131Så sade Herren till mig: Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt på dig det, men låt det inte komma i vatten. 2Jag köpte höftskynket som Herren hade sagt och satte på mig det. 3Då kom Herrens ord till mig en andra gång: 4Tag höftskynket som du köpte och som du bär om livet och gå till Eufrat. Där skall du gömma det i en bergskreva. 5Jag gick bort och gömde det i Eufrat, så som Herren hade befallt mig. 6En lång tid därefter sade Herren till mig: Gå till Eufrat och hämta höftskynket som jag befallde dig att gömma där. 7Jag gick till Eufrat och letade fram höftskynket där jag hade gömt det. Men då var det förstört och dög inte till någonting. 8Då kom Herrens ord till mig: 9Så säger Herren: På samma sätt skall jag göra slut på Judas och Jerusalems stora övermod. 10Detta onda folk, som vägrar att lyssna till mig, som lyder sina hårda hjärtan och följer andra gudar, tjänar dem och tillber dem, skall bli som detta höftskynke, som inte duger till någonting. 11Ty liksom höftskynket knyts kring en mans höfter, så knöt jag hela Israels folk och hela Judas folk till mig, säger Herren, för att de skulle vara mitt folk, min berömmelse, min ära och min prydnad. Men de lyssnade inte.
12Säg detta till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Vinkrus fyller man med vin. När de då svarar: »Som om vi inte visste att man fyller vinkrus med vin!« 13skall du säga till dem: Så säger Herren: Jag skall fylla alla som bor här i landet med vin så att de blir druckna, kungarna som sitter på Davids tron, prästerna, profeterna och alla som bor i Jerusalem. 14Jag skall krossa dem mot varandra, både föräldrar och barn, säger Herren. Jag skall förgöra dem utan förskoning, utan medlidande, utan förbarmande.
15Lyssna! Hör på! Var inte för stolta,
ty Herren själv talar.
16Ge Herren, er Gud, ära
innan han låter mörkret falla,
innan ni snavar i skymningen bland bergen.
Det ljus ni väntar
skall han vända i djupaste mörker
och förvandla till töcken.
17Men om ni inte lyssnar till detta,
måste jag gråta i det fördolda
över ert högmod och fälla tårar.
Ur mina ögon skall tårarna strömma
när Herrens hjord förs bort i fångenskap.
18Säg till kungen och kungamodern:
Stig ner från er höga plats,
ty den praktfulla kronan
har fallit från era huvuden.
19Städerna i Negev är stängda,
ingen kan öppna dem.
Hela Juda är bortfört i fångenskap,
bortfört till sista man.
20Lyft blicken och se
dem som kommer från norr:
var är nu fåren du fick om hand,
den hjord som var din stolthet?
21Vad kommer du att säga
när de som du gjorde till nära vänner
sätts till härskare över dig?
Kommer du då inte att plågas
likt en födande kvinna?
22Och du skall fråga dig:
»Varför hände detta mig?«
För dina många synders skull
drogs dina kjolar upp
och din kropp blev skändad.
23Kan nubiern ändra sin hudfärg
eller leoparden sina fläckar?
Då skulle också ni kunna göra det goda,
ni som vant er vid att göra det onda.
24Jag skall skingra er som boss
som virvlar bort för ökenvinden.
25Detta skall bli din lott,
den del jag mäter ut åt dig, säger Herren,
du som glömde mig
och förlitade dig på lögn.
26Jag drar själv upp dina kjolar
över ansiktet på dig
så att du blottas i all din skam.
27Din frustande otukt!
Ditt skamlösa horande!
På kullarna och på fälten
har jag sett dina vidrigheter.
Ve dig, Jerusalem!
Skall du aldrig någonsin bli ren?
141Detta är Herrens ord till Jeremia om torkan.
2Juda sörjer,
städernas portar sjunker samman,
lutar mot jorden i sorg,
ett klagoskri stiger från Jerusalem.
3Stormännen skickar sina drängar efter vatten,
men när de kommer till dammen
finner de inget vatten.
De återvänder med tomma kärl.
Besvikna och vanmäktiga
täcker de sina huvuden.
4Marken spricker,
ty inget regn har fallit i landet.
Därför täcker bönderna besvikna sina huvuden.
5Också hinden på fältet
överger sin nyfödda kalv
då det inte finns något grönt.
6Vildåsnorna står på de kala höjderna
och flämtar som schakaler.
Deras ögon är matta,
ty det finns inget gräs.
7Fastän våra brott vittnar mot oss —
grip in, Herre, ditt namn till ära!
Ja, vår trolöshet är stor,
mot dig har vi syndat.
8Du Israels hopp,
dess räddare i nödens tid,
varför är du som en främling i landet,
en vandrare som stannar en enda natt?
9Varför står du lamslagen,
lik en kämpe som inte kan segra?
Du finns ju mitt ibland oss, Herre,
och ditt namn är utropat över oss,
överge oss inte!
10Så säger Herren om detta folk: De älskar att driva omkring, de har svårt att hålla fötterna i styr. Herren vill inte veta av dem; nu minns han deras skuld och straffar deras synder.
11Herren sade till mig: »Du skall inte be om välgång för detta folk. 12När de fastar skall jag inte höra deras rop, och när de offrar brännoffer och matoffer vill jag inte veta av dem. Med svärd och svält och pest skall jag göra slut på dem.« 13Då sade jag: »Herre, min Gud, profeterna säger till dem att de inte skall drabbas av svärd eller svält, eftersom du skall ge dem fred och trygghet på denna plats.«
14Herren svarade mig: Profeterna profeterar lögn i mitt namn. Jag har inte sänt dem och inte gett dem något uppdrag och inte talat till dem. Lögnsyner, tomma spådomskonster och bedrägliga påfund är vad dessa profeter kommer med. 15Därför säger jag, Herren, om de profeter som profeterar i mitt namn fastän jag inte har sänt dem, de som säger att varken svärd eller svält skall drabba detta land: Genom svärd och svält skall dessa profeter gå under. 16Och människorna som de profeterar för skall bli liggande på Jerusalems gator, offer för svält och svärd, och ingen skall begrava dem — män och hustrur, söner och döttrar. Så skall jag låta deras egen ondska drabba dem.
17Detta skall du säga till dem:
Tårar strömmar från mina ögon
natt och dag, utan avbrott.
Ty mitt folk, min arma dotter,
har drabbats av ett förkrossande slag,
av ett oläkligt sår.
18Går jag ut på fälten
ser jag dem som stupat för svärd,
går jag in i staden
ser jag svältens härjningar.
Även präster och profeter
irrar omkring i landet, rådlösa.
19Har du helt förkastat Juda?
Känner du avsky för Sion?
Varför har du slagit oss,
gett oss oläkliga sår?
Vi hoppas på fred och välgång
men lyckan uteblir,
vi hoppas på en tid av läkedom
men möter skräck.
20Herre, vi erkänner vår ondska,
våra fäders skuld,
ja, vi har syndat mot dig.
21För ditt namns ära: förskjut oss inte,
förnedra inte din härlighets tron!
Kom ihåg ditt förbund med oss, bryt det inte!
22Kan någon av folkens falska gudar ge regn?
Kan himlen själv låta skurar falla?
Endast du kan det, Herre, vår Gud,
du är vårt hopp.
Ty du är den som gjort allt detta.
151Herren sade till mig: Inte ens om Mose och Samuel stod här inför mig skulle jag ha någon medkänsla med detta folk. Driv bort dem ur min åsyn, låt dem gå sin väg! 2Och när de frågar dig vart de skall gå skall du svara dem: Så säger Herren:
Till pesten de som hör pesten till,
till svärdet de som hör svärdet till,
till svälten de som hör svälten till,
till fångenskapen de som hör fångenskapen till.
3Fyra olika plågor bådar jag upp mot dem, säger Herren: svärdet som skall döda, hundarna som skall släpa bort, himlens fåglar och markens djur som skall äta och sönderslita. 4Jag skall göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden på grund av allt vad Judas kung Manasse, Hiskias son, har gjort sig skyldig till i Jerusalem.5Vem har medlidande med dig, Jerusalem,
vem visar deltagande?
Vem gör sig besvär att fråga
hur det går för dig?
6Det var du som övergav mig, säger Herren,
du som vände mig ryggen.
Jag lyfte min hand mot dig och krossade dig.
Jag är trött på att visa förbarmande.
7Alla som bodde i städerna
kastade jag med kastskovel.
Jag gjorde dem barnlösa, lät mitt folk gå under —
de vek inte av från sin väg.
8Deras änkor blev talrikare
än sandkornen på stranden.
Jag sände mot dem inkräktare
som härjade mitt på ljusa dagen.
Skräck och förfäran
lät jag plötsligt drabba dem.
9Hon som har fött sju söner
sjunker samman i vanmakt.
Hennes sol gick ner medan det ännu var dag,
hon berövades sin ära.
Dem som är kvar av folket
skall jag prisge åt fiendens svärd,
säger Herren.
10Ve mig, min mor, att du födde mig,
en man som ständigt råkar i tvist och träta
med hela världen!
Jag står inte i skuld till någon
och ingen står i skuld till mig.
Ändå förbannar de mig alla.
11Sannerligen, Herre, dig har jag tjänat
med deras bästa för ögonen.
Jag har bett till dig för mina fiender
i olyckans och nödens tid,
det vet du, Herre.
12Kan man bryta sönder järn,
järn från norr, och koppar?
13Din rikedom och dina skatter
skall jag utlämna till plundring
som straff för alla de synder
du begått överallt i ditt land.
14Jag skall göra dig till slav åt dina fiender
i ett land du inte känner.
Ty min vrede har tänt en eld,
den brinner för alltid.
15Herre, tänk på mig och ta dig an mig,
ge mig hämnd på mina förföljare!
Låt inte ditt tålamod bli mitt fall!
Tänk på hur jag smutskastas för din skull
16av dem som föraktar dina ord.
Krossa dem, så att ditt ord
kan fylla mitt hjärta med glädje!
Ty ditt namn är utropat över mig,
Herre, härskarornas Gud.
17Aldrig får jag skratta
tillsammans med glada vänner.
Jag sitter ensam, tyngd av din hand,
ty din vrede uppfyller mig.
18Varför måste jag ständigt plågas,
varför är mitt sår obotligt?
Det vill inte läka.
En sinande bäck har du blivit för mig,
ett vatten som sviker.
19Och nu säger Herren:
Om du vänder tillbaka
skall jag låta dig komma tillbaka
och bli min tjänare.
Om ditt tal är lödigt och utan slagg
skall du få bli min mun.
Människorna skall komma tillbaka till dig,
men du skall inte komma tillbaka till dem.
20Mot detta folk gör jag dig
till en ointaglig mur av koppar.
De skall angripa dig,
men de skall inte besegra dig,
ty jag är med dig,
jag skall komma till din hjälp
och rädda dig, säger Herren.
21Jag skall rädda dig ur de ondas hand
och befria dig ur våldsmännens grepp.