Bibel 2000 (B2000)
19

Den krossade lerkrukan

191Så sade Herren: Gå och köp en kruka av lergods. Ta med dig några av folkets och prästernas äldste 2och gå ut till Ben-Hinnoms dal mitt emot Lerskärvsporten. Där skall du förkunna de ord jag talar till dig. 3Du skall säga: Hör Herrens ord, ni kungar av Juda och ni invånare i Jerusalem! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall låta en sådan olycka drabba denna plats att det kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. 4De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 5De har byggt offerplatser där de bränner sina barn som offer åt Baal. Något sådant har jag aldrig befallt, aldrig talat om och aldrig tänkt.

6Därför skall det komma en tid, säger Herren, då denna plats inte längre kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen. 7På denna plats skall jag spräcka Judas och Jerusalems planer. Jag skall låta dem stupa för sina motståndares svärd och för sina dödsfienders hand. Deras döda kroppar skall jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur. 8Jag skall ödelägga denna stad och den skall bli utsatt för hån: alla som har sin väg förbi skall bestörta dra efter andan när de ser förödelsen där. 9Jag skall tvinga dem att äta sina söners och döttrars kött. De skall äta varandras kött under den fruktansvärda nöd som deras motståndare och dödsfiender vållar dem.

10Sedan skall du krossa krukan inför ögonen på dem som gått med dig. 11Och du skall säga till dem: Så säger Herren Sebaot: Jag skall krossa detta folk och denna stad som man krossar en lerkruka så att den aldrig mer går att laga. Och i Tofet skall människor begravas tills där inte längre finns någon plats att begrava på. 12Så skall jag göra med denna plats, säger Herren, och med dem som bor här, jag skall göra denna stad lik Tofet. 13Husen i Jerusalem och Juda kungars hus skall bli som Tofet — alla dessa orena hus på vilkas tak man tänt offereld åt hela den himmelska hären och utgjutit dryckesoffer åt andra gudar.

Jeremia och Pashchur

14När Jeremia återvände från Tofet, dit Herren hade sänt honom att profetera, ställde han sig på förgården till Herrens hus och sade till folket: 15Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad och dess lydstäder skall jag sända alla de olyckor som jag hotat med, eftersom de styvnackat har vägrat att lyssna till mina ord.

20

201Prästen Pashchur, Immers son, som var överuppsyningsman i Herrens hus, hörde Jeremia uttala denna profetia. 2Då lät han prygla profeten Jeremia och sätta honom i stocken vid Övre Benjaminporten in till Herrens hus. 3När Pashchur dagen därpå befriade honom ur stocken sade Jeremia till honom: »Herren kallar dig inte Pashchur utan Magor Missaviv, Skräck från alla håll. 4Ty så säger Herren: Jag skall göra dig till en skräck för dig själv och för alla dina vänner. Du skall med egna ögon se dem falla för sina fienders svärd. Hela Juda skall jag ge i den babyloniske kungens våld, och han skall deportera dem till Babylon och döda dem med svärd. 5Denna stads alla rikedomar, all egendom och alla dyrbarheter, Juda kungars alla skatter, skall jag ge i fiendernas våld. De skall ta det som byte och föra det till Babylon. 6Och du själv, Pashchur, och alla som bor i ditt hus skall föras bort i fångenskap. Till Babylon skall du komma; där skall du dö och där skall du begravas, du och alla dina vänner för vilka du har profeterat dina lögner.«

Profetens klagan

7Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.

Du blev mig för stark, du fick övertaget.

Jag har blivit till ständigt åtlöje,

alla gör narr av mig.

8Ty varje gång jag talar måste jag ropa,

måste jag skrika: »Våld och förtryck!«

Ja, mig har Herrens ord

vållat ständigt spott och spe.

9Men tänker jag: »Jag bryr mig inte om honom,

aldrig mer skall jag tala i hans namn«,

då blir det i mitt bröst som brann där en eld,

instängd i mitt innersta.

Jag försöker stå emot

men förmår det inte.

10Ja, jag hör folkhopen viska:

»Skräck från alla håll!

Ange honom! Vi skall ange honom!«

Alla som stod mig nära

väntar nu på mitt fall:

»Kanske låter han lura sig,

så att vi får övertaget

och kan ta hämnd på honom.«

11Men Herren står på min sida,

stark och fruktansvärd.

Därför skall mina förföljare snava,

de skall komma till korta

och stå där med skam,

de skall inte ha framgång —

en smälek som aldrig skall glömmas.

12Herre Sebaot, du som prövar rättvist,

du som rannsakar njurar och hjärtan,

låt mig få se dig ta hämnd på dem,

ty dig har jag anförtrott min sak.

13Sjung till Herrens ära!

Prisa Herren!

Ty han räddar den fattige

ur nidingars våld.

14Förbannad den dag då jag föddes!

Olycksaliga dag då min mor gav mig livet!

15Förbannad den man

som kom med bud till min far:

»Du har fått en son!«

och gjorde honom glad.

16Må det gå den mannen som det gick de städer

som Herren ödelade utan förskoning.

Låt honom höra klagoskrik om morgonen

och stridsrop mitt på dagen,

17för att han inte dräpte mig i moderlivet,

så att min mor fick bli min grav

och hennes livmoder havande för alltid.

18Varför måste jag lämna moderlivet

för att möta elände och sorg

och sluta mina dagar i skam?

21

Den oundvikliga domen

211Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, när kung Sidkia hade sänt till honom Pashchur, Malkias son, och prästen Sefanja, Maasejas son. De sade: 2»Fråga Herren för vår räkning, ty Nebukadnessar, kungen av Babylonien, har börjat krig mot oss. Kanske gör Herren ett under som han så ofta har gjort och får honom att dra sig tillbaka.« 3Jeremia svarade dem att de skulle säga till Sidkia: 4»Så säger Herren, Israels Gud: De vapen med vilka ni strider utanför muren mot den babyloniske kungen och kaldeerna som belägrar er, dem skall jag vrida ur era händer och samla ihop inne i denna stad. 5Och jag skall själv strida mot er med lyftad hand och stark arm, i vrede, ursinne och vilt raseri. 6Jag skall dräpa dem som bor i denna stad, både människor och djur; i en svår pest skall de dö. 7Och därefter, säger Herren, skall jag utlämna Sidkia, kungen av Juda, och hans hov och alla andra i denna stad som överlever pesten, svärdet och svälten. Jag skall utlämna dem åt Nebukadnessar, kungen av Babylonien, åt deras motståndare och dödsfiender. Han skall hugga ner dem med svärd, utan medlidande, utan förskoning, utan förbarmande.«

8Och till detta folk skall du säga: Så säger Herren: Jag låter er välja mellan livets väg och dödens väg. 9Den som stannar kvar i denna stad skall dö genom svärd och svält och pest. Men den som går över till kaldeerna som belägrar er, han kommer undan med livet. 10Ty jag har vänt mig mot denna stad för att bringa den olycka och inte lycka, säger Herren. Den skall falla i den babyloniske kungens händer, och han skall bränna ner den.

Dom över kung och folk

11Till kungahuset i Juda:

Hör Herrens ord, 12du Davids ätt!

Så säger Herren:

Döm med rättvisa var morgon,

rädda den utplundrade ur förtryckarens våld.

Annars flammar min vrede upp

likt en eld som ingen kan släcka,

för era onda gärningars skull.

13Nu vänder jag mig mot dig,

du som tronar i dalen,

du klippa på slätten,

säger Herren,

mot er som säger: »Vem kan överfalla oss?

Vem kan tränga in där vi bor?«

14Jag skall straffa er

så som era gärningar förtjänar,

säger Herren.

Jag skall tända en skogsbrand,

elden skall sprida sig och förtära allt.