Bibel 2000 (B2000)
36

Bokrullen med Jeremias profetior

361Under Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår i Juda kom detta ord till Jeremia från Herren: 2Tag en bokrulle och skriv ner allt vad jag har talat till dig om Israel och om Juda och om de andra folken från den dag jag först talade till dig på Josias tid intill denna dag. 3Kanske kommer alla i Juda att lämna sin onda väg när de får höra vilka olyckor jag tänker utsätta dem för. Då skall jag förlåta deras synd och skuld. — 4Jeremia kallade då till sig Baruk, Nerias son, och efter Jeremias diktamen skrev Baruk ner i en bokrulle allt vad Herren hade talat till honom.

5Jeremia gav Baruk detta uppdrag: »Själv är jag förhindrad att gå till Herrens hus. 6Men du skall gå dit, och ur den rulle du skrev efter min diktamen skall du läsa Herrens ord för folket som är i Herrens hus på fastedagen, liksom för alla som kommit dit från städerna i Juda. 7Kanske ber de då Herren om nåd och lämnar sin onda väg, ty stor är den vrede som Herren har hotat detta folk med.« 8Och Baruk, Nerias son, gjorde som profeten Jeremia hade befallt honom: i Herrens hus läste han ur bokrullen Herrens ord. 9Under Jojakims, Josias sons, femte regeringsår i Juda, i nionde månaden, samlades alla Jerusalems invånare och alla som kom från städerna i Juda till en fasta inför Herren i Jerusalem. 10Ur bokrullen läste Baruk då upp Jeremias ord för allt folket i Herrens hus; det skedde i den kammare som tillhörde sekreteraren Gemarja, Shafans son, vid den övre förgården, nära ingången till den nya porten till Herrens hus.

11När Mika, son till Gemarja, son till Shafan, hörde Herrens ord läsas upp ur bokrullen 12gick han ner till kungens palats, till sekreterarens kammare. Där satt alla stormännen: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son, och de andra stormännen. 13För dem berättade Mika allt han hade hört Baruk läsa ur bokrullen inför folket.

14Stormännen sände då Jehudi, son till Netanja, son till Shelemja, son till Kushi, för att säga till Baruk: »Tag rullen du läste ur för folket och kom hit!« Och Baruk, Nerias son, tog rullen och gick till dem. 15»Sätt dig ner och läs den för oss«, bad de honom, och Baruk läste för dem. 16När de fick höra vad som stod där såg de förskräckta på varandra och sade: »Det här måste vi tala om för kungen!« 17Och de frågade Baruk: »Tala nu om för oss: hur kom det sig att du skrev ner allt detta?« 18Baruk svarade: »Jeremia dikterade det för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.« 19Stormännen sade till Baruk: »Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen få veta var ni finns!« 20De lämnade rullen i förvar i sekreteraren Elishamas kammare och gick till kungen på borggården och berättade allt för honom.

Jojakim bränner upp bokrullen

21Kungen skickade då Jehudi efter rullen, och han hämtade den i sekreteraren Elishamas kammare. Sedan läste Jehudi upp den för kungen och för alla stormännen i hans uppvaktning. 22Eftersom det var den nionde månaden var kungen i vinterhuset, och elden brann i kolpannan framför honom. 23När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter skar kungen av dem med skrivarkniven och kastade dem i den brinnande kolpannan, tills hela rullen hade bränts upp. 24Varken kungen eller hans män blev förfärade när de hörde det som lästes upp, de rev inte sönder sina kläder. 25Och trots att Elnatan och Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp rullen, lyssnade han inte på dem. 26Kungen gav prins Jerachmeel, Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, order att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem.

Den nya bokrullen

27Sedan kungen hade bränt upp rullen med allt vad Baruk hade skrivit efter Jeremias diktamen kom Herrens ord till Jeremia: 28Tag en ny rulle, och skriv ner allt det som stod i den första rullen, den som kung Jojakim av Juda brände upp. 29Och till kung Jojakim av Juda skall du säga: Så säger Herren: Du brände upp rullen och sade: »Hur kan du skriva att den babyloniske kungen skall komma och ödelägga det här landet och utrota både människor och djur?« 30Därför säger Herren så om kung Jojakim av Juda: Aldrig skall en ättling till honom sitta på Davids tron. Hans lik skall ligga utslängt i dagens hetta och nattens köld. 31Och jag skall straffa honom och hans ättlingar och hans hov för deras synd. Allt det onda som jag hotat dem med skall jag låta drabba dem och invånarna i Jerusalem och männen i Juda, ty de har inte lyssnat.

32Jeremia tog då en ny rulle och gav den till skrivaren Baruk, Nerias son. Och efter Jeremias diktamen skrev han ner allt det som stått i den bokrulle som kung Jojakim av Juda brände upp. Dessutom tillfogades mycket annat av samma slag.

37

Hotet mot Jerusalem

371Sidkia, Josias son, efterträdde Konja, Jojakims son, på tronen. Det var kung Nebukadnessar av Babylonien som gjorde honom till kung över Juda. 2Varken han eller hans hov eller folket i landet lyssnade till de ord Herren hade talat genom profeten Jeremia.

3Kung Sidkia sände Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaningen: »Be för oss till Herren, vår Gud!« 4Jeremia kunde då röra sig fritt bland folket; han hade ännu inte satts i fängelse. 5Faraos här hade marscherat upp från Egypten, och när kaldeerna, som belägrade Jerusalem, fått rapport om detta hade de dragit sig tillbaka från staden. 6Då kom Herrens ord till profeten Jeremia: 7Så säger Herren, Israels Gud: Ni skall svara kungen av Juda, som har sänt er till mig för att få besked: Faraos här, som ryckt ut för att undsätta er, kommer att återvända hem till Egypten. 8Kaldeerna skall komma tillbaka. De skall angripa denna stad, de skall erövra den och bränna ner den. 9Så säger Herren: Intala er inte att kaldeerna kommer att dra bort från er. Det kommer de inte att göra. 10Även om ni besegrade hela den kaldeiska här som strider mot er, så att bara några sårade låg kvar i sina tält, så skulle dessa resa sig och bränna ner denna stad.

Jeremia fängslas

11När kaldeerna inför hotet från faraos här hade dragit sig tillbaka från Jerusalem 12tänkte Jeremia lämna staden och bege sig till Benjamins område för att dela ett arv med sina släktingar där. 13Men när han kom till Benjaminporten stod där som vakthavande befäl en man som hette Jiria, son till Shelemja, son till Hananja. Han grep profeten Jeremia och sade: »Du tänker gå över till kaldeerna!« 14Jeremia svarade: »Det är lögn! Jag tänker inte gå över till kaldeerna.« Men Jiria brydde sig inte om vad Jeremia sade utan grep honom och förde honom till stormännen. 15Stormännen blev rasande på Jeremia, de lät prygla honom och satte honom i häkte i sekreteraren Jonatans hus, som hade gjorts till fängelse. 16Så hamnade Jeremia i fängelsehålan, i valven, och där fick han sitta länge.

17Men kung Sidkia lät hämta honom och frågade i hemlighet ut honom i sitt palats. »Har det kommit något ord från Herren?« sade kungen. »Ja«, svarade Jeremia, »du skall falla i den babyloniske kungens händer.« 18Och Jeremia frågade kung Sidkia: »Vad har jag gjort dig och dina män och detta folk för ont, eftersom ni har satt mig i fängelse? 19Och var är de nu, era profeter som profeterade för er att den babyloniske kungen inte skulle angripa er och detta land? 20Nu ber jag dig att lyssna till mig, min herre och konung: jag bönfaller dig att inte skicka mig tillbaka till sekreteraren Jonatans hus. Låt mig inte dö där.« 21Då befallde kung Sidkia att Jeremia skulle förpassas till vaktgården. Där fick han en brödkaka om dagen från bagarnas gata, så länge det fanns bröd kvar i staden. Och Jeremia fick stanna på vaktgården.

38

Jeremia i brunnen

381Shefatja, Mattans son, Gedalja, Pashchurs son, Jukal, Shelemjas son, och Pashchur, Malkias son, hörde vad Jeremia sade till folket: 2Så säger Herren: Den som stannar kvar i denna stad skall dö genom svärd och svält och pest. Men den som går över till kaldeerna, han kommer undan med livet, han får leva. 3Så säger Herren: Denna stad skall falla i händerna på den babyloniske kungens här, och han skall inta den. 4Då sade stormännen till kungen: »Den mannen måste dö, för han sprider modlöshet bland soldaterna som är kvar här i staden och bland hela befolkningen när han talar till dem som han gör. Den mannen strävar inte efter folkets väl utan efter dess olycka.« 5Kung Sidkia svarade: »Ni får göra som ni vill med honom.« Kungen var maktlös mot dem. 6Då tog de Jeremia och kastade honom i prins Malkias brunn på vaktgården. De firade ner Jeremia med rep. I brunnen fanns inget vatten, bara gyttja, och Jeremia sjönk ner i gyttjan.

7Nubiern Eved-Melek, en hovman som befann sig i kungapalatset, fick höra att de hade kastat Jeremia i brunnen. Kungen satt då i Benjaminporten, 8och Eved-Melek lämnade kungapalatset för att gå och tala med kungen: 9»Min herre och konung, det som dessa män har gjort mot profeten Jeremia är ett svårt brott. De har kastat honom i brunnen, och där kommer han att svälta ihjäl. Det finns ju inte längre något bröd i staden.«

10Kungen gav då nubiern Eved-Melek denna befallning: »Ta med dig tre män härifrån och dra upp profeten Jeremia ur brunnen innan han dör.« 11Eved-Melek tog med sig männen till klädkammaren i kungapalatsets förråd. Där hämtade de trasor av gamla utslitna kläder och firade ner dem till Jeremia i brunnen med rep. 12Nubiern Eved-Melek ropade till Jeremia: »Lägg klädtrasorna i armhålorna, under repen!« Jeremia gjorde så, 13och de drog upp honom med repen ur brunnen. Men Jeremia måste stanna på vaktgården.

Sidkia och Jeremia

14Kung Sidkia skickade efter profeten Jeremia och lät hämta honom till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Och kungen sade till Jeremia: »Jag vill fråga dig en sak, dölj ingenting för mig.« 15Jeremia svarade Sidkia: »Talar jag om något för dig kommer du säkert att döda mig, och ger jag dig ett råd kommer du inte att lyssna.« 16Då gav kung Sidkia i hemlighet Jeremia ett löfte och svor: »Så sant Herren lever, han som skänkt oss detta liv: jag skall inte döda dig eller utlämna dig till dem som är ute efter ditt liv.« 17Jeremia sade till Sidkia: »Så säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud: Om du ger dig åt den babyloniske kungens befälhavare skall du få leva, och denna stad skall inte brännas ner; du och din familj skall få leva. 18Men om du inte ger dig åt den babyloniske kungens befälhavare skall denna stad falla i kaldeernas händer, och de skall bränna ner den. Och du själv skall inte komma undan.« 19Kung Sidkia sade till Jeremia: »Jag är rädd för de judeer som har gått över till kaldeerna, att jag skall bli utlämnad till dem och att de skall misshandla mig.« 20Jeremia svarade: »Det kommer inte att ske. Lyssna nu till Herrens röst, till vad jag har att säga dig, så skall allt gå dig väl och du skall få leva. 21Men om du vägrar att ge dig, så är detta vad Herren har uppenbarat för mig: 22Alla kvinnor som är kvar i judakungens palats skall föras ut till den babyloniske kungens befälhavare, och de skall klaga:

Dina vänner har förlett dig

och fått makt över dig.

När dina fötter sjunkit ner i dyn

vänder de dig ryggen.

23Alla dina kvinnor och dina barn skall föras ut till kaldeerna, och själv skall du inte komma undan. Du skall bli den babyloniske kungens fånge, och denna stad skall brännas ner.«

24Sidkia sade till Jeremia: »Röj inte vårt samtal för någon, då riskerar du livet. 25Om stormännen får reda på att jag har talat med dig kommer de till dig och säger: Berätta för oss vad du sade till kungen, dölj inget för oss, för då dödar vi dig! Berätta också vad kungen sade till dig! 26Då skall du svara dem: Jag bönföll kungen att han inte skulle skicka tillbaka mig till Jonatans hus för att dö där.«

27Alla stormännen kom till Jeremia och frågade ut honom, men han svarade så som kungen hade befallt. Då lämnade de honom i fred, eftersom ingen hade hört vad som sagts. 28Så fick Jeremia stanna på vaktgården ända till dess Jerusalem blev intaget.