Bibel 2000 (B2000)
9

91O om mitt huvud vore en källa

och mitt öga en brunn med tårar,

då skulle jag gråta dag och natt

över de fallna i mitt folk.

2O om jag kunde finna

ett rastställe i öknen,

om jag kunde lämna mitt folk

och gå bort ifrån dem!

Alla är de äktenskapsbrytare,

en samling trolösa.

3En spänd pilbåge är deras tunga.

Lögn, inte sanning,

härskar i landet.

De går från illdåd till illdåd

och mig vill de inte veta av,

säger Herren.

4Var på vakt mot era vänner,

lita inte ens på en bror!

En bror bedrar sin bror,

vänner går med förtal.

5Den ene lurar den andre,

de talar inte sanning.

Deras tunga är tränad i lögn.

I sin förvändhet kan de inte 6vända om.

Övergrepp på övergrepp, svek på svek.

De vill inte veta av mig,

säger Herren.

7Därför säger Herren Sebaot:

Jag smälter ner dem och prövar dem.

Vad skall jag ta mig till med mitt folks ondska?

8En skarpslipad pil är deras tunga,

svek är orden i deras mun.

Den ene talar vänligt med den andre,

men i sitt hjärta lägger han försåt.

9Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

Klagosång över Jerusalem och Juda

10Jag bryter ut i gråt och klagan över bergen,

i sorgesång över utmarkernas beten.

Ty de är förbrända, ingen färdas där,

ingen boskap hörs råma.

Himlens fåglar och de vilda djuren,

alla har flytt och är borta.

11Jag gör Jerusalem till en ruinhög,

ett tillhåll för schakaler.

Städerna i Juda gör jag till en ödemark

där ingen kan bo.

12Vem är så vis att han begriper detta? Vem har fått ta emot Herrens ord och kan förklara detta? Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?

13Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag 14utan lytt sina hårda hjärtan, de har följt baalsgudarna, så som deras fäder lärt dem. 15Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka. 16Jag skall skingra dem bland folkslag som varken de eller deras fäder känt till, och jag skall låta svärdet härja bland dem tills jag har förintat dem.

17Kalla på gråterskor, sänd dem hit!

Hämta kunniga kvinnor, sänd dem hit!

18Låt dem genast komma

och stämma upp klagosång över oss,

så att våra ögon fylls av gråt

och tårarna strömmar!

19Hör, klagosång stiger från Sion:

»Allt är förött,

vår skam är stor.

Vi måste lämna vårt land,

vi har drivits bort från våra hem.«

20Kvinnor, lyssna på Herrens ord,

ta emot dem från hans läppar.

Lär era döttrar en klagosång,

lär varandra ett sorgekväde:

21Döden stiger in genom våra fönster,

tränger in i våra borgar,

den rycker bort barnen från gatorna

och de unga från torgen,

22lik av människor ligger

som gödsel på åkrarna,

som mejad säd efter slåtterkarlen,

och ingen samlar upp.

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren:

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,

den starke inte över sin styrka,

den rike inte över sin rikedom.

24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:

att han har insikt och kunskap om mig,

om att jag, Herren, verkar i kärlek,

i rätt och rättfärdighet på jorden,

ty däri har jag min glädje,

säger Herren.

Yttre och inre omskärelse

25Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall straffa alla som är omskurna: 26Egypten, Juda, Edom, ammoniterna, Moab och alla ökenborna med håret klippt vid tinningarna. Ty alla hednafolk är oomskurna, och hela Israels folk har oomskurna hjärtan.

10

Herren och avgudarna

101Hör det ord som Herren talar till er, Israels folk.

2Så säger Herren:

Ta inte efter andra folk,

bli inte skrämda av tecknen på himlen,

som skrämmer de andra folken.

3De gudar folken skräms av är tomhet,

stockar man huggit i skogen.

Hantverkare har yxat till dem

4och prytt dem med silver och guld.

De måste fästas med hammare och spik

för att inte ramla omkull.

5De liknar fågelskrämmor på ett gurkfält,

de kan inte tala,

de måste bäras, de kan inte gå.

Frukta dem inte,

de kan inte göra något ont —

och något gott kan de heller inte göra.

6Ingen är som du, Herre,

du är stor, stort och mäktigt är ditt namn.

7Vem måste inte frukta dig, folkens konung,

ty fruktan tillkommer dig.

Bland folkens alla visa,

bland alla deras kungar

finns ingen som du.

8Alla är de enfaldiga dårar,

fostrade av tomheter — idel trä,

9hamrat silver, skeppat från Tarshish,

och guld från Ufas,

alltihop ett verk av snickare och guldsmeder,

skrudat i violett och purpurrött,

tillverkat av konstförfarna män.

10Men Herren är en verklig Gud,

en levande Gud, en evig konung.

För hans vrede bävar jorden,

folken uthärdar inte hans raseri.

11Så skall ni säga till dem: De gudar som inte gjort himmel och jord skall försvinna från jorden, och de skall inte finnas kvar under himlen.

12Han har gjort världen med sin kraft,

grundat jorden med sin visdom

och med sin klokhet spänt upp himlen.

13När hans stämma ljuder brusar himlens vatten,

han får regnmoln att stiga vid världens ände,

han låter blixtar ljunga och regnet falla

och sänder ut vindar från sina förråd.

14Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting,

guldsmeden har svikits av sin gudabild:

hans beläten är bländverk,

det finns inget liv i dem.

15De är tomhet, löjeväckande ting.

I hemsökelsens stund förintas de.

16Sådan är inte han, Jakobs andel,

ty det är han som har skapat allt,

och Israel är hans egen stam,

Herren Sebaot är hans namn.

Förödelse och fångenskap hotar

17Tag era bylten! Bort ur landet,

ni som bor i en belägrad stad!

18Ty så säger Herren:

Denna gång slungar jag i väg

dem som bor i landet.

Jag skall ta itu med dem

och krama musten ur dem.

19Ve mig, jag är krossad,

mitt sår kan inte läkas.

Och jag trodde att detta

var en plåga jag kunde bära.

20Mitt tält är förstört,

alla mina tältlinor avslitna.

Mina barn har lämnat mig,

de finns inte mer.

Ingen finns kvar att resa mitt tält

och spänna upp mina tältdukar.

21Herdarna var enfaldiga,

de sökte inte Herren.

Därför har de misslyckats

och hela deras hjord är skingrad.

22Något hörs. Det kommer närmare!

Ett väldigt dån från landet i norr.

Judas städer skall läggas öde,

de skall bli tillhåll för schakaler.

En bön av profeten

23Jag vet, Herre, att människan

inte bestämmer över sin väg,

att vandraren själv inte styr sina steg.

24Tukta oss, Herre, men med rättvisa,

inte i vredesmod, så att du förgör oss.

25Töm din vrede över de andra folken,

de som inte känner dig,

över de stammar

som inte åkallar dig,

ty de har slukat Jakob och förintat honom,

lagt hela landet öde.

11

Det brutna förbundet

111Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Tala till männen i Juda och invånarna i Jerusalem. 3Säg till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Förbannelse över den som inte lyder de förbundsvillkor 4som jag ålade era fäder då jag förde dem ut ur Egypten, ut ur smältugnen. Jag sade: Ni skall lyda mig och rätta er efter allt det som jag befaller er. Då skall ni vara mitt folk och jag skall vara er Gud, 5och då skall jag hålla den ed jag svor: att ge era fäder ett land som flödar av mjölk och honung, det land som i dag är ert.

Jag svarade: Det skall ske, Herre.

6Herren sade till mig: Förkunna allt detta i Judas städer och på Jerusalems gator: Lyd förbundsvillkoren och rätta er efter dem! 7Gång på gång, från den dag jag förde era fäder ut ur Egypten och ända till denna dag, har jag varnat dem och sagt: Lyd mig! 8Men de ville inte lyssna och hörde inte på mig; alla följde de sina onda och hårda hjärtan. Då lät jag dem drabbas av allt det jag sagt i dessa förbundsvillkor, som de vägrat uppfylla trots min befallning.

9Herren sade till mig: Jag vet att männen i Juda och invånarna i Jerusalem har sammansvurit sig. 10De har återfallit i sina förfäders synd, de som vägrade att lyssna till mina ord. De har följt andra gudar och tjänat dem. Israels folk och Judas folk har brutit det förbund jag slöt med deras fäder.

11Därför säger Herren: Se, jag låter dem drabbas av en olycka som de inte kan undkomma, och när de då ropar till mig skall jag inte lyssna på dem. 12De som bor i Judas städer och i Jerusalem kommer att vända sig till de gudar som de tänder offereld åt och ropa till dem, men de har ingen räddning att ge i olyckans stund. 13Dina gudar har blivit lika talrika som dina städer, Juda, och ni har rest lika många offeraltaren åt Baal som det finns gator i Jerusalem, altaren åt skamguden. 14Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan och förböner, ty jag kommer inte att lyssna när de ropar till mig om sin olycka.

15Vad har min älskade i mitt hus att göra,

hon som handlat så skändligt?

Kan fettstycken och offerkött

avvända olyckan från dig?

Tror du att de kan rädda dig?

16Ett grönskande, praktfullt olivträd —

så kallade Herren dig.

Nu sätter han lövverket i brand,

och med ett väldigt dån

brinner dina grenar.

17Herren Sebaot, som planterade dig, har uttalat olycksdomen över dig på grund av det onda som Israels folk och Judas folk har bedrivit: de väckte min vrede genom att tända offereld åt Baal.

Mordplaner mot profeten

18Herren lät mig veta det, och då förstod jag. Ja, du lät mig se deras handlingar. 19Själv var jag som ett fogligt lamm som leds till slakt. Jag insåg inte att det var mot mig de smidde sina planer: »Låt oss fördärva trädet medan det har sav, låt oss utplåna honom ur de levandes land, så att ingen längre minns hans namn!«

20Herre Sebaot, rättvise domare,

du som prövar njurar och hjärtan,

låt mig få se dig ta hämnd på dem,

ty dig har jag anförtrott min sak.

21Därför säger Herren om de män från Anatot som står efter ditt liv och som hotar att dräpa dig om du inte slutar profetera i Herrens namn, 22om dem säger Herren Sebaot så: Se, jag hemsöker dem; de unga männen skall dö för svärd, deras söner och deras döttrar skall dö av svält. 23Ingenting skall bli kvar av dem, ty jag låter olyckan drabba männen från Anatot när hemsökelsens år är inne.