Bibel 2000 (B2000)
17

Judas synd

171Judas synd är upptecknad med järnstift,

ristad med diamantspets på deras hjärtas tavla

och på deras altarens horn

2till ett vittnesbörd mot dem.

Deras altaren och asherapålar står vid grönskande träd, på de höga kullarna 3och i bergstrakterna.

Din rikedom och alla dina skatter

skall jag utlämna till plundring

som straff för alla de synder

du begått överallt i ditt land.

4Den egendom jag givit dig

skall du tvingas avstå från.

Jag skall göra dig till dina fienders slav

i ett land som du inte känner.

Ty min vrede har tänt en eld,

den brinner för alltid.

Falsk och sann trygghet

5Så säger Herren:

Förbannad den man

som sätter sin lit till människor,

som stöder sig på mänsklig kraft

och vänder sig bort från Herren.

6Han blir som en buske i ödemarken

och får aldrig se det goda komma.

Han skall leva i förbrända trakter,

på saltjord där ingen kan bo.

7Välsignad den man

som sätter sin lit till Herren,

som litar helt till Herren.

8Han blir som ett träd

planterat nära vatten.

Det sträcker sina rötter mot bäcken.

Det har inget att frukta av hettan,

bladen är alltid gröna.

Det ängslas inte under torra år,

upphör inte att bära frukt.

9Hjärtat är bedrägligast av allt,

det är oförbätterligt — vem kan förstå det?

10Jag, Herren, rannsakar hjärtat

och prövar njurarna

och lönar var och en för vad han gjort,

så som hans gärningar förtjänar.

11En rapphöna ruvande på ägg

som hon aldrig får kläcka

är den som ohederligt samlat rikedomar:

mitt i livet måste han lämna dem

och står där till slut som ett fån.

Israels hopp

12En härlighetens tron, upphöjd sedan begynnelsen,

är platsen för vår helgedom.

13Herre, Israels hopp,

alla som överger dig skall stå där med skam,

de som avfaller från dig skall utrotas ur landet,

ty de har övergivit Herren,

källan med det friska vattnet.

En bön av profeten

14Bota mig, Herre, och jag är botad!

Rädda mig, och jag är räddad!

Du är min lovsång.

15De säger till mig:

»Vad blir det av Herrens ord?

Skall det inte slå in?«

16Jag har aldrig bestormat dig

och bett dig sända olycka,

jag har aldrig önskat ofärdens dag.

Du känner allt som gått över mina läppar,

allt jag sagt har du hört.

17Bli inte till fördärv för mig,

du är min tillflykt på olyckans dag.

18Må mina förföljare stå där med skam,

inte jag,

må de bli skräckslagna,

inte jag.

Låt olyckans dag drabba dem,

krossa dem och krossa dem igen!

Sabbatsbudet

19Så sade Herren till mig: Gå och ställ dig i Medborgarporten, där Judas kungar går in och går ut, och i alla andra portar i Jerusalem 20och säg till dem: Hör Herrens ord, ni Judas kungar, Judas folk och alla invånare i Jerusalem, ni som går in genom dessa portar. 21Så säger Herren: Ta er noga i akt för att bära någon börda på sabbatsdagen eller föra in den genom Jerusalems portar. 22Bär inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen och utför inget arbete utan håll sabbatsdagen helig, så som jag befallde era fäder. 23De ville inte lyda, inte höra på, utan vägrade styvnackat att lyssna och ta varning. 24Men om ni lyder mig, säger Herren, och inte för in någon börda genom denna stads portar på sabbatsdagen utan håller sabbaten helig och inte utför något arbete den dagen, 25då skall kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar färdas genom denna stads portar, följda av sina stormän, av männen i Juda och invånarna i Jerusalem. Och denna stad skall sedan alltid vara bebodd. 26Människor skall komma från städerna i Juda, från Jerusalems omgivningar, från Benjamins land, från Låglandet, från bergsbygden och från Negev, och de skall bära fram brännoffer och slaktoffer, matoffer och rökelse och offra tackoffer i Herrens hus. 27Men om ni inte lyder min befallning att hålla sabbatsdagen helig och inte bära någon börda när ni går in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då skall jag sätta eld på dess portar och branden skall härja Jerusalems borgar, och den skall inte släckas.

18

Leran i krukmakarens händer

181Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord.

3Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. 4Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.

5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem.

11Säg nu till männen i Juda och invånarna i Jerusalem: Så säger Herren: Som krukmakaren formar leran, så skapar jag en olycka åt er och tänker ut en plan mot er. Lämna er onda väg! Ändra era liv och era gärningar! 12Men de kommer att svara: »Lönlöst! Vi följer våra egna planer och handlar var och en efter sitt eget onda och hårda hjärta.«

Israels avfall och Guds dom

13Därför säger Herren så:

Ställ den frågan till folken:

Vem har hört något sådant?

Fasansfullt är det

som jungfrun Israel har gjort.

14Kan stenarna försvinna från åkern

eller snön från Libanons berg?

Kan strömmande vatten sina

eller flödande källor?

15Ändå har mitt folk glömt mig

och tänder offereld åt falska gudar,

som fått dem att snubbla på vägen,

den urgamla vägen,

och slå in på obanade stigar.

16Så skall deras land läggas öde

och ständigt bli utsatt för hån.

Alla som har sin väg förbi

skall bestörta skaka på huvudet.

17Som östanvinden skall jag skingra dem

inför fienden.

Ryggen, inte ansiktet, skall jag vända mot dem

på deras olyckas dag.

Profetens bön om hämnd

18De sade: »Vi måste tänka ut ett sätt att komma åt Jeremia. Vi får ändå vägledning från prästerna, råd från de visa, gudsord från profeterna. Vi smutskastar honom, så behöver vi inte bry oss om vad han säger.«

19Lyssna till mig, Herre,

och hör vad mina motståndare säger.

20Skall gott lönas med ont?

De har grävt en grop åt mig.

Tänk på hur jag stod inför dig

och vädjade för dem

och bad dig vända din vrede från dem.

21Utlämna därför deras barn åt svälten

och prisge dem åt svärdet.

Gör deras kvinnor till barnlösa änkor,

låt männen bli pestens offer,

låt de unga huggas ner i strid.

22Låt klagoskrik stiga från deras hus

när du släpper lös rövarhopar mot dem.

Ty de har grävt en grop för att fånga mig

och gillrat snaror för mina fötter.

23Men du, Herre, känner till

alla deras mordplaner mot mig.

Förlåt inte deras brott,

utplåna inte deras synd!

Låt dem ligga där slagna inför dig!

Grip in mot dem på din vredes dag.

19

Den krossade lerkrukan

191Så sade Herren: Gå och köp en kruka av lergods. Ta med dig några av folkets och prästernas äldste 2och gå ut till Ben-Hinnoms dal mitt emot Lerskärvsporten. Där skall du förkunna de ord jag talar till dig. 3Du skall säga: Hör Herrens ord, ni kungar av Juda och ni invånare i Jerusalem! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall låta en sådan olycka drabba denna plats att det kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. 4De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 5De har byggt offerplatser där de bränner sina barn som offer åt Baal. Något sådant har jag aldrig befallt, aldrig talat om och aldrig tänkt.

6Därför skall det komma en tid, säger Herren, då denna plats inte längre kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen. 7På denna plats skall jag spräcka Judas och Jerusalems planer. Jag skall låta dem stupa för sina motståndares svärd och för sina dödsfienders hand. Deras döda kroppar skall jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur. 8Jag skall ödelägga denna stad och den skall bli utsatt för hån: alla som har sin väg förbi skall bestörta dra efter andan när de ser förödelsen där. 9Jag skall tvinga dem att äta sina söners och döttrars kött. De skall äta varandras kött under den fruktansvärda nöd som deras motståndare och dödsfiender vållar dem.

10Sedan skall du krossa krukan inför ögonen på dem som gått med dig. 11Och du skall säga till dem: Så säger Herren Sebaot: Jag skall krossa detta folk och denna stad som man krossar en lerkruka så att den aldrig mer går att laga. Och i Tofet skall människor begravas tills där inte längre finns någon plats att begrava på. 12Så skall jag göra med denna plats, säger Herren, och med dem som bor här, jag skall göra denna stad lik Tofet. 13Husen i Jerusalem och Juda kungars hus skall bli som Tofet — alla dessa orena hus på vilkas tak man tänt offereld åt hela den himmelska hären och utgjutit dryckesoffer åt andra gudar.

Jeremia och Pashchur

14När Jeremia återvände från Tofet, dit Herren hade sänt honom att profetera, ställde han sig på förgården till Herrens hus och sade till folket: 15Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad och dess lydstäder skall jag sända alla de olyckor som jag hotat med, eftersom de styvnackat har vägrat att lyssna till mina ord.