Bibel 2000 (B2000)
22

Herrens varningar

221Så sade Herren: Gå bort till judakungens palats och tala där dessa ord: 2Hör Herrens ord, du Judas konung, som sitter på Davids tron, du och ditt hov och ditt folk, de som går in genom dessa portar. 3Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats! 4Om ni rättar er efter denna befallning skall kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar färdas genom portarna till detta palats, följda av sitt hov och sitt folk. 5Men om ni inte lyder dessa befallningar, så svär jag vid mig själv, säger Herren, att detta palats skall läggas i ruiner. 6Ty så säger Herren om judakungens palats:

Du är för mig som Gilead,

som berget Libanons krön,

men jag skall göra dig till ödemark,

till städer där ingen bor.

7Jag inviger män

till att förhärja dig med sina yxor.

De skall hugga ner dina yppersta cedrar

och kasta dem i elden.

8Folk från många länder skall ha sin väg förbi denna stad, och när de undrar varför Herren handlat så mot denna stora stad 9skall svaret bli: Därför att folket övergav förbundet med Herren, sin Gud, och föll ner för andra gudar och dyrkade dem.

Om Shallum

10Gråt inte över den döde,

sörj honom inte.

Gråt i stället över den som vandrar bort,

ty han skall aldrig återvända

och se det land där han föddes.

11Ty så säger Herren om Shallum, Josias son, kungen av Juda, som efterträdde sin far Josia och som fördes bort från denna plats: Han skall aldrig återvända hit. 12Han skall dö på den plats dit han förvisats, och han skall aldrig återse detta land.

Om Jojakim

13Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet

och murar övervåningen med orätt,

som låter sin nästa arbeta utan betalning

och inte ger honom lön,

14den som säger: »Jag skall bygga ett väldigt hus

med rymlig övervåning,

förse det med fönster

och paneler av cederträ

och måla det lysande rött!«

15Är det att vara konung,

att pråla med cederträ?

Tänk på din far: han åt och drack

och gjorde det som var rätt och riktigt —

då gick allt honom väl.

16Han värnade den svages och fattiges rätt —

då gick allt väl.

Är inte det att känna mig?

säger Herren.

17Du har inte ögon för annat,

inte tanke på annat,

än att roffa åt dig,

att låta oskyldigt blod flyta

och hänge dig åt våld och tyranni.

18Därför säger Herren så om Jojakim, Josias son, kungen av Juda:

Ingen skall hålla dödsklagan över honom:

»Ack, min broder! Ack, syster!«

Ingen skall hålla dödsklagan över honom:

»Ack, herre! Ack, all din prakt!«

19Han skall få en åsnebegravning, han skall släpas bort och slängas utanför Jerusalems portar.

Om Jerusalem

20Stig upp på Libanon och ropa,

låt din röst ljuda i Bashan,

ropa högt från Avarim,

ty alla dina älskare är krossade.

21Jag talade till dig när du levde i trygghet,

men du svarade: »Jag vill inte lyssna.«

Sådan har du varit sedan din ungdom:

du har inte lyssnat på mig.

22Dina herdar skall vallas av vinden,

dina älskare föras bort i fångenskap.

Du skall stå där skamsen och förödmjukad

för all din ondskas skull.

23Du som bor på ett Libanon

och har byggt ditt näste bland cedrarna,

du skall stöna när värkarna kommer över dig,

du skall plågas som en födande kvinna!

Om Jojakin

24Så sant jag lever, säger Herren, även om du, Konja, Jojakims son, Judas konung, vore en sigillring på min högra hand, skulle jag slita bort den. 25Jag skall utlämna dig åt dina dödsfiender, åt dem du fruktar, åt kung Nebukadnessar av Babylonien och åt kaldeerna. 26Dig själv och din mor som födde dig skall jag slunga bort till ett annat land, ett land där ni inte är födda. Och där skall ni dö. 27Till det land dit de längtar skall de aldrig återvända.

28Är då denne Konja ett kasserat kärl som skall krossas, en kruka som ingen vill ha? Varför kastas han och hans barn bort och slungas i väg till ett land de inte känner?

29Land, land, land, hör Herrens ord! 30Så säger Herren: Uppteckna denne man som barnlös, en som aldrig lyckats med något i livet. Ty ingen av hans efterkommande skall lyckas bestiga Davids tron och åter regera i Juda.

23

Löften om ett rättfärdigt styre

231Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. 2Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem. Ni har inte tagit hand om dem, men nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar, säger Herren. 3Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem och föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. 4Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.

5Det skall komma en tid, säger Herren,

då jag skall låta ett rättfärdigt skott

växa ur Davids stam.

Han skall vara konung och härska med vishet

och skapa rätt och rättfärdighet i landet.

6Under hans tid skall Juda vara skyddat

och Israel leva i trygghet.

Detta är det namn han skall bära:

Herren vår rättfärdighet.

7Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger »Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten« 8utan »Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.«

Dom över falska profeter

9Om profeterna.

Mitt hjärta slits sönder,

hela min kropp skakar.

Jag har blivit som en drucken,

som en man berusad av vin,

på grund av Herren,

på grund av hans heliga ord.

10Landet är fullt av äktenskapsbrytare,

för deras skull sörjer jorden

och utmarkernas beten vissnar.

Deras strävan är ondska,

deras styrka det orätta.

11Både profeter och präster är gudlösa,

ja, i mitt eget hus möter jag deras ondska,

säger Herren.

12Därför skall deras väg

bli slipprig och hal,

de skall knuffas ut i mörkret

och falla omkull där.

Ty jag låter olyckan drabba dem

när hemsökelsens år är inne,

säger Herren.

13Hos profeterna i Samaria

såg jag motbjudande ting:

de profeterade i Baals namn

och förde mitt folk Israel vilse.

14Men hos profeterna i Jerusalem

ser jag fasansfulla ting:

de begår äktenskapsbrott och far med lögn.

De ger ogärningsmän sitt stöd

så att ingen omvänder sig från sin ondska.

För mig är de alla som Sodom,

folket har blivit som Gomorra.

15Därför säger Herren Sebaot om profeterna:

Jag skall ge dem malört att äta

och förgiftat vatten att dricka.

Ty Jerusalems profeter har spritt

gudlöshet över hela landet.

16Så säger Herren Sebaot:

Lyssna inte till vad profeterna säger

när de profeterar för er.

De väcker tomma förhoppningar,

de predikar syner de själva hittat på,

de talar inte på Herrens uppdrag.

17De säger till dem som föraktar Herrens ord:

»Det skall gå er väl«

och till alla som lyder sina hårda hjärtan:

»Inget ont skall drabba er.«

18Men vem av dem har varit med vid Herrens rådslag, hört och uppfattat hans ord? Vem har lyssnat på hans ord och förkunnat det?

19Herrens stormvind, vreden, bryter lös,

virvelstormen.

Över de ondas huvuden virvlar den fram.

20Herrens vrede stillas inte

förrän han förverkligat sina planer.

I kommande dagar skall ni inse detta.

21Jag har inte sänt dessa profeter,

ändå rusar de i väg.

Jag har inte talat till dem,

ändå profeterar de.

22Om de varit med vid mitt rådslag

borde de förkunna mina ord för mitt folk

och få dem att lämna sin onda väg,

sina onda gärningar.

23Är jag bara Gud på nära håll,

säger Herren,

och inte Gud långt borta?

24Kan någon gömma sig så väl

att inte jag ser honom?

säger Herren.

Uppfyller inte jag både himmel och jord?

säger Herren.

25Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn: »Jag har haft en dröm, en dröm, 26en dröm!« Är det jag som verkar i de profeter som profeterar lögn och predikar sina egna bedrägliga påfund? 27Med de drömmar de berättar för varandra tänker de få mitt folk att glömma mitt namn, så som deras fäder glömde mitt namn för Baal. 28Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger Herren.

29Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan? 30Därför vänder jag mig nu mot profeterna, säger Herren, mot dem som stjäl mina ord från varandra. 31Jag vänder mig mot profeterna, säger Herren, mot dem som låter tungan löpa och låtsas att det är Herrens ord. 32Jag vänder mig mot dem som profeterar lögndrömmar, säger Herren, och som berättar dem och för mitt folk vilse med sina lögner och sina skrönor, fastän jag inte har sänt dem och inte gett dem något uppdrag. De är inte till någon nytta för detta folk, säger Herren.

Herrens börda

33När detta folk eller en profet eller en präst frågar dig: »Vilka tunga ord bär du fram från Herren?« skall du svara dem: »Det är ni som är en tung börda, och jag skall kasta av er«, säger Herren. 34Och om en profet eller en präst eller någon av folket säger »Herrens tunga ord«, då skall jag straffa den mannen och hans familj. 35Nej, så skall ni säga till varandra när ni talar med varandra: »Vad har Herren svarat?« eller »Vad har Herren talat?« 36Men »Herrens tunga ord« skall ni aldrig mera nämna. Skulle hans ord vara en tung börda för någon, så att ni därför skulle förvanska orden från den levande Guden, Herren Sebaot, vår Gud? 37Så skall du säga till profeten: »Vad har Herren svarat?« eller »Vad har Herren talat?« 38Men om ni säger »Herrens tunga ord«, då säger Herren: Ni talar om »Herrens tunga ord«, trots att jag har sänt bud till er och förbjudit er att säga så. 39Därför lyfter jag er nu som en tung börda och kastar er bort ur min åsyn, er och den stad jag gett åt er och era fäder. 40Och jag skall låta er drabbas av evig skam, av en smälek som aldrig skall glömmas.

24

De två fikonkorgarna

241Herren lät mig se denna syn: två korgar med fikon stod framför Herrens tempel. Detta hände efter det att den babyloniske kungen Nebukadnessar hade deporterat Jekonja, Jojakims son, kungen av Juda, tillsammans med Judas stormän, hantverkarna och smederna och fört bort dem från Jerusalem till Babylonien. 2I den ena korgen fanns mycket goda fikon, lika fina som fikon av den första skörden. I den andra korgen fanns mycket dåliga fikon, så dåliga att de var oätliga. 3Herren frågade mig: »Vad ser du, Jeremia?« Jag svarade: »Fikon. De goda fikonen är mycket goda och de dåliga är mycket dåliga, så dåliga att de är oätliga.« 4Då kom Herrens ord till mig: 5Så säger Herren, Israels Gud: Liksom jag ser på dessa goda fikon ser jag med välvilja på dem som förts bort från Juda, dem som jag förvisat härifrån till Kaldeen. 6Jag skall vaka över dem med välvilja och föra dem tillbaka till detta land. Jag skall bygga upp dem, inte bryta ner. Jag skall plantera dem, inte rycka upp. 7Jag skall ge dem förmågan att lära känna mig och förstå att jag är Herren. De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud, när de återvänder till mig av hela sitt hjärta. 8Men som de dåliga fikonen, de som är så dåliga att de är oätliga — så säger Herren — skall jag behandla Sidkia, kungen av Juda, och hans stormän och dem av Jerusalems invånare som överlevt, vare sig de är kvar här i landet eller bor i Egypten. 9Jag skall göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden, till en skam och en visa, till hån och förbannelse på alla de platser dit jag fördriver dem. 10Jag skall sända svärd och svält och pest mot dem tills de utplånats från den mark jag gav åt dem och åt deras fäder.