Bibel 2000 (B2000)
17

Judas synd

171Judas synd är upptecknad med järnstift,

ristad med diamantspets på deras hjärtas tavla

och på deras altarens horn

2till ett vittnesbörd mot dem.

Deras altaren och asherapålar står vid grönskande träd, på de höga kullarna 3och i bergstrakterna.

Din rikedom och alla dina skatter

skall jag utlämna till plundring

som straff för alla de synder

du begått överallt i ditt land.

4Den egendom jag givit dig

skall du tvingas avstå från.

Jag skall göra dig till dina fienders slav

i ett land som du inte känner.

Ty min vrede har tänt en eld,

den brinner för alltid.

Falsk och sann trygghet

5Så säger Herren:

Förbannad den man

som sätter sin lit till människor,

som stöder sig på mänsklig kraft

och vänder sig bort från Herren.

6Han blir som en buske i ödemarken

och får aldrig se det goda komma.

Han skall leva i förbrända trakter,

på saltjord där ingen kan bo.

7Välsignad den man

som sätter sin lit till Herren,

som litar helt till Herren.

8Han blir som ett träd

planterat nära vatten.

Det sträcker sina rötter mot bäcken.

Det har inget att frukta av hettan,

bladen är alltid gröna.

Det ängslas inte under torra år,

upphör inte att bära frukt.

9Hjärtat är bedrägligast av allt,

det är oförbätterligt — vem kan förstå det?

10Jag, Herren, rannsakar hjärtat

och prövar njurarna

och lönar var och en för vad han gjort,

så som hans gärningar förtjänar.

11En rapphöna ruvande på ägg

som hon aldrig får kläcka

är den som ohederligt samlat rikedomar:

mitt i livet måste han lämna dem

och står där till slut som ett fån.

Israels hopp

12En härlighetens tron, upphöjd sedan begynnelsen,

är platsen för vår helgedom.

13Herre, Israels hopp,

alla som överger dig skall stå där med skam,

de som avfaller från dig skall utrotas ur landet,

ty de har övergivit Herren,

källan med det friska vattnet.

En bön av profeten

14Bota mig, Herre, och jag är botad!

Rädda mig, och jag är räddad!

Du är min lovsång.

15De säger till mig:

»Vad blir det av Herrens ord?

Skall det inte slå in?«

16Jag har aldrig bestormat dig

och bett dig sända olycka,

jag har aldrig önskat ofärdens dag.

Du känner allt som gått över mina läppar,

allt jag sagt har du hört.

17Bli inte till fördärv för mig,

du är min tillflykt på olyckans dag.

18Må mina förföljare stå där med skam,

inte jag,

må de bli skräckslagna,

inte jag.

Låt olyckans dag drabba dem,

krossa dem och krossa dem igen!

Sabbatsbudet

19Så sade Herren till mig: Gå och ställ dig i Medborgarporten, där Judas kungar går in och går ut, och i alla andra portar i Jerusalem 20och säg till dem: Hör Herrens ord, ni Judas kungar, Judas folk och alla invånare i Jerusalem, ni som går in genom dessa portar. 21Så säger Herren: Ta er noga i akt för att bära någon börda på sabbatsdagen eller föra in den genom Jerusalems portar. 22Bär inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen och utför inget arbete utan håll sabbatsdagen helig, så som jag befallde era fäder. 23De ville inte lyda, inte höra på, utan vägrade styvnackat att lyssna och ta varning. 24Men om ni lyder mig, säger Herren, och inte för in någon börda genom denna stads portar på sabbatsdagen utan håller sabbaten helig och inte utför något arbete den dagen, 25då skall kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar färdas genom denna stads portar, följda av sina stormän, av männen i Juda och invånarna i Jerusalem. Och denna stad skall sedan alltid vara bebodd. 26Människor skall komma från städerna i Juda, från Jerusalems omgivningar, från Benjamins land, från Låglandet, från bergsbygden och från Negev, och de skall bära fram brännoffer och slaktoffer, matoffer och rökelse och offra tackoffer i Herrens hus. 27Men om ni inte lyder min befallning att hålla sabbatsdagen helig och inte bära någon börda när ni går in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då skall jag sätta eld på dess portar och branden skall härja Jerusalems borgar, och den skall inte släckas.