Stanna inte!

Ty jag låter olyckan komma från norr

med stor förödelse.

⁷Lejonet har lämnat sitt snår,

folkens förhärjare är på marsch,

han har brutit upp från sitt tillhåll

för att lägga ditt land öde.

Dina städer skall bli till ruiner

där ingen kan bo.

⁸Så klä er i säcktyg,

klaga och jämra er!

Herrens flammande vrede

har inte vänt sig från oss.

⁹Den dagen, säger Herren,

skall modet svika konung och stormän,

prästerna skall slås av skräck,

profeterna stå förstummade.

¹⁰De skall säga: »Herre, vår Gud,

du har bedragit

detta folk och Jerusalem:

du lovade oss fred och trygghet —

och nu har vi svärdet mot strupen!«

¹¹När den tiden kommer

skall detta folk och Jerusalem få höra:

En brännhet vind från öknens kala höjder

sveper ner mot mitt folk.

I den kan ingen rensa säd,

¹²den vind jag låter komma är starkare än så.

Nu går jag till rätta med dem.

¹³Se, som ovädersmoln skockar sig fienden,

hans vagnar är som en stormvind,

hans hästar snabbare än örnar.

Ve oss, vi är förlorade!

¹⁴Gör ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem,

så att du kan bli räddad.

Hur länge skall onda tankar

bo kvar i ditt bröst?

¹⁵Hör, ett budskap har kommit från Dan,

ett olycksbud från Efraims berg!

¹⁶Förkunna för folket,

låt Jerusalem höra:

Fiender kommer från fjärran land,

deras stridsrop skallar mot städerna i Juda.

¹⁷Som vakterna kring ett fält

omringar de henne från alla håll,

ty mig har hon trotsat,

säger Herren.

¹⁸Ditt liv och dina gärningar

är skuld till detta,

allt kommer av din ondska,

allt bittert som träffar dig rakt i hjärtat.

¹⁹Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta!

Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror.

Jag kan inte tiga.

Jag hör hornstötar och stridsrop.

²⁰Katastrof på katastrof,

hela landet blir härjat:

plötsligt är mina hus raserade,

tälten förintade på ett ögonblick.

²¹Hur länge måste jag se fälttecknen

och höra hornen larma?

²²Mitt folk är dårar,

de vill inte veta av mig.

De är barn utan allt förnuft.

De begriper sig på att göra det onda,

men att göra det rätta förstår de inte.

²³Jag ser på jorden — den är öde och tom,

på himlen — där finns inget ljus.

²⁴Jag ser på bergen — de skälver

och alla höjder skakar.

²⁵Jag ser — där finns inte en människa,

alla himlens fåglar har flytt.

²⁶Jag ser — det bördiga landet har blivit öken,

alla dess städer ruiner.

Detta är Herrens verk,

hans flammande vredes verk.

²⁷Ty så säger Herren:

Hela landet skall läggas öde,

jag skall förinta det.

²⁸Därför sörjer jorden

och himlen svartnar därovanför.

Jag har talat och tar inte tillbaka,

beslutat och ändrar mig inte.

²⁹För ryttarnas och bågskyttarnas larm

tar hela landet till flykten,

man gömmer sig bland snåren

och uppe bland klipporna.

Alla städer är övergivna,

inte en människa finns kvar där.

³⁰Vad tjänar det då till

att du klär dig i scharlakansrött,

pryder dig med gyllene smycken,

gör ögonen stora med smink?

Förgäves gör du dig vacker:

dina älskare föraktar dig,

de står efter ditt liv.

³¹Jag hör stön som från en kvinna i födslosmärtor,

skrik som från en förstföderska.

Det är Sion — flämtande sträcker hon ut sina händer:

Ve mig! Vanmäktig är jag inför dråparna.

Herrens dom över folkets synder

5¹Gå ut på Jerusalems gator

och se er noga omkring!

Sök på torgen

och se om ni kan finna någon,

om det finns en enda som handlar rätt

och försöker leva hederligt —

då skall jag förlåta staden.

²Också när de svär vid Herren

svär de falskt.

³Herre, dina ögon vill se ärlighet.

Du slog dem, men de kände ingen smärta,

du krossade dem, men de vägrade ta varning.

De gjorde sina ansikten hårdare än sten

och vägrade vända tillbaka.

⁴Jag tänkte: De är bara enkelt folk,

de bär sig dåraktigt åt,

de känner inte Herrens vilja,

inte sin Guds krav.

⁵Nu skall jag gå till de mäktiga

och tala med dem,

de känner Herrens vilja,

sin Guds krav.

Men också dessa hade brutit oket

och slitit alla band.

⁶Därför slår dem skogens lejon,

därför härjar ökenvargen bland dem,

leoparden lurar vid deras städer,

den som vågar sig ut blir sliten i stycken,

ty deras synder är många,

gång på gång har de avfallit.

⁷Varför skulle jag förlåta dig?

Dina söner har övergett mig

och svurit vid gudar som inte är gudar.

Fastän jag gav dem vad de behövde

var de otrogna

och skockades i horhuset.

⁸De är brunstiga, kåta hingstar,

de frustar efter andras hustrur.

⁹Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

¹⁰Upp på vinbergets terrasser!

Skövla och fördärva allt!

Riv bort deras rankor,

ty de är inte Herrens.

¹¹De har svikit mig,

både Israel och Juda,

säger Herren.

¹²De har förnekat Herren

och avvisat honom:

»Inget ont skall drabba oss,

svärd och svält skall vi slippa.

¹³Profeternas tal blir till luft,

Guds ord finns inte hos dem.«

¹⁴Därför säger Herren, härskarornas Gud:

Eftersom de säger sådant

gör jag nu mina ord i din mun till eld,

och detta folk skall bli veden som förtärs.

¹⁵Mot er, israeliter, sänder jag

ett folk långt bortifrån,

säger Herren,

ett urgammalt folk,

ett folk som funnits från äldsta tid,

ett folk vars språk du inte förstår,

vars tal du inte begriper.

¹⁶Deras koger är gapande gravar,

alla är de tappra krigare.

¹⁷De skall sluka dina skördar och ditt bröd,

sluka dina söner och dina döttrar,

sluka dina får och dina kor,

sluka dina vinstockar och fikonträd.

Med svärd skall de förstöra de befästa städer

som du förlitar dig på.

¹⁸Men när den tiden kommer, säger Herren, skall jag inte förgöra er helt. ¹⁹Och om de frågar: »Varför har Herren, vår Gud, gjort oss allt detta?« skall du svara dem: »Eftersom ni övergav mig och tjänade främmande gudar i ert eget land, skall ni nu få tjäna främlingar i ett land som inte är ert.«

²⁰Kungör detta för Jakobs folk,

ropa ut det i Juda:

²¹Hör detta, du dåraktiga folk

som saknar förstånd,

som har ögon men inte ser,

som har öron men inte hör.

²²Skall ni inte frukta mig,

säger Herren,

skall ni inte darra inför mig

som gjorde sanden till en gräns för havet,

en evig spärr som inte kan genombrytas:

bränningarna dånar, men förgäves,

vågorna brusar, men hejdas där.

²³Men detta folk är vrångt och trotsigt,

de lämnade mig och gick.

²⁴De tänkte aldrig:

»Vi måste frukta Herren, vår Gud,

han som ger regn i rätt tid,

både höstregn och vårregn,

och tryggar våra skördetider.«

²⁵Nu har era brott rubbat denna ordning,

era synder har berövat er detta goda.

²⁶Ty i mitt folk finns onda män,

som fågelfängare binder de sina nät

och gillrar fällor

för att fånga människor.

²⁷Som korgen fylls av fåglar

är deras hus fyllda av svek.

Därför har de blivit mäktiga och rika,

²⁸skinande feta.

Det finns ingen gräns för deras ondska,

de dömer inte rättvist,

de driver inte den faderlöses sak till seger

och hävdar inte den fattiges rätt.

²⁹Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

³⁰Fasansfulla och skrämmande ting

sker i landet.

³¹Profeterna profeterar lögner,

och prästerna styr efter deras råd.

Och så vill mitt folk ha det.

Men vad skall ni göra

när det blir slut på detta?