Bibel 2000 (B2000)
14

Den svåra torkan. Klagan, bön och Herrens svar

141Detta är Herrens ord till Jeremia om torkan.

2Juda sörjer,

städernas portar sjunker samman,

lutar mot jorden i sorg,

ett klagoskri stiger från Jerusalem.

3Stormännen skickar sina drängar efter vatten,

men när de kommer till dammen

finner de inget vatten.

De återvänder med tomma kärl.

Besvikna och vanmäktiga

täcker de sina huvuden.

4Marken spricker,

ty inget regn har fallit i landet.

Därför täcker bönderna besvikna sina huvuden.

5Också hinden på fältet

överger sin nyfödda kalv

då det inte finns något grönt.

6Vildåsnorna står på de kala höjderna

och flämtar som schakaler.

Deras ögon är matta,

ty det finns inget gräs.

7Fastän våra brott vittnar mot oss —

grip in, Herre, ditt namn till ära!

Ja, vår trolöshet är stor,

mot dig har vi syndat.

8Du Israels hopp,

dess räddare i nödens tid,

varför är du som en främling i landet,

en vandrare som stannar en enda natt?

9Varför står du lamslagen,

lik en kämpe som inte kan segra?

Du finns ju mitt ibland oss, Herre,

och ditt namn är utropat över oss,

överge oss inte!

10Så säger Herren om detta folk: De älskar att driva omkring, de har svårt att hålla fötterna i styr. Herren vill inte veta av dem; nu minns han deras skuld och straffar deras synder.

11Herren sade till mig: »Du skall inte be om välgång för detta folk. 12När de fastar skall jag inte höra deras rop, och när de offrar brännoffer och matoffer vill jag inte veta av dem. Med svärd och svält och pest skall jag göra slut på dem.« 13Då sade jag: »Herre, min Gud, profeterna säger till dem att de inte skall drabbas av svärd eller svält, eftersom du skall ge dem fred och trygghet på denna plats.«

14Herren svarade mig: Profeterna profeterar lögn i mitt namn. Jag har inte sänt dem och inte gett dem något uppdrag och inte talat till dem. Lögnsyner, tomma spådomskonster och bedrägliga påfund är vad dessa profeter kommer med. 15Därför säger jag, Herren, om de profeter som profeterar i mitt namn fastän jag inte har sänt dem, de som säger att varken svärd eller svält skall drabba detta land: Genom svärd och svält skall dessa profeter gå under. 16Och människorna som de profeterar för skall bli liggande på Jerusalems gator, offer för svält och svärd, och ingen skall begrava dem — män och hustrur, söner och döttrar. Så skall jag låta deras egen ondska drabba dem.

17Detta skall du säga till dem:

Tårar strömmar från mina ögon

natt och dag, utan avbrott.

Ty mitt folk, min arma dotter,

har drabbats av ett förkrossande slag,

av ett oläkligt sår.

18Går jag ut på fälten

ser jag dem som stupat för svärd,

går jag in i staden

ser jag svältens härjningar.

Även präster och profeter

irrar omkring i landet, rådlösa.

19Har du helt förkastat Juda?

Känner du avsky för Sion?

Varför har du slagit oss,

gett oss oläkliga sår?

Vi hoppas på fred och välgång

men lyckan uteblir,

vi hoppas på en tid av läkedom

men möter skräck.

20Herre, vi erkänner vår ondska,

våra fäders skuld,

ja, vi har syndat mot dig.

21För ditt namns ära: förskjut oss inte,

förnedra inte din härlighets tron!

Kom ihåg ditt förbund med oss, bryt det inte!

22Kan någon av folkens falska gudar ge regn?

Kan himlen själv låta skurar falla?

Endast du kan det, Herre, vår Gud,

du är vårt hopp.

Ty du är den som gjort allt detta.

15

151Herren sade till mig: Inte ens om Mose och Samuel stod här inför mig skulle jag ha någon medkänsla med detta folk. Driv bort dem ur min åsyn, låt dem gå sin väg! 2Och när de frågar dig vart de skall gå skall du svara dem: Så säger Herren:

Till pesten de som hör pesten till,

till svärdet de som hör svärdet till,

till svälten de som hör svälten till,

till fångenskapen de som hör fångenskapen till.

3Fyra olika plågor bådar jag upp mot dem, säger Herren: svärdet som skall döda, hundarna som skall släpa bort, himlens fåglar och markens djur som skall äta och sönderslita. 4Jag skall göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden på grund av allt vad Judas kung Manasse, Hiskias son, har gjort sig skyldig till i Jerusalem.

Jerusalems öde

5Vem har medlidande med dig, Jerusalem,

vem visar deltagande?

Vem gör sig besvär att fråga

hur det går för dig?

6Det var du som övergav mig, säger Herren,

du som vände mig ryggen.

Jag lyfte min hand mot dig och krossade dig.

Jag är trött på att visa förbarmande.

7Alla som bodde i städerna

kastade jag med kastskovel.

Jag gjorde dem barnlösa, lät mitt folk gå under —

de vek inte av från sin väg.

8Deras änkor blev talrikare

än sandkornen på stranden.

Jag sände mot dem inkräktare

som härjade mitt på ljusa dagen.

Skräck och förfäran

lät jag plötsligt drabba dem.

9Hon som har fött sju söner

sjunker samman i vanmakt.

Hennes sol gick ner medan det ännu var dag,

hon berövades sin ära.

Dem som är kvar av folket

skall jag prisge åt fiendens svärd,

säger Herren.

Profetens klagan och Herrens svar

10Ve mig, min mor, att du födde mig,

en man som ständigt råkar i tvist och träta

med hela världen!

Jag står inte i skuld till någon

och ingen står i skuld till mig.

Ändå förbannar de mig alla.

11Sannerligen, Herre, dig har jag tjänat

med deras bästa för ögonen.

Jag har bett till dig för mina fiender

i olyckans och nödens tid,

det vet du, Herre.

12Kan man bryta sönder järn,

järn från norr, och koppar?

13Din rikedom och dina skatter

skall jag utlämna till plundring

som straff för alla de synder

du begått överallt i ditt land.

14Jag skall göra dig till slav åt dina fiender

i ett land du inte känner.

Ty min vrede har tänt en eld,

den brinner för alltid.

15Herre, tänk på mig och ta dig an mig,

ge mig hämnd på mina förföljare!

Låt inte ditt tålamod bli mitt fall!

Tänk på hur jag smutskastas för din skull

16av dem som föraktar dina ord.

Krossa dem, så att ditt ord

kan fylla mitt hjärta med glädje!

Ty ditt namn är utropat över mig,

Herre, härskarornas Gud.

17Aldrig får jag skratta

tillsammans med glada vänner.

Jag sitter ensam, tyngd av din hand,

ty din vrede uppfyller mig.

18Varför måste jag ständigt plågas,

varför är mitt sår obotligt?

Det vill inte läka.

En sinande bäck har du blivit för mig,

ett vatten som sviker.

19Och nu säger Herren:

Om du vänder tillbaka

skall jag låta dig komma tillbaka

och bli min tjänare.

Om ditt tal är lödigt och utan slagg

skall du få bli min mun.

Människorna skall komma tillbaka till dig,

men du skall inte komma tillbaka till dem.

20Mot detta folk gör jag dig

till en ointaglig mur av koppar.

De skall angripa dig,

men de skall inte besegra dig,

ty jag är med dig,

jag skall komma till din hjälp

och rädda dig, säger Herren.

21Jag skall rädda dig ur de ondas hand

och befria dig ur våldsmännens grepp.

16

Profetens liv ett tecken för folket

161Herrens ord kom till mig: 2Du skall inte ta dig någon hustru eller skaffa dig söner och döttrar på denna plats. 3Ty så säger Herren om de söner och döttrar som föds här, om mödrarna som föder dem och om fäderna som avlar dem i detta land: 4De skall dö av svåra sjukdomar, de skall inte begråtas och inte begravas; de skall bli till gödsel på marken. För svärd och svält skall de gå under, och deras döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur.

5Så säger Herren: Deltag inte i någon sorgehögtid, inte i någon dödsklagan, visa dem inget medlidande, ty jag har tagit bort min fred från detta folk, säger Herren, och min kärlek och barmhärtighet. 6Stora och små skall dö i detta land, och de skall inte begravas. Ingen dödsklagan skall hållas över dem. Ingen skall rista sig blodig eller raka sitt huvud för deras skull. 7Ingen skall bryta bröd till tröst för den som sörjer en död eller räcka tröstebägaren åt den som förlorat sin far eller sin mor. 8Gå inte heller på någon fest för att sitta tillsammans med dem och äta och dricka. 9Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: I er livstid, inför era egna ögon, skall jag på denna plats tysta alla glada röster, jubelrop och bröllopsglädje.

10När du nu berättar allt detta för folket kommer de att fråga dig: »Varför hotar Herren oss med dessa svåra olyckor? Vad har vi gjort för ont? Vilken synd har vi begått mot Herren, vår Gud?« 11Då skall du svara dem: »Era fäder övergav mig, säger Herren, de följde andra gudar, de tjänade dem och tillbad dem, men mig övergav de och min lag höll de inte. 12Och ni har burit er ännu värre åt än era fäder. Var och en av er har följt sitt onda och hårda hjärta utan att lyssna till mig. 13Jag skall kasta ut er ur detta land, till ett land som varken ni eller era fäder har känt till. Där får ni tjäna andra gudar dag och natt. Jag tänker inte visa er något förbarmande.«

Löften och varningar

14Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger »Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten« 15utan »Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Nordlandet och alla andra länder dit han fördrivit dem.« Ty jag skall låta dem återvända till den mark som jag gav åt deras fäder.

16Nu sänder jag bud efter många fiskare, säger Herren, och de skall fiska dem. Sedan skall jag sända bud efter många jägare, och de skall jaga dem ner från varje berg och varje höjd och ut ur klyftorna. 17Ty jag håller ögonen på allt vad de gör. De kan inte gömma sig för mig, och deras brott kan inte döljas för mina blickar. 18Först skall jag vedergälla dem dubbelt för deras synd och skuld, för att de har vanhelgat mitt land med sina vidriga as till gudar och fyllt min egendom med sina skändligheter.

19Herre, min styrka och mitt värn,

min tillflykt på nödens dag,

till dig skall folken komma

från jordens ändar och säga:

»Lögn och tomhet var våra fäders arv,

gudar som ingen hjälp kan ge.«

20Kan människan själv göra sig gudar?

Då är de inga gudar.

21Därför skall jag visa dem,

en gång för alla skall jag visa dem

min styrka och min makt.

De skall inse att mitt namn är Herren.