Bibel 2000 (B2000)
11

Det brutna förbundet

111Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Tala till männen i Juda och invånarna i Jerusalem. 3Säg till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Förbannelse över den som inte lyder de förbundsvillkor 4som jag ålade era fäder då jag förde dem ut ur Egypten, ut ur smältugnen. Jag sade: Ni skall lyda mig och rätta er efter allt det som jag befaller er. Då skall ni vara mitt folk och jag skall vara er Gud, 5och då skall jag hålla den ed jag svor: att ge era fäder ett land som flödar av mjölk och honung, det land som i dag är ert.

Jag svarade: Det skall ske, Herre.

6Herren sade till mig: Förkunna allt detta i Judas städer och på Jerusalems gator: Lyd förbundsvillkoren och rätta er efter dem! 7Gång på gång, från den dag jag förde era fäder ut ur Egypten och ända till denna dag, har jag varnat dem och sagt: Lyd mig! 8Men de ville inte lyssna och hörde inte på mig; alla följde de sina onda och hårda hjärtan. Då lät jag dem drabbas av allt det jag sagt i dessa förbundsvillkor, som de vägrat uppfylla trots min befallning.

9Herren sade till mig: Jag vet att männen i Juda och invånarna i Jerusalem har sammansvurit sig. 10De har återfallit i sina förfäders synd, de som vägrade att lyssna till mina ord. De har följt andra gudar och tjänat dem. Israels folk och Judas folk har brutit det förbund jag slöt med deras fäder.

11Därför säger Herren: Se, jag låter dem drabbas av en olycka som de inte kan undkomma, och när de då ropar till mig skall jag inte lyssna på dem. 12De som bor i Judas städer och i Jerusalem kommer att vända sig till de gudar som de tänder offereld åt och ropa till dem, men de har ingen räddning att ge i olyckans stund. 13Dina gudar har blivit lika talrika som dina städer, Juda, och ni har rest lika många offeraltaren åt Baal som det finns gator i Jerusalem, altaren åt skamguden. 14Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan och förböner, ty jag kommer inte att lyssna när de ropar till mig om sin olycka.

15Vad har min älskade i mitt hus att göra,

hon som handlat så skändligt?

Kan fettstycken och offerkött

avvända olyckan från dig?

Tror du att de kan rädda dig?

16Ett grönskande, praktfullt olivträd —

så kallade Herren dig.

Nu sätter han lövverket i brand,

och med ett väldigt dån

brinner dina grenar.

17Herren Sebaot, som planterade dig, har uttalat olycksdomen över dig på grund av det onda som Israels folk och Judas folk har bedrivit: de väckte min vrede genom att tända offereld åt Baal.

Mordplaner mot profeten

18Herren lät mig veta det, och då förstod jag. Ja, du lät mig se deras handlingar. 19Själv var jag som ett fogligt lamm som leds till slakt. Jag insåg inte att det var mot mig de smidde sina planer: »Låt oss fördärva trädet medan det har sav, låt oss utplåna honom ur de levandes land, så att ingen längre minns hans namn!«

20Herre Sebaot, rättvise domare,

du som prövar njurar och hjärtan,

låt mig få se dig ta hämnd på dem,

ty dig har jag anförtrott min sak.

21Därför säger Herren om de män från Anatot som står efter ditt liv och som hotar att dräpa dig om du inte slutar profetera i Herrens namn, 22om dem säger Herren Sebaot så: Se, jag hemsöker dem; de unga männen skall dö för svärd, deras söner och deras döttrar skall dö av svält. 23Ingenting skall bli kvar av dem, ty jag låter olyckan drabba männen från Anatot när hemsökelsens år är inne.

12

Profetens klagan och Herrens svar

121Herre, du skulle få rätt

om jag tvistade med dig.

Ändå vill jag ställa dig till svars:

varför har den gudlöse framgång,

varför lever bedragaren i trygghet?

2Du planterar dem och de slår rot,

de växer upp och bär frukt.

Du är ständigt på deras läppar

men fjärran från deras hjärtan.

3Men, Herre, du ser mig och känner mig,

du har prövat mitt hjärta, min trohet mot dig.

Skilj ut dem som får till slakten,

invig dem till offerdagen.

4Hur länge skall jorden sörja

och markens gräs vissna bort?

Boskap och fåglar går under,

ty de som bor där är onda, de tänker:

»Han ser inte vad vi har för oss.«

5Du som inte orkar hålla jämna steg med fotfolk,

hur skulle du kunna tävla med hästar?

Du som bara känner dig trygg i en fredlig trakt,

hur skulle du klara dig bland Jordandalens täta snår?

6Till och med dina bröder och släktingar sviker dig, till och med de bådar upp folk bakom ryggen på dig. Lita inte på dem och deras fagra ord.

Herren klagar över sitt folk

7Jag har lämnat mitt hus,

övergett min egendom.

Min älskade har jag utlämnat åt hennes fiender.

8Hon, min egendom, har vänt sig mot mig

som ett lejon i skogen,

hon har höjt rösten mot mig.

Därför har jag förskjutit henne.

9Har mitt land blivit en hyenas näste

med rovfåglar kretsande ovanför?

Kom hit, alla vilda djur,

samlas här och kalasa!

10Herdar i mängd har härjat min vingård,

trampat ner min åker.

Min ljuvliga åker

har de gjort till en öde öken.

11De har ödelagt den,

sörjande och öde ligger den framför mig,

hela landet är förött,

ty ingen bryr sig om det.

12Över öknens kala höjder

rycker förhärjare fram.

Ett Herrens svärd förtär allt från den ena änden av landet till den andra; inget levande kommer undan.

13De sådde vete men skördade tistlar,

de tröttade ut sig till ingen nytta,

besvikna står de där med sin gröda

för Herrens flammande vredes skull.

Israel och dess grannar

14Så säger Herren om alla de onda grannfolk som förgripit sig på den egendom han gett åt sitt folk Israel: Jag skall rycka upp dem ur deras mark, och Judas folk skall jag rycka upp från dem. 15Men sedan jag ryckt upp dem, skall jag åter förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en till sin egendom, var och en till sitt land. 16Och om de lär sig att göra som mitt folk och svär vid mitt namn, »så sant Herren lever«, så som de lärde mitt folk att svära vid Baal, då skall de få leva vidare bland mitt folk. 17Men det folk som inte vill lyssna skall jag rycka upp och förgöra, säger Herren.

13

Det förstörda höftskynket

131Så sade Herren till mig: Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt på dig det, men låt det inte komma i vatten. 2Jag köpte höftskynket som Herren hade sagt och satte på mig det. 3Då kom Herrens ord till mig en andra gång: 4Tag höftskynket som du köpte och som du bär om livet och gå till Eufrat. Där skall du gömma det i en bergskreva. 5Jag gick bort och gömde det i Eufrat, så som Herren hade befallt mig. 6En lång tid därefter sade Herren till mig: Gå till Eufrat och hämta höftskynket som jag befallde dig att gömma där. 7Jag gick till Eufrat och letade fram höftskynket där jag hade gömt det. Men då var det förstört och dög inte till någonting. 8Då kom Herrens ord till mig: 9Så säger Herren: På samma sätt skall jag göra slut på Judas och Jerusalems stora övermod. 10Detta onda folk, som vägrar att lyssna till mig, som lyder sina hårda hjärtan och följer andra gudar, tjänar dem och tillber dem, skall bli som detta höftskynke, som inte duger till någonting. 11Ty liksom höftskynket knyts kring en mans höfter, så knöt jag hela Israels folk och hela Judas folk till mig, säger Herren, för att de skulle vara mitt folk, min berömmelse, min ära och min prydnad. Men de lyssnade inte.

De krossade vinkrusen

12Säg detta till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Vinkrus fyller man med vin. När de då svarar: »Som om vi inte visste att man fyller vinkrus med vin!« 13skall du säga till dem: Så säger Herren: Jag skall fylla alla som bor här i landet med vin så att de blir druckna, kungarna som sitter på Davids tron, prästerna, profeterna och alla som bor i Jerusalem. 14Jag skall krossa dem mot varandra, både föräldrar och barn, säger Herren. Jag skall förgöra dem utan förskoning, utan medlidande, utan förbarmande.

Varning och straff

15Lyssna! Hör på! Var inte för stolta,

ty Herren själv talar.

16Ge Herren, er Gud, ära

innan han låter mörkret falla,

innan ni snavar i skymningen bland bergen.

Det ljus ni väntar

skall han vända i djupaste mörker

och förvandla till töcken.

17Men om ni inte lyssnar till detta,

måste jag gråta i det fördolda

över ert högmod och fälla tårar.

Ur mina ögon skall tårarna strömma

när Herrens hjord förs bort i fångenskap.

18Säg till kungen och kungamodern:

Stig ner från er höga plats,

ty den praktfulla kronan

har fallit från era huvuden.

19Städerna i Negev är stängda,

ingen kan öppna dem.

Hela Juda är bortfört i fångenskap,

bortfört till sista man.

20Lyft blicken och se

dem som kommer från norr:

var är nu fåren du fick om hand,

den hjord som var din stolthet?

21Vad kommer du att säga

när de som du gjorde till nära vänner

sätts till härskare över dig?

Kommer du då inte att plågas

likt en födande kvinna?

22Och du skall fråga dig:

»Varför hände detta mig?«

För dina många synders skull

drogs dina kjolar upp

och din kropp blev skändad.

23Kan nubiern ändra sin hudfärg

eller leoparden sina fläckar?

Då skulle också ni kunna göra det goda,

ni som vant er vid att göra det onda.

24Jag skall skingra er som boss

som virvlar bort för ökenvinden.

25Detta skall bli din lott,

den del jag mäter ut åt dig, säger Herren,

du som glömde mig

och förlitade dig på lögn.

26Jag drar själv upp dina kjolar

över ansiktet på dig

så att du blottas i all din skam.

27Din frustande otukt!

Ditt skamlösa horande!

På kullarna och på fälten

har jag sett dina vidrigheter.

Ve dig, Jerusalem!

Skall du aldrig någonsin bli ren?