Bibel 2000 (B2000)
30

Löften om befrielse och läkedom

301Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Så säger Herren, Israels Gud: Skriv ner i en bokrulle allt vad jag har talat till dig. 3Ty det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall vända ödet för mitt folk, Israel och Juda, säger Herren. Jag skall föra dem tillbaka till det land jag gav åt deras fäder, och det skall bli deras egendom.

4Detta är vad Herren talade om Israel och Juda. 5Ja, så säger Herren:

Vi hör ångestskrin,

rop i hjälplös skräck.

6Tänk efter: inte kan en man föda barn?

Varför ser jag då alla män

hålla händerna om magen

som födande kvinnor?

Varför har alla ansikten skiftat färg

och blivit dödsbleka?

7Oerhörd är den dagen,

ingen annan lik.

Det blir en nödens tid för Jakob,

men han skall bli räddad.

8Den dagen, säger Herren Sebaot, skall jag lyfta oket från hans nacke och bryta sönder det och slita av hans band. De skall inte längre träla under främlingar. 9De skall tjäna Herren, sin Gud, och David, den kung som jag skall låta stiga fram bland dem.

10Var inte rädd, du min tjänare Jakob,

säger Herren,

var inte förskräckt, du Israel.

Jag skall rädda dig ur fjärran land,

dina barn ur det land där de är fångna.

Jakob skall åter leva trygg,

ingen skall hota honom.

11Ty jag är med dig, säger Herren,

och jag skall rädda dig.

Jag skall förgöra alla de folk

bland vilka jag har skingrat dig.

Men dig skall jag inte förgöra.

Jag skall tukta dig, men rättvist,

jag låter dig inte undgå straff.

12Ty så säger Herren:

Din skada kan aldrig helas,

ditt sår kommer inte att läkas.

13Det finns ingen bot för ditt variga sår,

det finns ingen läkedom.

14Alla dina älskare har glömt dig,

de frågar inte längre efter dig.

Som en fiende slog jag dig,

jag tuktade dig grymt,

för att din skuld var så stor,

dina synder så många.

15Varför klagar du över din skada,

över att ingen bot finns för din plåga?

För att din skuld var så stor,

dina synder så många,

har jag gjort dig detta.

16Men alla som ätit av dig skall själva ätas,

alla dina fiender skall föras bort i fångenskap.

De som skövlat dig skall själva skövlas,

alla som plundrat dig skall jag utlämna till plundring.

17Jag skall skänka dig läkedom

och hela dina sår, säger Herren,

dig som man kallat »den utstötta«,

»Sion som ingen bryr sig om«.

18Så säger Herren:

Jag skall resa Jakobs tält på nytt

och förbarma mig över hans boningar.

Staden skall byggas upp på sin kulle,

och palatset skall stå på sin rätta plats.

19Lovsång skall höras därifrån

och glada skratt.

Jag skall göra dem flera, inte färre,

jag skall göra dem ärade, inte ringa.

20Deras barn skall bli som fordom,

deras menighet skall bestå inför mig,

och jag skall straffa deras förtryckare.

21Deras ledare skall vara en av deras egna,

härskaren komma ur deras egna led.

Jag skall låta honom träda fram inför mig,

ty vem skulle annars ha mod att nalkas mig,

säger Herren.

22Ni skall vara mitt folk

och jag skall vara er Gud.

23Herrens stormvind, vreden, bryter lös,

virvelstormen.

Över de ondas huvuden virvlar den fram.

24Herrens flammande vrede skall inte släckas,

förrän han förverkligat sina planer.

I kommande dagar skall ni inse detta.

31

311När den tiden kommer, säger Herren, skall jag vara Gud för alla Israels släkter, och de skall vara mitt folk.

Löften om räddning och återkomst till hemlandet

2Så säger Herren:

Det folk som undkom svärdet

fann nåd i öknen.

Israel var på vandring för att finna ro,

3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem.

Med evig kärlek älskar jag dig,

därför har jag så länge visat dig godhet.

4Än en gång skall jag låta dig blomstra,

ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen.

5Än en gång skall du plantera vingårdar

på Samariens höjder,

och de som planterar skall själva skörda frukten.

6Ja, det kommer en dag

då väktarna skall ropa från Efraims berg:

Kom, låt oss vandra upp till Sion,

till Herren, vår Gud!

7Ty så säger Herren:

Jubla av fröjd över Jakob,

ropa ut er glädje över det främsta bland folken!

Låt lovsången ljuda:

Herren har räddat sitt folk,

dem som är kvar av Israel.

8Jag för dem från landet i norr,

samlar in dem från världens bortersta hörn.

Bland dem finns blinda och halta,

havande kvinnor och födande.

I stora skaror skall de återvända hit.

9Gråtande kommer de,

men jag tröstar dem och leder dem.

På en jämn väg där de inte snavar

för jag dem till strömmande vatten.

Ty jag är en fader för Israel,

Efraim är min förstfödde son.

10Hör Herrens ord, ni främmande folk,

förkunna det i de fjärran kustländerna:

Han som skingrade Israel skall samla dem.

Han skall vakta dem som herden sin hjord.

11Ty Herren friköper Jakob

och räddar dem från övermakten.

12De skall komma till Sions höjd och jubla,

de skall stråla av lycka över allt vad Herren ger,

över säd och vin och olja,

över får och oxar.

De skall bli som en grönskande trädgård,

aldrig mer skall de lida nöd.

13Då skall flickorna dansa i glädje,

ynglingar och gamla fröjdas.

Deras sorg skall jag vända i jubel,

jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.

14Jag skall ge prästerna deras lystmäte av det feta

och mätta mitt folk med det goda jag ger,

säger Herren.

15Så säger Herren:

Rop hörs i Rama,

klagan och bitter gråt:

Rakel gråter över sina barn.

Hon låter inte trösta sig,

ty hennes barn finns inte mer.

16Så säger Herren:

Hör upp med din klagan,

gråt inte mer!

Du skall få lön för din möda,

säger Herren,

de skall återvända från fiendeland.

17Det finns hopp för din framtid,

säger Herren,

dina barn skall vända hem till sitt land.

18Jag kan höra hur Efraim klagar:

»Du tuktade mig, jag blev tuktad

som en otämjd kalv.

För mig åter, så vänder jag åter,

ty du är Herren, min Gud.

19Jag vände mig bort,

men nu ångrar jag mig.

Jag kom till insikt,

och nu slår jag mina lår i sorg.

I blygsel och förödmjukelse

bär jag skammen för min ungdoms synd.«

20Är Efraim min käraste son,

är han mitt älsklingsbarn?

Han förblir i mina tankar,

trots att jag ofta gått till rätta med honom.

Mitt hjärta blöder för honom,

jag måste förbarma mig över honom,

säger Herren.

21Res vägmärken,

rösa leden!

Minns var du gick,

vilken väg du följde.

Vänd åter, jungfru Israel,

vänd åter till dina städer!

22Hur länge skall du vända dig än hit, än dit,

du trolösa dotter?

Herren skapar något nytt på jorden:

kvinnan skall värna mannen.

23Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ännu en gång skall dessa ord uttalas i Juda och dess städer då jag vänder deras öde: »Må Herren välsigna dig, du rättfärdighetens nejd, du heliga berg.« 24Där skall alla från Juda och från dess städer bo, bönder och kringströvande herdar. 25Ty jag skall släcka de utmattades törst och mätta alla nödlidande.

26Därefter vaknade jag och såg upp, och min sömn hade varit ljuvlig.

27Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall beså Israels land och Judas land med säd av människor och säd av boskap. 28Och liksom jag har vakat över dem för att rycka upp och vräka omkull, för att bryta ner och förstöra och skada, så skall jag nu vaka över dem för att bygga upp och plantera, säger Herren. 29När den tiden kommer skall de inte längre säga:

När fäderna äter surkart

får barnen ont i tänderna.

30Nej, var och en skall dö för sin egen synd: den som äter surkart får själv ont i tänderna.

Det nya förbundet

31Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, 32inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. 33Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. 34De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: »Lär känna Herren«, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

35Så säger Herren,

han som har satt solen att lysa om dagen,

månen och stjärnorna att lysa om natten,

han som rör upp havet i dånande vågor,

han vars namn är Herren Sebaot:

36När denna ordning upphör att gälla,

säger Herren,

först då skall Israels ätt upphöra

att för alltid vara mitt folk.

37Så säger Herren:

När himlen därovan kan mätas,

när jordens grundvalar kan utforskas,

först då skall jag förkasta Israels ätt

för allt de har gjort, säger Herren.

38Det skall komma en tid, säger Herren, då staden skall byggas upp igen till Herrens ära från Hananeltornet till Hörnporten. 39Men mätsnöret skall dras ännu längre, rakt fram mot Garevhöjden och sedan i riktning mot Goa. 40Och hela dalen med liken och offeraskan och alla avsatserna fram till Kidrondalen, till hörnet vid Hästporten i öster, skall vara helgade åt Herren. Aldrig mer skall staden ödeläggas och raseras.

32

Jeremias åkerköp

321Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren under Sidkias tionde regeringsår i Juda, vilket var Nebukadnessars artonde regeringsår. 2Då belägrade den babyloniske kungens här Jerusalem, och profeten Jeremia satt fängslad på vaktgården i judakungens palats. 3Där hade Sidkia, kungen av Juda, låtit spärra in honom och sagt: »Hur kan du säga i dina profetior: Så säger Herren: Jag skall prisge denna stad åt den babyloniske kungen, och han skall inta den. 4Och Sidkia, kungen av Juda, skall inte undkomma kaldeerna. Han skall falla i den babyloniske kungens hand och stå till svars inför honom, ansikte mot ansikte, öga mot öga. 5Sidkia skall föras till Babylon och bli kvar där, tills jag tar mig an honom, säger Herren. I kriget mot kaldeerna skall ni inte ha någon framgång.«

6Jeremia sade: Herrens ord kom till mig: 7Hanamel, din farbror Shallums son, skall komma till dig och säga: »Köp min åker i Anatot, eftersom du står i tur att lösa in den.« 8Och min kusin Hanamel kom till mig på vaktgården, så som Herren hade sagt. Han sade till mig: »Köp du min åker i Anatot i Benjamins land, eftersom du har rätt att förvärva den och står i tur att lösa in den. Köp den!« Då förstod jag att detta var ett ord från Herren. 9Jag köpte åkern av min kusin Hanamel i Anatot och vägde upp betalningen åt honom, 17 siklar silver. 10Jag skrev ett kontrakt, förseglade det och tillkallade vittnen; sedan vägde jag upp silvret på en våg. 11Jag tog köpekontraktet, både det förseglade — avtalet med villkoren — och det öppna, 12och gav det till Baruk, son till Neria, son till Machseja, i närvaro av min kusin Hanamel och dem som bevittnat köpekontraktet och alla de judeer som befann sig på vaktgården. 13I deras närvaro gav jag Baruk detta uppdrag: 14Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Tag dessa kontrakt, det förseglade köpekontraktet och det öppna, och lägg dem i ett lerkrus, så att de bevaras för framtiden. 15Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Än en gång skall hus och åkrar och vingårdar köpas i detta land.

Profetens bön

16Sedan jag lämnat köpekontraktet till Baruk, Nerias son, bad jag denna bön till Herren: 17Ack, Herre, min Gud, du har gjort himlen och jorden med väldig makt och lyftad arm. Ingenting är omöjligt för dig, 18du som visar godhet mot tusenden och som låter vedergällningen för fädernas skuld drabba också deras barn efter dem. Store och väldige Gud, Herren Sebaot är ditt namn. 19Du är stor i råd och mäktig i gärningar. Du vakar över allt vad människorna företar sig, och du vedergäller var och en efter hans gärningar och efter vad hans handlingar förtjänar. 20Du gjorde tecken och under i Egypten och gör så än i dag, både i Israel och bland andra folk, och du har gjort ditt namn ryktbart intill denna dag. 21Du förde ditt folk Israel ut ur Egypten med tecken och under, med stark hand och lyftad arm, med fruktansvärd makt. 22Du gav dem detta land som du med ed hade lovat deras fäder, ett land som flödar av mjölk och honung. 23Men när de hade kommit hit och tagit det i besittning lyssnade de inte till dig och följde inte din lag; ingenting av det du hade befallt dem att göra gjorde de. Då lät du allt detta onda drabba dem. 24Nu har kaldeerna kastat upp belägringsvallar för att storma staden, och den är prisgiven åt angriparna, åt svärd och svält och pest. Det du hotade med har skett, du ser det själv. 25Ändå säger du till mig, Herre, min Gud: »Köp åkern och tillkalla vittnen« — och detta fastän staden är prisgiven åt kaldeerna.

Guds svar

26Herrens ord kom till Jeremia: 27Jag är Herren, allt levandes Gud — finns det något som är omöjligt för mig? 28Därför säger Herren så: Jag skall prisge denna stad åt kaldeerna och åt Nebukadnessar, den babyloniske kungen, och han skall inta den. 29Och kaldeerna som angriper staden skall komma och sätta eld på den och bränna ner den och med den de hus på vilkas tak offereld tändes åt Baal och dryckesoffer utgöts åt andra gudar så att min vrede väcktes. 30Ty folket i Israel och Juda har från sin första stund inte gjort annat än det som är ont i mina ögon. Ja, folket i Israel har ständigt väckt min vrede med vad de gjort, säger Herren. 31Denna stad har gjort mig så vredgad och förbittrad, från den dag den byggdes och till denna dag, att jag skall utplåna den ur min åsyn 32på grund av allt det onda som folket i Israel och Juda har gjort för att väcka min vrede, de och deras kungar, deras stormän, deras präster och profeter, männen i Juda och invånarna i Jerusalem. 33De har vänt ryggen mot mig, inte ansiktet, och fastän jag gång på gång undervisat dem har de inte lyssnat och tagit varning. 34De har ställt upp sina vidriga avgudar i det hus som mitt namn är utropat över och har gjort det orent. 35De har byggt offerplatser åt Baal i Ben-Hinnoms dal och offrat sina söner och döttrar till Molok, fastän jag aldrig befallt dem detta och aldrig tänkt att de skulle göra något så avskyvärt. Så förledde de Juda till synd.

36Därför säger nu Herren, Israels Gud, om denna stad som ni påstår vara prisgiven åt den babyloniske kungen, åt svärd och svält och pest: 37Jag skall samla in dem från alla de länder dit jag fördrivit dem i min vrede, mitt ursinne och vilda raseri, och jag skall föra dem tillbaka hit och låta dem bo i trygghet. 38Och de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. 39Jag skall ge dem en enda vilja och en enda väg: att alltid frukta mig, så att det går väl för dem och för deras barn efter dem. 40Och jag skall sluta ett evigt förbund med dem och lova att aldrig överge dem och alltid visa dem godhet. Jag skall fylla deras hjärtan med fruktan och vördnad för mig, så att de aldrig vänder sig ifrån mig. 41Det skall vara min glädje att visa dem godhet, och av hela mitt hjärta och hela min själ skall jag i trofasthet plantera dem här i landet.

42Ty så säger Herren: Liksom jag har låtit denna stora olycka drabba detta folk skall jag också skänka dem allt det goda jag har utlovat. 43Åkrar skall åter köpas i detta land som ni påstår vara ödelagt, tomt på människor och djur, prisgivet åt kaldeerna. 44Åkrar skall köpas för pengar, man skall skriva köpebrev och försegla dem och tillkalla vittnen i Benjamins land, i Jerusalems omgivningar, i Judas städer, i städerna i bergsbygden och i Låglandet och i Negev. Ty jag skall vända deras öde, säger Herren.