151Herren sade till mig: Inte ens om Mose och Samuel stod här inför mig skulle jag ha någon medkänsla med detta folk. Driv bort dem ur min åsyn, låt dem gå sin väg! 2Och när de frågar dig vart de skall gå skall du svara dem: Så säger Herren:
Till pesten de som hör pesten till,
till svärdet de som hör svärdet till,
till svälten de som hör svälten till,
till fångenskapen de som hör fångenskapen till.
3Fyra olika plågor bådar jag upp mot dem, säger Herren: svärdet som skall döda, hundarna som skall släpa bort, himlens fåglar och markens djur som skall äta och sönderslita. 4Jag skall göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden på grund av allt vad Judas kung Manasse, Hiskias son, har gjort sig skyldig till i Jerusalem.5Vem har medlidande med dig, Jerusalem,
vem visar deltagande?
Vem gör sig besvär att fråga
hur det går för dig?
6Det var du som övergav mig, säger Herren,
du som vände mig ryggen.
Jag lyfte min hand mot dig och krossade dig.
Jag är trött på att visa förbarmande.
7Alla som bodde i städerna
kastade jag med kastskovel.
Jag gjorde dem barnlösa, lät mitt folk gå under —
de vek inte av från sin väg.
8Deras änkor blev talrikare
än sandkornen på stranden.
Jag sände mot dem inkräktare
som härjade mitt på ljusa dagen.
Skräck och förfäran
lät jag plötsligt drabba dem.
9Hon som har fött sju söner
sjunker samman i vanmakt.
Hennes sol gick ner medan det ännu var dag,
hon berövades sin ära.
Dem som är kvar av folket
skall jag prisge åt fiendens svärd,
säger Herren.
10Ve mig, min mor, att du födde mig,
en man som ständigt råkar i tvist och träta
med hela världen!
Jag står inte i skuld till någon
och ingen står i skuld till mig.
Ändå förbannar de mig alla.
11Sannerligen, Herre, dig har jag tjänat
med deras bästa för ögonen.
Jag har bett till dig för mina fiender
i olyckans och nödens tid,
det vet du, Herre.
12Kan man bryta sönder järn,
järn från norr, och koppar?
13Din rikedom och dina skatter
skall jag utlämna till plundring
som straff för alla de synder
du begått överallt i ditt land.
14Jag skall göra dig till slav åt dina fiender
i ett land du inte känner.
Ty min vrede har tänt en eld,
den brinner för alltid.
15Herre, tänk på mig och ta dig an mig,
ge mig hämnd på mina förföljare!
Låt inte ditt tålamod bli mitt fall!
Tänk på hur jag smutskastas för din skull
16av dem som föraktar dina ord.
Krossa dem, så att ditt ord
kan fylla mitt hjärta med glädje!
Ty ditt namn är utropat över mig,
Herre, härskarornas Gud.
17Aldrig får jag skratta
tillsammans med glada vänner.
Jag sitter ensam, tyngd av din hand,
ty din vrede uppfyller mig.
18Varför måste jag ständigt plågas,
varför är mitt sår obotligt?
Det vill inte läka.
En sinande bäck har du blivit för mig,
ett vatten som sviker.
19Och nu säger Herren:
Om du vänder tillbaka
skall jag låta dig komma tillbaka
och bli min tjänare.
Om ditt tal är lödigt och utan slagg
skall du få bli min mun.
Människorna skall komma tillbaka till dig,
men du skall inte komma tillbaka till dem.
20Mot detta folk gör jag dig
till en ointaglig mur av koppar.
De skall angripa dig,
men de skall inte besegra dig,
ty jag är med dig,
jag skall komma till din hjälp
och rädda dig, säger Herren.
21Jag skall rädda dig ur de ondas hand
och befria dig ur våldsmännens grepp.
161Herrens ord kom till mig: 2Du skall inte ta dig någon hustru eller skaffa dig söner och döttrar på denna plats. 3Ty så säger Herren om de söner och döttrar som föds här, om mödrarna som föder dem och om fäderna som avlar dem i detta land: 4De skall dö av svåra sjukdomar, de skall inte begråtas och inte begravas; de skall bli till gödsel på marken. För svärd och svält skall de gå under, och deras döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur.
5Så säger Herren: Deltag inte i någon sorgehögtid, inte i någon dödsklagan, visa dem inget medlidande, ty jag har tagit bort min fred från detta folk, säger Herren, och min kärlek och barmhärtighet. 6Stora och små skall dö i detta land, och de skall inte begravas. Ingen dödsklagan skall hållas över dem. Ingen skall rista sig blodig eller raka sitt huvud för deras skull. 7Ingen skall bryta bröd till tröst för den som sörjer en död eller räcka tröstebägaren åt den som förlorat sin far eller sin mor. 8Gå inte heller på någon fest för att sitta tillsammans med dem och äta och dricka. 9Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: I er livstid, inför era egna ögon, skall jag på denna plats tysta alla glada röster, jubelrop och bröllopsglädje.
10När du nu berättar allt detta för folket kommer de att fråga dig: »Varför hotar Herren oss med dessa svåra olyckor? Vad har vi gjort för ont? Vilken synd har vi begått mot Herren, vår Gud?« 11Då skall du svara dem: »Era fäder övergav mig, säger Herren, de följde andra gudar, de tjänade dem och tillbad dem, men mig övergav de och min lag höll de inte. 12Och ni har burit er ännu värre åt än era fäder. Var och en av er har följt sitt onda och hårda hjärta utan att lyssna till mig. 13Jag skall kasta ut er ur detta land, till ett land som varken ni eller era fäder har känt till. Där får ni tjäna andra gudar dag och natt. Jag tänker inte visa er något förbarmande.«
14Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger »Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten« 15utan »Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Nordlandet och alla andra länder dit han fördrivit dem.« Ty jag skall låta dem återvända till den mark som jag gav åt deras fäder.
16Nu sänder jag bud efter många fiskare, säger Herren, och de skall fiska dem. Sedan skall jag sända bud efter många jägare, och de skall jaga dem ner från varje berg och varje höjd och ut ur klyftorna. 17Ty jag håller ögonen på allt vad de gör. De kan inte gömma sig för mig, och deras brott kan inte döljas för mina blickar. 18Först skall jag vedergälla dem dubbelt för deras synd och skuld, för att de har vanhelgat mitt land med sina vidriga as till gudar och fyllt min egendom med sina skändligheter.
19Herre, min styrka och mitt värn,
min tillflykt på nödens dag,
till dig skall folken komma
från jordens ändar och säga:
»Lögn och tomhet var våra fäders arv,
gudar som ingen hjälp kan ge.«
20Kan människan själv göra sig gudar?
Då är de inga gudar.
21Därför skall jag visa dem,
en gång för alla skall jag visa dem
min styrka och min makt.
De skall inse att mitt namn är Herren.
171Judas synd är upptecknad med järnstift,
ristad med diamantspets på deras hjärtas tavla
och på deras altarens horn
2till ett vittnesbörd mot dem.
Deras altaren och asherapålar står vid grönskande träd, på de höga kullarna 3och i bergstrakterna.
Din rikedom och alla dina skatter
skall jag utlämna till plundring
som straff för alla de synder
du begått överallt i ditt land.
4Den egendom jag givit dig
skall du tvingas avstå från.
Jag skall göra dig till dina fienders slav
i ett land som du inte känner.
Ty min vrede har tänt en eld,
den brinner för alltid.
5Så säger Herren:
Förbannad den man
som sätter sin lit till människor,
som stöder sig på mänsklig kraft
och vänder sig bort från Herren.
6Han blir som en buske i ödemarken
och får aldrig se det goda komma.
Han skall leva i förbrända trakter,
på saltjord där ingen kan bo.
7Välsignad den man
som sätter sin lit till Herren,
som litar helt till Herren.
8Han blir som ett träd
planterat nära vatten.
Det sträcker sina rötter mot bäcken.
Det har inget att frukta av hettan,
bladen är alltid gröna.
Det ängslas inte under torra år,
upphör inte att bära frukt.
9Hjärtat är bedrägligast av allt,
det är oförbätterligt — vem kan förstå det?
10Jag, Herren, rannsakar hjärtat
och prövar njurarna
och lönar var och en för vad han gjort,
så som hans gärningar förtjänar.
11En rapphöna ruvande på ägg
som hon aldrig får kläcka
är den som ohederligt samlat rikedomar:
mitt i livet måste han lämna dem
och står där till slut som ett fån.
12En härlighetens tron, upphöjd sedan begynnelsen,
är platsen för vår helgedom.
13Herre, Israels hopp,
alla som överger dig skall stå där med skam,
de som avfaller från dig skall utrotas ur landet,
ty de har övergivit Herren,
källan med det friska vattnet.
14Bota mig, Herre, och jag är botad!
Rädda mig, och jag är räddad!
Du är min lovsång.
15De säger till mig:
»Vad blir det av Herrens ord?
Skall det inte slå in?«
16Jag har aldrig bestormat dig
och bett dig sända olycka,
jag har aldrig önskat ofärdens dag.
Du känner allt som gått över mina läppar,
allt jag sagt har du hört.
17Bli inte till fördärv för mig,
du är min tillflykt på olyckans dag.
18Må mina förföljare stå där med skam,
inte jag,
må de bli skräckslagna,
inte jag.
Låt olyckans dag drabba dem,
krossa dem och krossa dem igen!
19Så sade Herren till mig: Gå och ställ dig i Medborgarporten, där Judas kungar går in och går ut, och i alla andra portar i Jerusalem 20och säg till dem: Hör Herrens ord, ni Judas kungar, Judas folk och alla invånare i Jerusalem, ni som går in genom dessa portar. 21Så säger Herren: Ta er noga i akt för att bära någon börda på sabbatsdagen eller föra in den genom Jerusalems portar. 22Bär inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen och utför inget arbete utan håll sabbatsdagen helig, så som jag befallde era fäder. 23De ville inte lyda, inte höra på, utan vägrade styvnackat att lyssna och ta varning. 24Men om ni lyder mig, säger Herren, och inte för in någon börda genom denna stads portar på sabbatsdagen utan håller sabbaten helig och inte utför något arbete den dagen, 25då skall kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar färdas genom denna stads portar, följda av sina stormän, av männen i Juda och invånarna i Jerusalem. Och denna stad skall sedan alltid vara bebodd. 26Människor skall komma från städerna i Juda, från Jerusalems omgivningar, från Benjamins land, från Låglandet, från bergsbygden och från Negev, och de skall bära fram brännoffer och slaktoffer, matoffer och rökelse och offra tackoffer i Herrens hus. 27Men om ni inte lyder min befallning att hålla sabbatsdagen helig och inte bära någon börda när ni går in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då skall jag sätta eld på dess portar och branden skall härja Jerusalems borgar, och den skall inte släckas.