Bibel 2000 (B2000)
2

Herren anklagar sitt folk för avfall och trolöshet

21Herrens ord kom till mig: 2Gå och förkunna för Jerusalem: Så säger Herren:

Jag minns hur hängiven du var som ung,

hur du älskade mig som brud,

hur du följde mig genom öknen,

genom landet där ingen sår.

3Israel var helgat åt Herren,

det första av hans skörd.

Alla som åt av det ådrog sig skuld,

olyckan drabbade dem,

säger Herren.

4Lyssna till Herrens ord,

Jakobs ätt, Israels alla släkter!

5Så säger Herren:

Vad hade era fäder att förebrå mig,

eftersom de gick bort från mig,

följde det som var intet

och själva blev till intet?

6De frågade inte: »Var är Herren,

han som förde oss ut ur Egypten,

som ledde oss genom öknen,

det öde och oländiga landet,

torkans och mörkrets land,

landet där ingen färdas,

där ingen människa bor?«

7Jag förde er till ett bördigt land

att njuta dess frukter och allt dess goda.

Men när ni kom dit gjorde ni mitt land orent

och min egendom till något avskyvärt.

8Prästerna frågade inte:

»Var är Herren?«

Lagens förvaltare ville inte veta av mig.

De styrande satte sig upp mot mig,

profeterna profeterade i Baals namn

och följde gudar som ingen hjälp kunde ge.

9Därför fortsätter jag att ställa er till svars,

säger Herren,

ja, även era barnbarn skall jag ställa till svars.

10Far bort till kitteernas kuster och se,

sänd någon till Kedar att undersöka

om något sådant har skett:

11har ett folk någonsin bytt ut sina gudar?

— Och de är ju ändå inga gudar. —

Men mitt folk har bytt bort sin ära

mot det som ingen hjälp kan ge.

12Häpna, himmel, över detta,

rys och bäva, säger Herren.

13Ty mitt folk har begått en dubbel synd:

de har övergett mig,

källan med det friska vattnet,

och huggit ut cisterner,

cisterner som spricker

och inte håller vatten.

14Är Israel en träl,

är han född i slaveri?

Varför blev han ett villebråd?

15Lejonen ryter och morrar mot honom.

De har lagt hans land öde

och hans städer är nerbrända,

ingen kan bo i dem.

16Ja, män från Memfis och Tachpanches

skall beta din hjässa kal.

17Detta har drabbat dig

för att du övergav Herren, din Gud.

18Men vad tjänar det till att du far till Egypten

för att dricka av Nilens vatten?

Vad tjänar det till att du far till Assyrien

för att dricka av Eufrats vatten?

19Din ondska skall dra straff över dig,

din trolöshet skall döma dig.

Besinna hur bitter din plåga blir

när du överger Herren, din Gud,

och inte fruktar mig längre,

säger Herren Gud Sebaot.

20För länge sedan bröt du sönder ditt ok,

slet av dina band

och sade: »Jag vill inte tjäna.«

På alla höga kullar

och under alla grönskande träd

skrevade du och horade.

21Jag planterade dig som ett ädelt vin,

en ranka av yppersta slag.

Hur kunde du förvandlas

till en usel och främmande vinstock?

22Om du så tvättar dig med lut

och slösar med såpa,

förblir du smutsig av synd inför mig,

säger Herren Gud.

23Hur kan du säga: »Jag är inte oren,

jag har inte följt baalsgudarna«?

Betänk hur du bar dig åt i dalen,

inse vad du har gjort!

Du är ett ystert kamelsto

som löper kors och tvärs,

24som ger sig av ut i öknen

flåsande av brunst.

Vem kan tämja hennes begär?

Ingen behöver springa sig trött efter henne,

i parningstiden är hon lätt att finna.

25Akta dig, så att du inte sliter ut sulorna

och din strupe blir torr!

Men du svarade: »Lönlöst!

Jag älskar främmande gudar

och dem vill jag följa.«

26Som en tjuv tagen på bar gärning

skall Israel stå där med skam,

dess kungar och stormän,

dess präster och profeter,

27de som säger till trästycket: »Du är min fader«

och till stenen: »Du födde mig.«

Mot mig har de vänt ryggen,

inte ansiktet,

men i olyckan ropar de:

»Kom och rädda oss!«

28Var finns då de gudar du gjort åt dig?

Låt dem komma till din räddning i olyckan om de kan!

Dina gudar har blivit lika talrika

som dina städer, Juda.

29Varför går ni till rätta med mig?

Ni har ju alla satt er upp mot mig,

säger Herren.

30Förgäves har jag slagit era söner,

de har inte tagit varning.

Som rovlystna lejon

dräpte era svärd profeterna.

31Har jag blivit till en öken för Israel,

till ett mörkrets land?

Varför säger mitt folk: »Vi går vart vi vill,

vi kommer aldrig tillbaka till dig!«

32Inte glömmer en ung kvinna sina smycken

eller en brud sin gördel?

Men mitt folk har glömt mig

i alla tider.

33Du är skicklig att hitta vägen

när du är ute efter kärlek!

Till och med slinkorna

har lärt av dig.

34Din mantelfåll är fläckad

av blod från fattiga som var utan skuld;

de ertappades inte vid inbrott.

[---]

35Ändå säger du: »Jag är frikänd,

hans vrede mot mig har upphört.«

Men jag skall ställa dig till svars

för att du påstår dig vara utan synd.

36Tror du att du så lätt

kan välja en annan väg?

Även Egypten kommer att svika dig,

som Assyrien svek dig en gång.

37Också därifrån måste du gå

med händerna över huvudet.

Herren har förkastat dem du litat på,

av dem har du ingenting att vinna.

3

31Om en man skiljer sig från sin hustru

och hon lämnar honom

och gifter sig med en annan,

kan han sedan gå tillbaka till henne?

Blir då inte landet vanhelgat?

Och du som har horat med många män,

skulle du få komma tillbaka till mig?

säger Herren.

2Lyft blicken mot de kala höjderna och se:

var har du inte vältrat dig i otukt?

Vid vägarna satt du och väntade

som en arab i öknen.

Du vanhelgade landet

med ditt horande och din ondska.

3Regnskurarna hölls tillbaka

och inget vårregn föll,

men du var fräck som en hora

och vägrade skämmas.

4Ändå ropar du nu till mig: »Fader!

Du var min vän när jag var ung!

5Kan en vän vredgas för all framtid,

kan hans raseri vara för evigt?«

Så säger du, men du gjorde det onda

— och det med framgång.

Israel och Juda — två trolösa systrar

6På kung Josias tid sade Herren till mig: Har du sett vad Israel, den avfälliga, har gjort? Hon gick upp på alla höga berg och in under alla grönskande träd och horade där. 7Jag trodde att hon skulle vända tillbaka till mig när hon hade gjort allt detta, men hon vände inte tillbaka. Detta såg hennes syster Juda, den trolösa. 8Hon såg också att jag försköt Israel, den avfälliga, och gav henne skilsmässobrev på grund av hennes äktenskapsbrott. Ändå blev den trolösa systern Juda inte avskräckt utan började också hon bedriva hor; 9hon vanhelgade landet med sitt otuktiga lättsinne och var otrogen med beläten av sten och trä. 10Trots detta vände hennes trolösa syster Juda inte tillbaka till mig på allvar utan låtsades bara, säger Herren.

11Herren sade till mig: Israel, den avfälliga, har visat sig mindre skyldig än Juda, den trolösa. 12Gå och ropa ut detta budskap mot norr:

Vänd tillbaka, Israel, du avfälliga,

säger Herren,

jag skall inte se på er med ovilja,

ty jag visar mildhet, säger Herren.

Min vrede varar inte för evigt.

13Men du måste inse din skuld,

du har satt dig upp mot Herren, din Gud,

och löpt hit och dit efter främmande gudar

under alla grönskande träd

och inte lyssnat till mig,

säger Herren.

14Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. 15Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom. 16Och när ni då förökar er och är fruktsamma i ert land, säger Herren, skall ingen längre nämna Herrens förbundsark; ingen skall tänka på den eller minnas den, ingen skall sakna den eller göra någon ny. 17När den tiden kommer skall Jerusalem kallas Herrens tron, och där skall alla folk samlas för att dyrka Herren i Jerusalem. De skall inte längre lyda sina onda och hårda hjärtan. 18Då skall Judas folk slå följe med Israels folk, och tillsammans skall de komma från landet i norr till det land jag gav era fäder som egendom.

Maning till bot och bättring

19Jag ville gärna behandla dig som en son

och ge dig ett ljuvligt land som egendom,

skönare än de andra folkens.

Jag trodde att du skulle kalla mig din fader

och aldrig vända dig bort från mig.

20Men som en kvinna är otrogen mot sin man,

så var du, Israel, otrogen mot mig,

säger Herren.

21Det hörs rop på de kala höjderna,

gråt och böner från Israels folk.

De har slagit in på villovägar

och glömt Herren, sin Gud.

22Vänd tillbaka, ni trolösa barn,

jag skall bota er från er trolöshet.

»Nu kommer vi till dig,

ty du, Herre, är vår Gud.

23Fåfäng var vår dyrkan på kullarna,

fåfängt vårt larm på bergen.

Endast hos Herren, vår Gud,

finns räddning för Israel.

24Sedan vår ungdom har skamguden slukat

allt vad våra fäders arbete gav,

deras fårflockar och boskapshjordar,

deras söner och döttrar.

25Låt skammen bli vår bädd

och vanäran vårt täcke,

ty mot Herren, vår Gud, har vi syndat,

vi och våra fäder,

från vår ungdom till denna dag,

och vi har inte lyssnat till Herren, vår Gud.«

4

41Om du vänder tillbaka, Israel,

säger Herren,

skall du få komma tillbaka till mig,

och om du tar bort dina vidriga avgudar ur min åsyn

skall du slippa att irra omkring.

2Då skall du svära vid Herren

uppriktigt, rätt och ärligt,

och folken skall välsigna sig med hans namn

och lovsjunga honom.

3Ty så säger Herren

till männen i Juda och till Jerusalem:

Bryt er ny mark,

så inte bland törnen.

4Omskär er för Herren,

skär bort era hjärtans förhud,

ni män i Juda och invånare i Jerusalem.

Annars flammar min vrede upp

likt en eld som ingen kan släcka,

för era onda gärningars skull.

Herrens straffdom: angrepp från norr

5Kungör detta i Juda,

ropa ut det i Jerusalem,

stöt i horn över hela landet,

kalla samman ett uppbåd:

Låt oss samlas i de befästa städerna!

6Höj fälttecknet! Till Sion!

Sätt er i säkerhet! Stanna inte!

Ty jag låter olyckan komma från norr

med stor förödelse.

7Lejonet har lämnat sitt snår,

folkens förhärjare är på marsch,

han har brutit upp från sitt tillhåll

för att lägga ditt land öde.

Dina städer skall bli till ruiner

där ingen kan bo.

8Så klä er i säcktyg,

klaga och jämra er!

Herrens flammande vrede

har inte vänt sig från oss.

9Den dagen, säger Herren,

skall modet svika konung och stormän,

prästerna skall slås av skräck,

profeterna stå förstummade.

10De skall säga: »Herre, vår Gud,

du har bedragit

detta folk och Jerusalem:

du lovade oss fred och trygghet —

och nu har vi svärdet mot strupen!«

11När den tiden kommer

skall detta folk och Jerusalem få höra:

En brännhet vind från öknens kala höjder

sveper ner mot mitt folk.

I den kan ingen rensa säd,

12den vind jag låter komma är starkare än så.

Nu går jag till rätta med dem.

13Se, som ovädersmoln skockar sig fienden,

hans vagnar är som en stormvind,

hans hästar snabbare än örnar.

Ve oss, vi är förlorade!

14Gör ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem,

så att du kan bli räddad.

Hur länge skall onda tankar

bo kvar i ditt bröst?

15Hör, ett budskap har kommit från Dan,

ett olycksbud från Efraims berg!

16Förkunna för folket,

låt Jerusalem höra:

Fiender kommer från fjärran land,

deras stridsrop skallar mot städerna i Juda.

17Som vakterna kring ett fält

omringar de henne från alla håll,

ty mig har hon trotsat,

säger Herren.

18Ditt liv och dina gärningar

är skuld till detta,

allt kommer av din ondska,

allt bittert som träffar dig rakt i hjärtat.

19Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta!

Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror.

Jag kan inte tiga.

Jag hör hornstötar och stridsrop.

20Katastrof på katastrof,

hela landet blir härjat:

plötsligt är mina hus raserade,

tälten förintade på ett ögonblick.

21Hur länge måste jag se fälttecknen

och höra hornen larma?

22Mitt folk är dårar,

de vill inte veta av mig.

De är barn utan allt förnuft.

De begriper sig på att göra det onda,

men att göra det rätta förstår de inte.

23Jag ser på jorden — den är öde och tom,

på himlen — där finns inget ljus.

24Jag ser på bergen — de skälver

och alla höjder skakar.

25Jag ser — där finns inte en människa,

alla himlens fåglar har flytt.

26Jag ser — det bördiga landet har blivit öken,

alla dess städer ruiner.

Detta är Herrens verk,

hans flammande vredes verk.

27Ty så säger Herren:

Hela landet skall läggas öde,

jag skall förinta det.

28Därför sörjer jorden

och himlen svartnar därovanför.

Jag har talat och tar inte tillbaka,

beslutat och ändrar mig inte.

29För ryttarnas och bågskyttarnas larm

tar hela landet till flykten,

man gömmer sig bland snåren

och uppe bland klipporna.

Alla städer är övergivna,

inte en människa finns kvar där.

30Vad tjänar det då till

att du klär dig i scharlakansrött,

pryder dig med gyllene smycken,

gör ögonen stora med smink?

Förgäves gör du dig vacker:

dina älskare föraktar dig,

de står efter ditt liv.

31Jag hör stön som från en kvinna i födslosmärtor,

skrik som från en förstföderska.

Det är Sion — flämtande sträcker hon ut sina händer:

Ve mig! Vanmäktig är jag inför dråparna.