Bibel 2000 (B2000)
1

11Detta är Jeremias ord. Han var son till Hilkia, en av prästerna i Anatot i Benjamins land. 2Herrens ord kom till honom då Josia, Amons son, var kung över Juda, i hans trettonde regeringsår, 3och då Jojakim, Josias son, var kung över Juda, och ända till slutet av det elfte året som Sidkia, Josias son, var kung över Juda. Det var det året, i den femte månaden, som Jerusalems befolkning fördes bort i fångenskap.

Profetens kallelse och uppdrag

4Herrens ord kom till mig:

5Innan jag formade dig i moderlivet

utvalde jag dig,

innan du kom ut ur modersskötet

gav jag dig ett heligt uppdrag:

att vara profet för folken.

6Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala — jag är för ung!« 7Då sade Herren till mig:

Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

8Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

9Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:

Jag lägger mina ord i din mun.

10I dag ger jag dig makt

över folk och riken.

Du skall rycka upp och vräka omkull,

förstöra och bryta ner,

bygga upp och plantera.

11Herrens ord kom till mig: »Vad ser du, Jeremia?« Jag svarade: »Jag ser en gren av ett mandelträd.« 12Herren sade: »Du har sett rätt: jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.«

13Herrens ord kom till mig för andra gången: »Vad ser du?« Jag svarade: »Jag ser en kokande gryta i norr, den lutar hitåt.« 14Då sade Herren:

Från norr skall olyckan välla in

över alla som bor i landet,

15ty nu bådar jag upp

alla stammar från rikena i norr,

säger Herren.

De skall komma och ställa sina troner

framför Jerusalems portar,

kring stadens murar

och kring alla städer i Juda.

16Jag skall gå till rätta med mitt folk

för all deras ondska, för att de övergav mig.

De tände offereld åt andra gudar

och tillbad ting de själva gjort.

17Fäst upp dina kläder,

res dig och säg till dem

allt vad jag befaller dig!

Var inte förskräckt för dem,

ty då slår jag dig med skräck inför dem.

18Se, jag gör dig i dag

till en befäst stad,

en pelare av järn, en mur av koppar,

som håller stånd mot hela landet,

mot Judas kungar och dess stormän,

mot prästerna och folket i landet.

19De skall angripa dig,

men de skall inte besegra dig,

ty jag är med dig,

säger Herren,

och jag skall rädda dig.

2

Herren anklagar sitt folk för avfall och trolöshet

21Herrens ord kom till mig: 2Gå och förkunna för Jerusalem: Så säger Herren:

Jag minns hur hängiven du var som ung,

hur du älskade mig som brud,

hur du följde mig genom öknen,

genom landet där ingen sår.

3Israel var helgat åt Herren,

det första av hans skörd.

Alla som åt av det ådrog sig skuld,

olyckan drabbade dem,

säger Herren.

4Lyssna till Herrens ord,

Jakobs ätt, Israels alla släkter!

5Så säger Herren:

Vad hade era fäder att förebrå mig,

eftersom de gick bort från mig,

följde det som var intet

och själva blev till intet?

6De frågade inte: »Var är Herren,

han som förde oss ut ur Egypten,

som ledde oss genom öknen,

det öde och oländiga landet,

torkans och mörkrets land,

landet där ingen färdas,

där ingen människa bor?«

7Jag förde er till ett bördigt land

att njuta dess frukter och allt dess goda.

Men när ni kom dit gjorde ni mitt land orent

och min egendom till något avskyvärt.

8Prästerna frågade inte:

»Var är Herren?«

Lagens förvaltare ville inte veta av mig.

De styrande satte sig upp mot mig,

profeterna profeterade i Baals namn

och följde gudar som ingen hjälp kunde ge.

9Därför fortsätter jag att ställa er till svars,

säger Herren,

ja, även era barnbarn skall jag ställa till svars.

10Far bort till kitteernas kuster och se,

sänd någon till Kedar att undersöka

om något sådant har skett:

11har ett folk någonsin bytt ut sina gudar?

— Och de är ju ändå inga gudar. —

Men mitt folk har bytt bort sin ära

mot det som ingen hjälp kan ge.

12Häpna, himmel, över detta,

rys och bäva, säger Herren.

13Ty mitt folk har begått en dubbel synd:

de har övergett mig,

källan med det friska vattnet,

och huggit ut cisterner,

cisterner som spricker

och inte håller vatten.

14Är Israel en träl,

är han född i slaveri?

Varför blev han ett villebråd?

15Lejonen ryter och morrar mot honom.

De har lagt hans land öde

och hans städer är nerbrända,

ingen kan bo i dem.

16Ja, män från Memfis och Tachpanches

skall beta din hjässa kal.

17Detta har drabbat dig

för att du övergav Herren, din Gud.

18Men vad tjänar det till att du far till Egypten

för att dricka av Nilens vatten?

Vad tjänar det till att du far till Assyrien

för att dricka av Eufrats vatten?

19Din ondska skall dra straff över dig,

din trolöshet skall döma dig.

Besinna hur bitter din plåga blir

när du överger Herren, din Gud,

och inte fruktar mig längre,

säger Herren Gud Sebaot.

20För länge sedan bröt du sönder ditt ok,

slet av dina band

och sade: »Jag vill inte tjäna.«

På alla höga kullar

och under alla grönskande träd

skrevade du och horade.

21Jag planterade dig som ett ädelt vin,

en ranka av yppersta slag.

Hur kunde du förvandlas

till en usel och främmande vinstock?

22Om du så tvättar dig med lut

och slösar med såpa,

förblir du smutsig av synd inför mig,

säger Herren Gud.

23Hur kan du säga: »Jag är inte oren,

jag har inte följt baalsgudarna«?

Betänk hur du bar dig åt i dalen,

inse vad du har gjort!

Du är ett ystert kamelsto

som löper kors och tvärs,

24som ger sig av ut i öknen

flåsande av brunst.

Vem kan tämja hennes begär?

Ingen behöver springa sig trött efter henne,

i parningstiden är hon lätt att finna.

25Akta dig, så att du inte sliter ut sulorna

och din strupe blir torr!

Men du svarade: »Lönlöst!

Jag älskar främmande gudar

och dem vill jag följa.«

26Som en tjuv tagen på bar gärning

skall Israel stå där med skam,

dess kungar och stormän,

dess präster och profeter,

27de som säger till trästycket: »Du är min fader«

och till stenen: »Du födde mig.«

Mot mig har de vänt ryggen,

inte ansiktet,

men i olyckan ropar de:

»Kom och rädda oss!«

28Var finns då de gudar du gjort åt dig?

Låt dem komma till din räddning i olyckan om de kan!

Dina gudar har blivit lika talrika

som dina städer, Juda.

29Varför går ni till rätta med mig?

Ni har ju alla satt er upp mot mig,

säger Herren.

30Förgäves har jag slagit era söner,

de har inte tagit varning.

Som rovlystna lejon

dräpte era svärd profeterna.

31Har jag blivit till en öken för Israel,

till ett mörkrets land?

Varför säger mitt folk: »Vi går vart vi vill,

vi kommer aldrig tillbaka till dig!«

32Inte glömmer en ung kvinna sina smycken

eller en brud sin gördel?

Men mitt folk har glömt mig

i alla tider.

33Du är skicklig att hitta vägen

när du är ute efter kärlek!

Till och med slinkorna

har lärt av dig.

34Din mantelfåll är fläckad

av blod från fattiga som var utan skuld;

de ertappades inte vid inbrott.

[---]

35Ändå säger du: »Jag är frikänd,

hans vrede mot mig har upphört.«

Men jag skall ställa dig till svars

för att du påstår dig vara utan synd.

36Tror du att du så lätt

kan välja en annan väg?

Även Egypten kommer att svika dig,

som Assyrien svek dig en gång.

37Också därifrån måste du gå

med händerna över huvudet.

Herren har förkastat dem du litat på,

av dem har du ingenting att vinna.

3

31Om en man skiljer sig från sin hustru

och hon lämnar honom

och gifter sig med en annan,

kan han sedan gå tillbaka till henne?

Blir då inte landet vanhelgat?

Och du som har horat med många män,

skulle du få komma tillbaka till mig?

säger Herren.

2Lyft blicken mot de kala höjderna och se:

var har du inte vältrat dig i otukt?

Vid vägarna satt du och väntade

som en arab i öknen.

Du vanhelgade landet

med ditt horande och din ondska.

3Regnskurarna hölls tillbaka

och inget vårregn föll,

men du var fräck som en hora

och vägrade skämmas.

4Ändå ropar du nu till mig: »Fader!

Du var min vän när jag var ung!

5Kan en vän vredgas för all framtid,

kan hans raseri vara för evigt?«

Så säger du, men du gjorde det onda

— och det med framgång.

Israel och Juda — två trolösa systrar

6På kung Josias tid sade Herren till mig: Har du sett vad Israel, den avfälliga, har gjort? Hon gick upp på alla höga berg och in under alla grönskande träd och horade där. 7Jag trodde att hon skulle vända tillbaka till mig när hon hade gjort allt detta, men hon vände inte tillbaka. Detta såg hennes syster Juda, den trolösa. 8Hon såg också att jag försköt Israel, den avfälliga, och gav henne skilsmässobrev på grund av hennes äktenskapsbrott. Ändå blev den trolösa systern Juda inte avskräckt utan började också hon bedriva hor; 9hon vanhelgade landet med sitt otuktiga lättsinne och var otrogen med beläten av sten och trä. 10Trots detta vände hennes trolösa syster Juda inte tillbaka till mig på allvar utan låtsades bara, säger Herren.

11Herren sade till mig: Israel, den avfälliga, har visat sig mindre skyldig än Juda, den trolösa. 12Gå och ropa ut detta budskap mot norr:

Vänd tillbaka, Israel, du avfälliga,

säger Herren,

jag skall inte se på er med ovilja,

ty jag visar mildhet, säger Herren.

Min vrede varar inte för evigt.

13Men du måste inse din skuld,

du har satt dig upp mot Herren, din Gud,

och löpt hit och dit efter främmande gudar

under alla grönskande träd

och inte lyssnat till mig,

säger Herren.

14Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. 15Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom. 16Och när ni då förökar er och är fruktsamma i ert land, säger Herren, skall ingen längre nämna Herrens förbundsark; ingen skall tänka på den eller minnas den, ingen skall sakna den eller göra någon ny. 17När den tiden kommer skall Jerusalem kallas Herrens tron, och där skall alla folk samlas för att dyrka Herren i Jerusalem. De skall inte längre lyda sina onda och hårda hjärtan. 18Då skall Judas folk slå följe med Israels folk, och tillsammans skall de komma från landet i norr till det land jag gav era fäder som egendom.

Maning till bot och bättring

19Jag ville gärna behandla dig som en son

och ge dig ett ljuvligt land som egendom,

skönare än de andra folkens.

Jag trodde att du skulle kalla mig din fader

och aldrig vända dig bort från mig.

20Men som en kvinna är otrogen mot sin man,

så var du, Israel, otrogen mot mig,

säger Herren.

21Det hörs rop på de kala höjderna,

gråt och böner från Israels folk.

De har slagit in på villovägar

och glömt Herren, sin Gud.

22Vänd tillbaka, ni trolösa barn,

jag skall bota er från er trolöshet.

»Nu kommer vi till dig,

ty du, Herre, är vår Gud.

23Fåfäng var vår dyrkan på kullarna,

fåfängt vårt larm på bergen.

Endast hos Herren, vår Gud,

finns räddning för Israel.

24Sedan vår ungdom har skamguden slukat

allt vad våra fäders arbete gav,

deras fårflockar och boskapshjordar,

deras söner och döttrar.

25Låt skammen bli vår bädd

och vanäran vårt täcke,

ty mot Herren, vår Gud, har vi syndat,

vi och våra fäder,

från vår ungdom till denna dag,

och vi har inte lyssnat till Herren, vår Gud.«