Bibel 2000 (B2000)
10

Herren och avgudarna

101Hör det ord som Herren talar till er, Israels folk.

2Så säger Herren:

Ta inte efter andra folk,

bli inte skrämda av tecknen på himlen,

som skrämmer de andra folken.

3De gudar folken skräms av är tomhet,

stockar man huggit i skogen.

Hantverkare har yxat till dem

4och prytt dem med silver och guld.

De måste fästas med hammare och spik

för att inte ramla omkull.

5De liknar fågelskrämmor på ett gurkfält,

de kan inte tala,

de måste bäras, de kan inte gå.

Frukta dem inte,

de kan inte göra något ont —

och något gott kan de heller inte göra.

6Ingen är som du, Herre,

du är stor, stort och mäktigt är ditt namn.

7Vem måste inte frukta dig, folkens konung,

ty fruktan tillkommer dig.

Bland folkens alla visa,

bland alla deras kungar

finns ingen som du.

8Alla är de enfaldiga dårar,

fostrade av tomheter — idel trä,

9hamrat silver, skeppat från Tarshish,

och guld från Ufas,

alltihop ett verk av snickare och guldsmeder,

skrudat i violett och purpurrött,

tillverkat av konstförfarna män.

10Men Herren är en verklig Gud,

en levande Gud, en evig konung.

För hans vrede bävar jorden,

folken uthärdar inte hans raseri.

11Så skall ni säga till dem: De gudar som inte gjort himmel och jord skall försvinna från jorden, och de skall inte finnas kvar under himlen.

12Han har gjort världen med sin kraft,

grundat jorden med sin visdom

och med sin klokhet spänt upp himlen.

13När hans stämma ljuder brusar himlens vatten,

han får regnmoln att stiga vid världens ände,

han låter blixtar ljunga och regnet falla

och sänder ut vindar från sina förråd.

14Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting,

guldsmeden har svikits av sin gudabild:

hans beläten är bländverk,

det finns inget liv i dem.

15De är tomhet, löjeväckande ting.

I hemsökelsens stund förintas de.

16Sådan är inte han, Jakobs andel,

ty det är han som har skapat allt,

och Israel är hans egen stam,

Herren Sebaot är hans namn.

Förödelse och fångenskap hotar

17Tag era bylten! Bort ur landet,

ni som bor i en belägrad stad!

18Ty så säger Herren:

Denna gång slungar jag i väg

dem som bor i landet.

Jag skall ta itu med dem

och krama musten ur dem.

19Ve mig, jag är krossad,

mitt sår kan inte läkas.

Och jag trodde att detta

var en plåga jag kunde bära.

20Mitt tält är förstört,

alla mina tältlinor avslitna.

Mina barn har lämnat mig,

de finns inte mer.

Ingen finns kvar att resa mitt tält

och spänna upp mina tältdukar.

21Herdarna var enfaldiga,

de sökte inte Herren.

Därför har de misslyckats

och hela deras hjord är skingrad.

22Något hörs. Det kommer närmare!

Ett väldigt dån från landet i norr.

Judas städer skall läggas öde,

de skall bli tillhåll för schakaler.

En bön av profeten

23Jag vet, Herre, att människan

inte bestämmer över sin väg,

att vandraren själv inte styr sina steg.

24Tukta oss, Herre, men med rättvisa,

inte i vredesmod, så att du förgör oss.

25Töm din vrede över de andra folken,

de som inte känner dig,

över de stammar

som inte åkallar dig,

ty de har slukat Jakob och förintat honom,

lagt hela landet öde.

11

Det brutna förbundet

111Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Tala till männen i Juda och invånarna i Jerusalem. 3Säg till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Förbannelse över den som inte lyder de förbundsvillkor 4som jag ålade era fäder då jag förde dem ut ur Egypten, ut ur smältugnen. Jag sade: Ni skall lyda mig och rätta er efter allt det som jag befaller er. Då skall ni vara mitt folk och jag skall vara er Gud, 5och då skall jag hålla den ed jag svor: att ge era fäder ett land som flödar av mjölk och honung, det land som i dag är ert.

Jag svarade: Det skall ske, Herre.

6Herren sade till mig: Förkunna allt detta i Judas städer och på Jerusalems gator: Lyd förbundsvillkoren och rätta er efter dem! 7Gång på gång, från den dag jag förde era fäder ut ur Egypten och ända till denna dag, har jag varnat dem och sagt: Lyd mig! 8Men de ville inte lyssna och hörde inte på mig; alla följde de sina onda och hårda hjärtan. Då lät jag dem drabbas av allt det jag sagt i dessa förbundsvillkor, som de vägrat uppfylla trots min befallning.

9Herren sade till mig: Jag vet att männen i Juda och invånarna i Jerusalem har sammansvurit sig. 10De har återfallit i sina förfäders synd, de som vägrade att lyssna till mina ord. De har följt andra gudar och tjänat dem. Israels folk och Judas folk har brutit det förbund jag slöt med deras fäder.

11Därför säger Herren: Se, jag låter dem drabbas av en olycka som de inte kan undkomma, och när de då ropar till mig skall jag inte lyssna på dem. 12De som bor i Judas städer och i Jerusalem kommer att vända sig till de gudar som de tänder offereld åt och ropa till dem, men de har ingen räddning att ge i olyckans stund. 13Dina gudar har blivit lika talrika som dina städer, Juda, och ni har rest lika många offeraltaren åt Baal som det finns gator i Jerusalem, altaren åt skamguden. 14Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan och förböner, ty jag kommer inte att lyssna när de ropar till mig om sin olycka.

15Vad har min älskade i mitt hus att göra,

hon som handlat så skändligt?

Kan fettstycken och offerkött

avvända olyckan från dig?

Tror du att de kan rädda dig?

16Ett grönskande, praktfullt olivträd —

så kallade Herren dig.

Nu sätter han lövverket i brand,

och med ett väldigt dån

brinner dina grenar.

17Herren Sebaot, som planterade dig, har uttalat olycksdomen över dig på grund av det onda som Israels folk och Judas folk har bedrivit: de väckte min vrede genom att tända offereld åt Baal.

Mordplaner mot profeten

18Herren lät mig veta det, och då förstod jag. Ja, du lät mig se deras handlingar. 19Själv var jag som ett fogligt lamm som leds till slakt. Jag insåg inte att det var mot mig de smidde sina planer: »Låt oss fördärva trädet medan det har sav, låt oss utplåna honom ur de levandes land, så att ingen längre minns hans namn!«

20Herre Sebaot, rättvise domare,

du som prövar njurar och hjärtan,

låt mig få se dig ta hämnd på dem,

ty dig har jag anförtrott min sak.

21Därför säger Herren om de män från Anatot som står efter ditt liv och som hotar att dräpa dig om du inte slutar profetera i Herrens namn, 22om dem säger Herren Sebaot så: Se, jag hemsöker dem; de unga männen skall dö för svärd, deras söner och deras döttrar skall dö av svält. 23Ingenting skall bli kvar av dem, ty jag låter olyckan drabba männen från Anatot när hemsökelsens år är inne.

12

Profetens klagan och Herrens svar

121Herre, du skulle få rätt

om jag tvistade med dig.

Ändå vill jag ställa dig till svars:

varför har den gudlöse framgång,

varför lever bedragaren i trygghet?

2Du planterar dem och de slår rot,

de växer upp och bär frukt.

Du är ständigt på deras läppar

men fjärran från deras hjärtan.

3Men, Herre, du ser mig och känner mig,

du har prövat mitt hjärta, min trohet mot dig.

Skilj ut dem som får till slakten,

invig dem till offerdagen.

4Hur länge skall jorden sörja

och markens gräs vissna bort?

Boskap och fåglar går under,

ty de som bor där är onda, de tänker:

»Han ser inte vad vi har för oss.«

5Du som inte orkar hålla jämna steg med fotfolk,

hur skulle du kunna tävla med hästar?

Du som bara känner dig trygg i en fredlig trakt,

hur skulle du klara dig bland Jordandalens täta snår?

6Till och med dina bröder och släktingar sviker dig, till och med de bådar upp folk bakom ryggen på dig. Lita inte på dem och deras fagra ord.

Herren klagar över sitt folk

7Jag har lämnat mitt hus,

övergett min egendom.

Min älskade har jag utlämnat åt hennes fiender.

8Hon, min egendom, har vänt sig mot mig

som ett lejon i skogen,

hon har höjt rösten mot mig.

Därför har jag förskjutit henne.

9Har mitt land blivit en hyenas näste

med rovfåglar kretsande ovanför?

Kom hit, alla vilda djur,

samlas här och kalasa!

10Herdar i mängd har härjat min vingård,

trampat ner min åker.

Min ljuvliga åker

har de gjort till en öde öken.

11De har ödelagt den,

sörjande och öde ligger den framför mig,

hela landet är förött,

ty ingen bryr sig om det.

12Över öknens kala höjder

rycker förhärjare fram.

Ett Herrens svärd förtär allt från den ena änden av landet till den andra; inget levande kommer undan.

13De sådde vete men skördade tistlar,

de tröttade ut sig till ingen nytta,

besvikna står de där med sin gröda

för Herrens flammande vredes skull.

Israel och dess grannar

14Så säger Herren om alla de onda grannfolk som förgripit sig på den egendom han gett åt sitt folk Israel: Jag skall rycka upp dem ur deras mark, och Judas folk skall jag rycka upp från dem. 15Men sedan jag ryckt upp dem, skall jag åter förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en till sin egendom, var och en till sitt land. 16Och om de lär sig att göra som mitt folk och svär vid mitt namn, »så sant Herren lever«, så som de lärde mitt folk att svära vid Baal, då skall de få leva vidare bland mitt folk. 17Men det folk som inte vill lyssna skall jag rycka upp och förgöra, säger Herren.