Bibel 2000 (B2000)
12

Profetens klagan och Herrens svar

121Herre, du skulle få rätt

om jag tvistade med dig.

Ändå vill jag ställa dig till svars:

varför har den gudlöse framgång,

varför lever bedragaren i trygghet?

2Du planterar dem och de slår rot,

de växer upp och bär frukt.

Du är ständigt på deras läppar

men fjärran från deras hjärtan.

3Men, Herre, du ser mig och känner mig,

du har prövat mitt hjärta, min trohet mot dig.

Skilj ut dem som får till slakten,

invig dem till offerdagen.

4Hur länge skall jorden sörja

och markens gräs vissna bort?

Boskap och fåglar går under,

ty de som bor där är onda, de tänker:

»Han ser inte vad vi har för oss.«

5Du som inte orkar hålla jämna steg med fotfolk,

hur skulle du kunna tävla med hästar?

Du som bara känner dig trygg i en fredlig trakt,

hur skulle du klara dig bland Jordandalens täta snår?

6Till och med dina bröder och släktingar sviker dig, till och med de bådar upp folk bakom ryggen på dig. Lita inte på dem och deras fagra ord.

Herren klagar över sitt folk

7Jag har lämnat mitt hus,

övergett min egendom.

Min älskade har jag utlämnat åt hennes fiender.

8Hon, min egendom, har vänt sig mot mig

som ett lejon i skogen,

hon har höjt rösten mot mig.

Därför har jag förskjutit henne.

9Har mitt land blivit en hyenas näste

med rovfåglar kretsande ovanför?

Kom hit, alla vilda djur,

samlas här och kalasa!

10Herdar i mängd har härjat min vingård,

trampat ner min åker.

Min ljuvliga åker

har de gjort till en öde öken.

11De har ödelagt den,

sörjande och öde ligger den framför mig,

hela landet är förött,

ty ingen bryr sig om det.

12Över öknens kala höjder

rycker förhärjare fram.

Ett Herrens svärd förtär allt från den ena änden av landet till den andra; inget levande kommer undan.

13De sådde vete men skördade tistlar,

de tröttade ut sig till ingen nytta,

besvikna står de där med sin gröda

för Herrens flammande vredes skull.

Israel och dess grannar

14Så säger Herren om alla de onda grannfolk som förgripit sig på den egendom han gett åt sitt folk Israel: Jag skall rycka upp dem ur deras mark, och Judas folk skall jag rycka upp från dem. 15Men sedan jag ryckt upp dem, skall jag åter förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en till sin egendom, var och en till sitt land. 16Och om de lär sig att göra som mitt folk och svär vid mitt namn, »så sant Herren lever«, så som de lärde mitt folk att svära vid Baal, då skall de få leva vidare bland mitt folk. 17Men det folk som inte vill lyssna skall jag rycka upp och förgöra, säger Herren.

13

Det förstörda höftskynket

131Så sade Herren till mig: Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt på dig det, men låt det inte komma i vatten. 2Jag köpte höftskynket som Herren hade sagt och satte på mig det. 3Då kom Herrens ord till mig en andra gång: 4Tag höftskynket som du köpte och som du bär om livet och gå till Eufrat. Där skall du gömma det i en bergskreva. 5Jag gick bort och gömde det i Eufrat, så som Herren hade befallt mig. 6En lång tid därefter sade Herren till mig: Gå till Eufrat och hämta höftskynket som jag befallde dig att gömma där. 7Jag gick till Eufrat och letade fram höftskynket där jag hade gömt det. Men då var det förstört och dög inte till någonting. 8Då kom Herrens ord till mig: 9Så säger Herren: På samma sätt skall jag göra slut på Judas och Jerusalems stora övermod. 10Detta onda folk, som vägrar att lyssna till mig, som lyder sina hårda hjärtan och följer andra gudar, tjänar dem och tillber dem, skall bli som detta höftskynke, som inte duger till någonting. 11Ty liksom höftskynket knyts kring en mans höfter, så knöt jag hela Israels folk och hela Judas folk till mig, säger Herren, för att de skulle vara mitt folk, min berömmelse, min ära och min prydnad. Men de lyssnade inte.

De krossade vinkrusen

12Säg detta till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Vinkrus fyller man med vin. När de då svarar: »Som om vi inte visste att man fyller vinkrus med vin!« 13skall du säga till dem: Så säger Herren: Jag skall fylla alla som bor här i landet med vin så att de blir druckna, kungarna som sitter på Davids tron, prästerna, profeterna och alla som bor i Jerusalem. 14Jag skall krossa dem mot varandra, både föräldrar och barn, säger Herren. Jag skall förgöra dem utan förskoning, utan medlidande, utan förbarmande.

Varning och straff

15Lyssna! Hör på! Var inte för stolta,

ty Herren själv talar.

16Ge Herren, er Gud, ära

innan han låter mörkret falla,

innan ni snavar i skymningen bland bergen.

Det ljus ni väntar

skall han vända i djupaste mörker

och förvandla till töcken.

17Men om ni inte lyssnar till detta,

måste jag gråta i det fördolda

över ert högmod och fälla tårar.

Ur mina ögon skall tårarna strömma

när Herrens hjord förs bort i fångenskap.

18Säg till kungen och kungamodern:

Stig ner från er höga plats,

ty den praktfulla kronan

har fallit från era huvuden.

19Städerna i Negev är stängda,

ingen kan öppna dem.

Hela Juda är bortfört i fångenskap,

bortfört till sista man.

20Lyft blicken och se

dem som kommer från norr:

var är nu fåren du fick om hand,

den hjord som var din stolthet?

21Vad kommer du att säga

när de som du gjorde till nära vänner

sätts till härskare över dig?

Kommer du då inte att plågas

likt en födande kvinna?

22Och du skall fråga dig:

»Varför hände detta mig?«

För dina många synders skull

drogs dina kjolar upp

och din kropp blev skändad.

23Kan nubiern ändra sin hudfärg

eller leoparden sina fläckar?

Då skulle också ni kunna göra det goda,

ni som vant er vid att göra det onda.

24Jag skall skingra er som boss

som virvlar bort för ökenvinden.

25Detta skall bli din lott,

den del jag mäter ut åt dig, säger Herren,

du som glömde mig

och förlitade dig på lögn.

26Jag drar själv upp dina kjolar

över ansiktet på dig

så att du blottas i all din skam.

27Din frustande otukt!

Ditt skamlösa horande!

På kullarna och på fälten

har jag sett dina vidrigheter.

Ve dig, Jerusalem!

Skall du aldrig någonsin bli ren?

14

Den svåra torkan. Klagan, bön och Herrens svar

141Detta är Herrens ord till Jeremia om torkan.

2Juda sörjer,

städernas portar sjunker samman,

lutar mot jorden i sorg,

ett klagoskri stiger från Jerusalem.

3Stormännen skickar sina drängar efter vatten,

men när de kommer till dammen

finner de inget vatten.

De återvänder med tomma kärl.

Besvikna och vanmäktiga

täcker de sina huvuden.

4Marken spricker,

ty inget regn har fallit i landet.

Därför täcker bönderna besvikna sina huvuden.

5Också hinden på fältet

överger sin nyfödda kalv

då det inte finns något grönt.

6Vildåsnorna står på de kala höjderna

och flämtar som schakaler.

Deras ögon är matta,

ty det finns inget gräs.

7Fastän våra brott vittnar mot oss —

grip in, Herre, ditt namn till ära!

Ja, vår trolöshet är stor,

mot dig har vi syndat.

8Du Israels hopp,

dess räddare i nödens tid,

varför är du som en främling i landet,

en vandrare som stannar en enda natt?

9Varför står du lamslagen,

lik en kämpe som inte kan segra?

Du finns ju mitt ibland oss, Herre,

och ditt namn är utropat över oss,

överge oss inte!

10Så säger Herren om detta folk: De älskar att driva omkring, de har svårt att hålla fötterna i styr. Herren vill inte veta av dem; nu minns han deras skuld och straffar deras synder.

11Herren sade till mig: »Du skall inte be om välgång för detta folk. 12När de fastar skall jag inte höra deras rop, och när de offrar brännoffer och matoffer vill jag inte veta av dem. Med svärd och svält och pest skall jag göra slut på dem.« 13Då sade jag: »Herre, min Gud, profeterna säger till dem att de inte skall drabbas av svärd eller svält, eftersom du skall ge dem fred och trygghet på denna plats.«

14Herren svarade mig: Profeterna profeterar lögn i mitt namn. Jag har inte sänt dem och inte gett dem något uppdrag och inte talat till dem. Lögnsyner, tomma spådomskonster och bedrägliga påfund är vad dessa profeter kommer med. 15Därför säger jag, Herren, om de profeter som profeterar i mitt namn fastän jag inte har sänt dem, de som säger att varken svärd eller svält skall drabba detta land: Genom svärd och svält skall dessa profeter gå under. 16Och människorna som de profeterar för skall bli liggande på Jerusalems gator, offer för svält och svärd, och ingen skall begrava dem — män och hustrur, söner och döttrar. Så skall jag låta deras egen ondska drabba dem.

17Detta skall du säga till dem:

Tårar strömmar från mina ögon

natt och dag, utan avbrott.

Ty mitt folk, min arma dotter,

har drabbats av ett förkrossande slag,

av ett oläkligt sår.

18Går jag ut på fälten

ser jag dem som stupat för svärd,

går jag in i staden

ser jag svältens härjningar.

Även präster och profeter

irrar omkring i landet, rådlösa.

19Har du helt förkastat Juda?

Känner du avsky för Sion?

Varför har du slagit oss,

gett oss oläkliga sår?

Vi hoppas på fred och välgång

men lyckan uteblir,

vi hoppas på en tid av läkedom

men möter skräck.

20Herre, vi erkänner vår ondska,

våra fäders skuld,

ja, vi har syndat mot dig.

21För ditt namns ära: förskjut oss inte,

förnedra inte din härlighets tron!

Kom ihåg ditt förbund med oss, bryt det inte!

22Kan någon av folkens falska gudar ge regn?

Kan himlen själv låta skurar falla?

Endast du kan det, Herre, vår Gud,

du är vårt hopp.

Ty du är den som gjort allt detta.