Bibel 2000 (B2000)
29

Jeremias brev till de deporterade

291Detta är det brev som profeten Jeremia sände från Jerusalem till dem av de äldste som fanns kvar bland de deporterade, till prästerna och profeterna och till hela folket, dem som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem till Babylonien. 2Det skedde sedan kung Jekonja hade lämnat Jerusalem tillsammans med kungamodern, hovmännen, stormännen i Juda och Jerusalem och hantverkarna och smederna. 3Brevet överlämnades av Elasa, Shafans son, och Gemarja, Hilkias son, som av Sidkia, kungen av Juda, sänts till Babylon, till Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Det löd:

4»Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: 5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. 6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! 7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. 8Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt inte lura er av profeterna bland er eller av era spåmän och bry er inte om drömmarna de drömmer. 9Ty lögn är vad de profeterar för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren. 10Så säger Herren: Först när sjuttio år har gått för Babylonien skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka hit. 11Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. 12När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. 13När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig 14skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.

15Men ni säger: Herren har låtit profeter träda fram bland oss i Babylonien.

16Så säger Herren om den kung som sitter på Davids tron och om alla dem som bor i denna stad, era bröder som inte fördes bort med er i fångenskap, 17så säger Herren Sebaot: Se, jag sänder svärd och svält och pest mot dem. Jag skall behandla dem som skämda fikon, som är så dåliga att de är oätliga. 18Jag skall förfölja dem med svärd och svält och pest och göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden, till en förbannelse, jag skall utsätta dem för ödeläggelse och hån och skam bland alla de folk till vilka jag har fördrivit dem, 19eftersom de inte lyssnade till mina ord, säger Herren. Gång på gång sände jag mina tjänare profeterna till dem. Men ni ville inte lyssna, säger Herren.

20Men hör Herrens ord, alla ni deporterade som jag sänt från Jerusalem till Babylonien. 21Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, om Achav, Kolajas son, och om Sidkia, Maasejas son, som profeterar lögn för er i mitt namn: Se, jag utlämnar dem åt Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och han skall låta avrätta dem inför era ögon. 22Deras namn skall användas som en förbannelse av alla dem som deporterats från Juda till Babylonien; de skall säga: ’Må Herren göra med dig som med Sidkia och Achav, som kungen av Babylonien lät steka!’ 23Ty de gjorde vad som är en vettlöshet i Israel: de horade med varandras hustrur och de uttalade lögner i mitt namn, sådant som jag aldrig befallt dem att säga. Jag vet, jag kan vittna, säger Herren.«

Shemajas brev

24Till nechelamiten Shemaja skall du säga: 25Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Du har på eget bevåg sänt brev till folket i Jerusalem, till prästen Sefanja, Maasejas son, och till alla de andra prästerna och skrivit: 26»Herren har utsett dig till präst efter prästen Jojada, till att ha uppsikt i Herrens hus över alla galningar som uppträder som profeter och sätta dem i stock och halsjärn. 27Varför har du inte tagit itu med Jeremia från Anatot som uppträder som profet för er? 28Han har ju skickat bud till oss i Babylonien och sagt: Det är lång tid kvar. Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem.«

29Prästen Sefanja läste upp detta brev för profeten Jeremia. 30Då kom Herrens ord till Jeremia: 31Sänd detta budskap till alla de deporterade: Så säger Herren om nechelamiten Shemaja: Shemaja har profeterat för er, trots att jag inte sänt honom, och han har fått er att tro på lögner. 32Därför säger Herren så: Jag skall straffa nechelamiten Shemaja och hans efterkommande. Ingen av dem skall få bo bland detta folk och uppleva den lycka jag skall bereda mitt folk, säger Herren. Ty han har talat lögnaktigt om Herren.

30

Löften om befrielse och läkedom

301Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Så säger Herren, Israels Gud: Skriv ner i en bokrulle allt vad jag har talat till dig. 3Ty det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall vända ödet för mitt folk, Israel och Juda, säger Herren. Jag skall föra dem tillbaka till det land jag gav åt deras fäder, och det skall bli deras egendom.

4Detta är vad Herren talade om Israel och Juda. 5Ja, så säger Herren:

Vi hör ångestskrin,

rop i hjälplös skräck.

6Tänk efter: inte kan en man föda barn?

Varför ser jag då alla män

hålla händerna om magen

som födande kvinnor?

Varför har alla ansikten skiftat färg

och blivit dödsbleka?

7Oerhörd är den dagen,

ingen annan lik.

Det blir en nödens tid för Jakob,

men han skall bli räddad.

8Den dagen, säger Herren Sebaot, skall jag lyfta oket från hans nacke och bryta sönder det och slita av hans band. De skall inte längre träla under främlingar. 9De skall tjäna Herren, sin Gud, och David, den kung som jag skall låta stiga fram bland dem.

10Var inte rädd, du min tjänare Jakob,

säger Herren,

var inte förskräckt, du Israel.

Jag skall rädda dig ur fjärran land,

dina barn ur det land där de är fångna.

Jakob skall åter leva trygg,

ingen skall hota honom.

11Ty jag är med dig, säger Herren,

och jag skall rädda dig.

Jag skall förgöra alla de folk

bland vilka jag har skingrat dig.

Men dig skall jag inte förgöra.

Jag skall tukta dig, men rättvist,

jag låter dig inte undgå straff.

12Ty så säger Herren:

Din skada kan aldrig helas,

ditt sår kommer inte att läkas.

13Det finns ingen bot för ditt variga sår,

det finns ingen läkedom.

14Alla dina älskare har glömt dig,

de frågar inte längre efter dig.

Som en fiende slog jag dig,

jag tuktade dig grymt,

för att din skuld var så stor,

dina synder så många.

15Varför klagar du över din skada,

över att ingen bot finns för din plåga?

För att din skuld var så stor,

dina synder så många,

har jag gjort dig detta.

16Men alla som ätit av dig skall själva ätas,

alla dina fiender skall föras bort i fångenskap.

De som skövlat dig skall själva skövlas,

alla som plundrat dig skall jag utlämna till plundring.

17Jag skall skänka dig läkedom

och hela dina sår, säger Herren,

dig som man kallat »den utstötta«,

»Sion som ingen bryr sig om«.

18Så säger Herren:

Jag skall resa Jakobs tält på nytt

och förbarma mig över hans boningar.

Staden skall byggas upp på sin kulle,

och palatset skall stå på sin rätta plats.

19Lovsång skall höras därifrån

och glada skratt.

Jag skall göra dem flera, inte färre,

jag skall göra dem ärade, inte ringa.

20Deras barn skall bli som fordom,

deras menighet skall bestå inför mig,

och jag skall straffa deras förtryckare.

21Deras ledare skall vara en av deras egna,

härskaren komma ur deras egna led.

Jag skall låta honom träda fram inför mig,

ty vem skulle annars ha mod att nalkas mig,

säger Herren.

22Ni skall vara mitt folk

och jag skall vara er Gud.

23Herrens stormvind, vreden, bryter lös,

virvelstormen.

Över de ondas huvuden virvlar den fram.

24Herrens flammande vrede skall inte släckas,

förrän han förverkligat sina planer.

I kommande dagar skall ni inse detta.

31

311När den tiden kommer, säger Herren, skall jag vara Gud för alla Israels släkter, och de skall vara mitt folk.

Löften om räddning och återkomst till hemlandet

2Så säger Herren:

Det folk som undkom svärdet

fann nåd i öknen.

Israel var på vandring för att finna ro,

3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem.

Med evig kärlek älskar jag dig,

därför har jag så länge visat dig godhet.

4Än en gång skall jag låta dig blomstra,

ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen.

5Än en gång skall du plantera vingårdar

på Samariens höjder,

och de som planterar skall själva skörda frukten.

6Ja, det kommer en dag

då väktarna skall ropa från Efraims berg:

Kom, låt oss vandra upp till Sion,

till Herren, vår Gud!

7Ty så säger Herren:

Jubla av fröjd över Jakob,

ropa ut er glädje över det främsta bland folken!

Låt lovsången ljuda:

Herren har räddat sitt folk,

dem som är kvar av Israel.

8Jag för dem från landet i norr,

samlar in dem från världens bortersta hörn.

Bland dem finns blinda och halta,

havande kvinnor och födande.

I stora skaror skall de återvända hit.

9Gråtande kommer de,

men jag tröstar dem och leder dem.

På en jämn väg där de inte snavar

för jag dem till strömmande vatten.

Ty jag är en fader för Israel,

Efraim är min förstfödde son.

10Hör Herrens ord, ni främmande folk,

förkunna det i de fjärran kustländerna:

Han som skingrade Israel skall samla dem.

Han skall vakta dem som herden sin hjord.

11Ty Herren friköper Jakob

och räddar dem från övermakten.

12De skall komma till Sions höjd och jubla,

de skall stråla av lycka över allt vad Herren ger,

över säd och vin och olja,

över får och oxar.

De skall bli som en grönskande trädgård,

aldrig mer skall de lida nöd.

13Då skall flickorna dansa i glädje,

ynglingar och gamla fröjdas.

Deras sorg skall jag vända i jubel,

jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.

14Jag skall ge prästerna deras lystmäte av det feta

och mätta mitt folk med det goda jag ger,

säger Herren.

15Så säger Herren:

Rop hörs i Rama,

klagan och bitter gråt:

Rakel gråter över sina barn.

Hon låter inte trösta sig,

ty hennes barn finns inte mer.

16Så säger Herren:

Hör upp med din klagan,

gråt inte mer!

Du skall få lön för din möda,

säger Herren,

de skall återvända från fiendeland.

17Det finns hopp för din framtid,

säger Herren,

dina barn skall vända hem till sitt land.

18Jag kan höra hur Efraim klagar:

»Du tuktade mig, jag blev tuktad

som en otämjd kalv.

För mig åter, så vänder jag åter,

ty du är Herren, min Gud.

19Jag vände mig bort,

men nu ångrar jag mig.

Jag kom till insikt,

och nu slår jag mina lår i sorg.

I blygsel och förödmjukelse

bär jag skammen för min ungdoms synd.«

20Är Efraim min käraste son,

är han mitt älsklingsbarn?

Han förblir i mina tankar,

trots att jag ofta gått till rätta med honom.

Mitt hjärta blöder för honom,

jag måste förbarma mig över honom,

säger Herren.

21Res vägmärken,

rösa leden!

Minns var du gick,

vilken väg du följde.

Vänd åter, jungfru Israel,

vänd åter till dina städer!

22Hur länge skall du vända dig än hit, än dit,

du trolösa dotter?

Herren skapar något nytt på jorden:

kvinnan skall värna mannen.

23Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ännu en gång skall dessa ord uttalas i Juda och dess städer då jag vänder deras öde: »Må Herren välsigna dig, du rättfärdighetens nejd, du heliga berg.« 24Där skall alla från Juda och från dess städer bo, bönder och kringströvande herdar. 25Ty jag skall släcka de utmattades törst och mätta alla nödlidande.

26Därefter vaknade jag och såg upp, och min sömn hade varit ljuvlig.

27Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall beså Israels land och Judas land med säd av människor och säd av boskap. 28Och liksom jag har vakat över dem för att rycka upp och vräka omkull, för att bryta ner och förstöra och skada, så skall jag nu vaka över dem för att bygga upp och plantera, säger Herren. 29När den tiden kommer skall de inte längre säga:

När fäderna äter surkart

får barnen ont i tänderna.

30Nej, var och en skall dö för sin egen synd: den som äter surkart får själv ont i tänderna.

Det nya förbundet

31Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, 32inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. 33Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. 34De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: »Lär känna Herren«, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

35Så säger Herren,

han som har satt solen att lysa om dagen,

månen och stjärnorna att lysa om natten,

han som rör upp havet i dånande vågor,

han vars namn är Herren Sebaot:

36När denna ordning upphör att gälla,

säger Herren,

först då skall Israels ätt upphöra

att för alltid vara mitt folk.

37Så säger Herren:

När himlen därovan kan mätas,

när jordens grundvalar kan utforskas,

först då skall jag förkasta Israels ätt

för allt de har gjort, säger Herren.

38Det skall komma en tid, säger Herren, då staden skall byggas upp igen till Herrens ära från Hananeltornet till Hörnporten. 39Men mätsnöret skall dras ännu längre, rakt fram mot Garevhöjden och sedan i riktning mot Goa. 40Och hela dalen med liken och offeraskan och alla avsatserna fram till Kidrondalen, till hörnet vid Hästporten i öster, skall vara helgade åt Herren. Aldrig mer skall staden ödeläggas och raseras.