Bibel 2000 (B2000)
34

Jeremias budskap till Sidkia

341Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, när kung Nebukadnessar av Babylonien angrep Jerusalem och dess lydstäder med hela sin här, med alla de riken på jorden som löd under hans välde och med alla folk: 2Så säger Herren, Israels Gud: Gå till kung Sidkia av Juda och säg till honom: Så säger Herren: Jag skall prisge denna stad åt den babyloniske kungen, och han skall bränna ner den. 3Du skall inte undkomma honom, du skall tas till fånga och falla i hans hand. Du skall stå till svars inför den babyloniske kungen, öga mot öga och ansikte mot ansikte, och du skall föras till Babylon. 4Men hör Herrens ord, kung Sidkia av Juda: Så säger Herren om dig: Du skall inte dö för svärd. 5Du skall dö i frid, och eldar skall tändas till din ära liksom eldar tändes för dina förfäder, de kungar som regerade före dig. Man skall hålla dödsklagan över dig och ropa: »Ack, herre!« Jag har talat, säger Herren.

6Profeten Jeremia sade allt detta till Sidkia, kungen av Juda, i Jerusalem. 7Det var när den babyloniske kungens här angrep Jerusalem och de städer i Juda som fanns kvar, Lakish och Aseka. Dessa var de enda befästa städer i Juda som ännu höll stånd.

Brott mot förbundet

8Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren sedan kung Sidkia hade slutit ett avtal med Jerusalems befolkning om att kungöra frigivning av slavarna. 9Var och en skulle frige sina hebreiska slavar, manliga som kvinnliga; ingen skulle hålla en judeisk landsman som slav. 10Alla som hade ingått avtalet, både stormännen och folket, rättade sig efter detta och frigav sina slavar och slavinnor. De höll dem inte längre som slavar utan gick med på att släppa dem fria. 11Men efteråt ändrade de sig och tog tillbaka de slavar och slavinnor som de hade frigett och tvingade dem att bli slavar igen. 12Då kom detta ord till Jeremia från Herren: 13Så säger Herren, Israels Gud: Jag slöt ett förbund med era fäder när jag förde dem ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Jag sade: 14Vart sjunde år skall var och en av er frige de hebreiska landsmän som har sålt sig till er; när de har tjänat er i sex år skall ni frige dem. Men era fäder lyssnade inte på mig, de lydde mig inte. 15Nyss ändrade ni er och gjorde det som är rätt i mina ögon när ni kungjorde frigivning av era landsmän och slöt ett avtal inför mig i det hus som mitt namn är utropat över. 16Men sedan har ni ändrat er igen och vanhelgat mitt namn. Alla har ni tagit tillbaka de slavar och slavinnor som ni skänkt friheten, ni har tvingat dem att åter bli era slavar. 17Därför säger Herren så: Ni har inte lytt mig. Ni har inte släppt era bröder och landsmän. Därför skall jag släppa lös svärd och pest och svält mot er, säger Herren, jag skall göra er till en skräckbild för alla riken på jorden. 18De män som har brutit mitt förbund och inte uppfyllt villkoren i det förbund de slöt inför mig skall jag behandla som kalven de högg mitt itu för att sedan gå fram mellan styckena. 19Stormännen i Juda och i Jerusalem, hovmännen och prästerna och hela folket i landet som gick fram mellan kalvens två delar, 20dem skall jag utlämna åt deras motståndare och dödsfiender, och deras lik skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur. 21Och kung Sidkia av Juda och hans stormän skall jag utlämna åt deras motståndare och dödsfiender, åt den babyloniske kungens här, som nu har dragit bort härifrån. 22Nu befaller jag dem, säger Herren, att återvända till denna stad. De skall angripa den, och de skall erövra den och bränna ner den, och städerna i Juda skall jag göra till en ödemark där ingen kan bo.

35

Rekaviterna — ett föredöme

351Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, då Jojakim, Josias son, var kung över Juda: 2Gå till rekaviterna och tala med dem, ta med dem till Herrens hus, till en av kamrarna där och ge dem vin att dricka. 3Då tog jag med mig Jaasanja, son till Jeremia, son till Havassinja, och hans bröder, hans söner och alla de andra rekaviterna. 4Jag förde dem till Herrens hus, till den kammare som tillhörde sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, den som ligger intill stormännens kammare ovanför den som tillhörde tröskelväktaren Maaseja, Shallums son.

5Jag satte fram fyllda vinkrus och bägare för rekaviterna och uppmanade dem att dricka. 6Men de svarade: »Vi dricker inte vin. Vår förfader Jonadav, Rekavs son, har förbjudit oss det. Han sade: ’Ni och era efterkommande skall aldrig någonsin dricka vin. 7Ni skall inte bygga hus, ni skall inte så säd, och vingårdar skall ni inte anlägga eller äga. I tält skall ni bo i hela ert liv. Då får ni leva länge på den mark där ni nu bor.’ 8Och vi har åtlytt allt vad vår förfader Jonadav, Rekavs son, befallde oss: vi dricker aldrig vin, varken vi eller våra hustrur eller våra söner och döttrar. 9Vi bygger oss inga hus och vi äger varken vingårdar, åkrar eller säd. 10Vi bor i tält, vi gör lydigt allt vad vår förfader Jonadav befallde oss. 11Men när kung Nebukadnessar av Babylonien ryckte in i landet sade vi: ’Låt oss flytta till Jerusalem, undan kaldeernas och arameernas härar.’ Och så bosatte vi oss i Jerusalem.«

12Herrens ord kom till Jeremia: 13Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Gå till männen i Juda och till invånarna i Jerusalem och säg till dem: Skall ni aldrig ta varning och lyda mina befallningar, säger Herren. 14Jonadav, Rekavs son, förbjöd sina efterkommande att dricka vin, och det förbudet iakttas än. Intill denna dag dricker de inte vin utan lyder sin förfaders befallning. Men när jag gång på gång har talat till er har ni inte velat lyda. 15Gång på gång har jag sänt mina tjänare profeterna till er och sagt: Lämna er onda väg och gör det goda! Följ inte andra gudar och tjäna dem inte, så skall ni få bo på den mark som jag gav åt er och åt era fäder. Men ni lydde inte, ni lyssnade inte på mig. 16Jonadavs, Rekavs sons, efterkommande iakttar sin förfaders befallning. Men detta folk har inte lyssnat på mig. 17Därför säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud: Allt det onda jag har hotat med skall jag låta drabba Juda och alla Jerusalems invånare. Jag talade till dem, och de lyssnade inte. Jag kallade på dem, och de svarade inte.

18Till rekaviterna sade Jeremia: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni har lytt er förfader Jonadav, rättat er efter hans befallningar och gjort allt han ålagt er. 19Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Aldrig skall den dag komma då inte en ättling till Jonadav, Rekavs son, gör tjänst inför mig.

36

Bokrullen med Jeremias profetior

361Under Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår i Juda kom detta ord till Jeremia från Herren: 2Tag en bokrulle och skriv ner allt vad jag har talat till dig om Israel och om Juda och om de andra folken från den dag jag först talade till dig på Josias tid intill denna dag. 3Kanske kommer alla i Juda att lämna sin onda väg när de får höra vilka olyckor jag tänker utsätta dem för. Då skall jag förlåta deras synd och skuld. — 4Jeremia kallade då till sig Baruk, Nerias son, och efter Jeremias diktamen skrev Baruk ner i en bokrulle allt vad Herren hade talat till honom.

5Jeremia gav Baruk detta uppdrag: »Själv är jag förhindrad att gå till Herrens hus. 6Men du skall gå dit, och ur den rulle du skrev efter min diktamen skall du läsa Herrens ord för folket som är i Herrens hus på fastedagen, liksom för alla som kommit dit från städerna i Juda. 7Kanske ber de då Herren om nåd och lämnar sin onda väg, ty stor är den vrede som Herren har hotat detta folk med.« 8Och Baruk, Nerias son, gjorde som profeten Jeremia hade befallt honom: i Herrens hus läste han ur bokrullen Herrens ord. 9Under Jojakims, Josias sons, femte regeringsår i Juda, i nionde månaden, samlades alla Jerusalems invånare och alla som kom från städerna i Juda till en fasta inför Herren i Jerusalem. 10Ur bokrullen läste Baruk då upp Jeremias ord för allt folket i Herrens hus; det skedde i den kammare som tillhörde sekreteraren Gemarja, Shafans son, vid den övre förgården, nära ingången till den nya porten till Herrens hus.

11När Mika, son till Gemarja, son till Shafan, hörde Herrens ord läsas upp ur bokrullen 12gick han ner till kungens palats, till sekreterarens kammare. Där satt alla stormännen: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son, och de andra stormännen. 13För dem berättade Mika allt han hade hört Baruk läsa ur bokrullen inför folket.

14Stormännen sände då Jehudi, son till Netanja, son till Shelemja, son till Kushi, för att säga till Baruk: »Tag rullen du läste ur för folket och kom hit!« Och Baruk, Nerias son, tog rullen och gick till dem. 15»Sätt dig ner och läs den för oss«, bad de honom, och Baruk läste för dem. 16När de fick höra vad som stod där såg de förskräckta på varandra och sade: »Det här måste vi tala om för kungen!« 17Och de frågade Baruk: »Tala nu om för oss: hur kom det sig att du skrev ner allt detta?« 18Baruk svarade: »Jeremia dikterade det för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.« 19Stormännen sade till Baruk: »Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen få veta var ni finns!« 20De lämnade rullen i förvar i sekreteraren Elishamas kammare och gick till kungen på borggården och berättade allt för honom.

Jojakim bränner upp bokrullen

21Kungen skickade då Jehudi efter rullen, och han hämtade den i sekreteraren Elishamas kammare. Sedan läste Jehudi upp den för kungen och för alla stormännen i hans uppvaktning. 22Eftersom det var den nionde månaden var kungen i vinterhuset, och elden brann i kolpannan framför honom. 23När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter skar kungen av dem med skrivarkniven och kastade dem i den brinnande kolpannan, tills hela rullen hade bränts upp. 24Varken kungen eller hans män blev förfärade när de hörde det som lästes upp, de rev inte sönder sina kläder. 25Och trots att Elnatan och Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp rullen, lyssnade han inte på dem. 26Kungen gav prins Jerachmeel, Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, order att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem.

Den nya bokrullen

27Sedan kungen hade bränt upp rullen med allt vad Baruk hade skrivit efter Jeremias diktamen kom Herrens ord till Jeremia: 28Tag en ny rulle, och skriv ner allt det som stod i den första rullen, den som kung Jojakim av Juda brände upp. 29Och till kung Jojakim av Juda skall du säga: Så säger Herren: Du brände upp rullen och sade: »Hur kan du skriva att den babyloniske kungen skall komma och ödelägga det här landet och utrota både människor och djur?« 30Därför säger Herren så om kung Jojakim av Juda: Aldrig skall en ättling till honom sitta på Davids tron. Hans lik skall ligga utslängt i dagens hetta och nattens köld. 31Och jag skall straffa honom och hans ättlingar och hans hov för deras synd. Allt det onda som jag hotat dem med skall jag låta drabba dem och invånarna i Jerusalem och männen i Juda, ty de har inte lyssnat.

32Jeremia tog då en ny rulle och gav den till skrivaren Baruk, Nerias son. Och efter Jeremias diktamen skrev han ner allt det som stått i den bokrulle som kung Jojakim av Juda brände upp. Dessutom tillfogades mycket annat av samma slag.