Bibel 2000 (B2000)
37

Hotet mot Jerusalem

371Sidkia, Josias son, efterträdde Konja, Jojakims son, på tronen. Det var kung Nebukadnessar av Babylonien som gjorde honom till kung över Juda. 2Varken han eller hans hov eller folket i landet lyssnade till de ord Herren hade talat genom profeten Jeremia.

3Kung Sidkia sände Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaningen: »Be för oss till Herren, vår Gud!« 4Jeremia kunde då röra sig fritt bland folket; han hade ännu inte satts i fängelse. 5Faraos här hade marscherat upp från Egypten, och när kaldeerna, som belägrade Jerusalem, fått rapport om detta hade de dragit sig tillbaka från staden. 6Då kom Herrens ord till profeten Jeremia: 7Så säger Herren, Israels Gud: Ni skall svara kungen av Juda, som har sänt er till mig för att få besked: Faraos här, som ryckt ut för att undsätta er, kommer att återvända hem till Egypten. 8Kaldeerna skall komma tillbaka. De skall angripa denna stad, de skall erövra den och bränna ner den. 9Så säger Herren: Intala er inte att kaldeerna kommer att dra bort från er. Det kommer de inte att göra. 10Även om ni besegrade hela den kaldeiska här som strider mot er, så att bara några sårade låg kvar i sina tält, så skulle dessa resa sig och bränna ner denna stad.

Jeremia fängslas

11När kaldeerna inför hotet från faraos här hade dragit sig tillbaka från Jerusalem 12tänkte Jeremia lämna staden och bege sig till Benjamins område för att dela ett arv med sina släktingar där. 13Men när han kom till Benjaminporten stod där som vakthavande befäl en man som hette Jiria, son till Shelemja, son till Hananja. Han grep profeten Jeremia och sade: »Du tänker gå över till kaldeerna!« 14Jeremia svarade: »Det är lögn! Jag tänker inte gå över till kaldeerna.« Men Jiria brydde sig inte om vad Jeremia sade utan grep honom och förde honom till stormännen. 15Stormännen blev rasande på Jeremia, de lät prygla honom och satte honom i häkte i sekreteraren Jonatans hus, som hade gjorts till fängelse. 16Så hamnade Jeremia i fängelsehålan, i valven, och där fick han sitta länge.

17Men kung Sidkia lät hämta honom och frågade i hemlighet ut honom i sitt palats. »Har det kommit något ord från Herren?« sade kungen. »Ja«, svarade Jeremia, »du skall falla i den babyloniske kungens händer.« 18Och Jeremia frågade kung Sidkia: »Vad har jag gjort dig och dina män och detta folk för ont, eftersom ni har satt mig i fängelse? 19Och var är de nu, era profeter som profeterade för er att den babyloniske kungen inte skulle angripa er och detta land? 20Nu ber jag dig att lyssna till mig, min herre och konung: jag bönfaller dig att inte skicka mig tillbaka till sekreteraren Jonatans hus. Låt mig inte dö där.« 21Då befallde kung Sidkia att Jeremia skulle förpassas till vaktgården. Där fick han en brödkaka om dagen från bagarnas gata, så länge det fanns bröd kvar i staden. Och Jeremia fick stanna på vaktgården.

38

Jeremia i brunnen

381Shefatja, Mattans son, Gedalja, Pashchurs son, Jukal, Shelemjas son, och Pashchur, Malkias son, hörde vad Jeremia sade till folket: 2Så säger Herren: Den som stannar kvar i denna stad skall dö genom svärd och svält och pest. Men den som går över till kaldeerna, han kommer undan med livet, han får leva. 3Så säger Herren: Denna stad skall falla i händerna på den babyloniske kungens här, och han skall inta den. 4Då sade stormännen till kungen: »Den mannen måste dö, för han sprider modlöshet bland soldaterna som är kvar här i staden och bland hela befolkningen när han talar till dem som han gör. Den mannen strävar inte efter folkets väl utan efter dess olycka.« 5Kung Sidkia svarade: »Ni får göra som ni vill med honom.« Kungen var maktlös mot dem. 6Då tog de Jeremia och kastade honom i prins Malkias brunn på vaktgården. De firade ner Jeremia med rep. I brunnen fanns inget vatten, bara gyttja, och Jeremia sjönk ner i gyttjan.

7Nubiern Eved-Melek, en hovman som befann sig i kungapalatset, fick höra att de hade kastat Jeremia i brunnen. Kungen satt då i Benjaminporten, 8och Eved-Melek lämnade kungapalatset för att gå och tala med kungen: 9»Min herre och konung, det som dessa män har gjort mot profeten Jeremia är ett svårt brott. De har kastat honom i brunnen, och där kommer han att svälta ihjäl. Det finns ju inte längre något bröd i staden.«

10Kungen gav då nubiern Eved-Melek denna befallning: »Ta med dig tre män härifrån och dra upp profeten Jeremia ur brunnen innan han dör.« 11Eved-Melek tog med sig männen till klädkammaren i kungapalatsets förråd. Där hämtade de trasor av gamla utslitna kläder och firade ner dem till Jeremia i brunnen med rep. 12Nubiern Eved-Melek ropade till Jeremia: »Lägg klädtrasorna i armhålorna, under repen!« Jeremia gjorde så, 13och de drog upp honom med repen ur brunnen. Men Jeremia måste stanna på vaktgården.

Sidkia och Jeremia

14Kung Sidkia skickade efter profeten Jeremia och lät hämta honom till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Och kungen sade till Jeremia: »Jag vill fråga dig en sak, dölj ingenting för mig.« 15Jeremia svarade Sidkia: »Talar jag om något för dig kommer du säkert att döda mig, och ger jag dig ett råd kommer du inte att lyssna.« 16Då gav kung Sidkia i hemlighet Jeremia ett löfte och svor: »Så sant Herren lever, han som skänkt oss detta liv: jag skall inte döda dig eller utlämna dig till dem som är ute efter ditt liv.« 17Jeremia sade till Sidkia: »Så säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud: Om du ger dig åt den babyloniske kungens befälhavare skall du få leva, och denna stad skall inte brännas ner; du och din familj skall få leva. 18Men om du inte ger dig åt den babyloniske kungens befälhavare skall denna stad falla i kaldeernas händer, och de skall bränna ner den. Och du själv skall inte komma undan.« 19Kung Sidkia sade till Jeremia: »Jag är rädd för de judeer som har gått över till kaldeerna, att jag skall bli utlämnad till dem och att de skall misshandla mig.« 20Jeremia svarade: »Det kommer inte att ske. Lyssna nu till Herrens röst, till vad jag har att säga dig, så skall allt gå dig väl och du skall få leva. 21Men om du vägrar att ge dig, så är detta vad Herren har uppenbarat för mig: 22Alla kvinnor som är kvar i judakungens palats skall föras ut till den babyloniske kungens befälhavare, och de skall klaga:

Dina vänner har förlett dig

och fått makt över dig.

När dina fötter sjunkit ner i dyn

vänder de dig ryggen.

23Alla dina kvinnor och dina barn skall föras ut till kaldeerna, och själv skall du inte komma undan. Du skall bli den babyloniske kungens fånge, och denna stad skall brännas ner.«

24Sidkia sade till Jeremia: »Röj inte vårt samtal för någon, då riskerar du livet. 25Om stormännen får reda på att jag har talat med dig kommer de till dig och säger: Berätta för oss vad du sade till kungen, dölj inget för oss, för då dödar vi dig! Berätta också vad kungen sade till dig! 26Då skall du svara dem: Jag bönföll kungen att han inte skulle skicka tillbaka mig till Jonatans hus för att dö där.«

27Alla stormännen kom till Jeremia och frågade ut honom, men han svarade så som kungen hade befallt. Då lämnade de honom i fred, eftersom ingen hade hört vad som sagts. 28Så fick Jeremia stanna på vaktgården ända till dess Jerusalem blev intaget.

39

Jerusalems fall och Jeremias frigivning

När Jerusalem var intaget — 391under kung Sidkias nionde regeringsår i Juda, i tionde månaden, hade den babyloniske kungen Nebukadnessar och hela hans här kommit och belägrat Jerusalem, 2och under Sidkias elfte regeringsår, på nionde dagen i fjärde månaden, hade staden stormats — 3då kom den babyloniske kungens alla befälhavare och slog sig ner i Mittporten: det var fältmarskalken Nergalsareser, hovmarskalken Nebusarsekim, generalen Nergalsareser och den babyloniske kungens alla övriga befälhavare. 4När kung Sidkia av Juda och hans soldater fick se dem flydde de, och under natten lämnade de staden genom den kungliga trädgården och en port mellan de båda murarna. Kungen tog vägen mot Jordandalen, 5men den kaldeiska hären förföljde dem och hann upp Sidkia i öknen vid Jeriko. De grep honom och förde honom till Nebukadnessar, den babyloniske kungen, i Rivla i Hamat, och där rannsakades han. 6Den babyloniske kungen lät i Rivla avrätta Sidkias söner inför hans ögon. Alla förnäma män i Juda lät den babyloniske kungen också avrätta. 7Därefter lät han sticka ut ögonen på Sidkia. Han slog honom i bojor och förde honom till Babylon. 8Kungens palats och invånarnas hus brände kaldeerna ner, och de rev ner Jerusalems murar. 9De soldater som var kvar i staden och de som deserterat fördes bort till Babylonien av gardesbefälhavaren Nebusaradan, liksom de kvarvarande hantverkarna. 10Endast några av de fattigaste, som ingenting ägde, lämnade gardesbefälhavaren Nebusaradan kvar i Juda; samtidigt gav han dem vingårdar och åkrar.

11Nebukadnessar, kungen av Babylonien, gav gardesbefälhavaren Nebusaradan följande befallning i fråga om Jeremia: 12»Ta hand om honom och vaka över honom. Gör honom inget ont, låt honom få vad han önskar.« 13Gardesbefälhavaren Nebusaradan, hovmarskalken Nebushasban, generalen Nergalsareser och den babyloniske kungens alla övriga befälhavare 14lät då hämta Jeremia från vaktgården. De överlämnade honom till Gedalja, son till Achikam, Shafans son, för att denne skulle föra honom hem. Så fick han bo bland folket.

15Till Jeremia kom Herrens ord, medan han satt inspärrad på vaktgården: 16Gå till nubiern Eved-Melek och säg: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall låta mina ord mot denna stad gå i uppfyllelse, jag skall bringa den olycka och inte lycka, och det skall ske i din åsyn den dagen. 17Men dig skall jag rädda den dagen, säger Herren. Du skall inte falla i händerna på dem du fruktar, 18utan jag skall låta dig komma undan. Du skall inte falla för svärdet, du skall komma undan med livet därför att du har förtröstat på mig, säger Herren.