Bibel 2000 (B2000)
10

Herren och avgudarna

101Hör det ord som Herren talar till er, Israels folk.

2Så säger Herren:

Ta inte efter andra folk,

bli inte skrämda av tecknen på himlen,

som skrämmer de andra folken.

3De gudar folken skräms av är tomhet,

stockar man huggit i skogen.

Hantverkare har yxat till dem

4och prytt dem med silver och guld.

De måste fästas med hammare och spik

för att inte ramla omkull.

5De liknar fågelskrämmor på ett gurkfält,

de kan inte tala,

de måste bäras, de kan inte gå.

Frukta dem inte,

de kan inte göra något ont —

och något gott kan de heller inte göra.

6Ingen är som du, Herre,

du är stor, stort och mäktigt är ditt namn.

7Vem måste inte frukta dig, folkens konung,

ty fruktan tillkommer dig.

Bland folkens alla visa,

bland alla deras kungar

finns ingen som du.

8Alla är de enfaldiga dårar,

fostrade av tomheter — idel trä,

9hamrat silver, skeppat från Tarshish,

och guld från Ufas,

alltihop ett verk av snickare och guldsmeder,

skrudat i violett och purpurrött,

tillverkat av konstförfarna män.

10Men Herren är en verklig Gud,

en levande Gud, en evig konung.

För hans vrede bävar jorden,

folken uthärdar inte hans raseri.

11Så skall ni säga till dem: De gudar som inte gjort himmel och jord skall försvinna från jorden, och de skall inte finnas kvar under himlen.

12Han har gjort världen med sin kraft,

grundat jorden med sin visdom

och med sin klokhet spänt upp himlen.

13När hans stämma ljuder brusar himlens vatten,

han får regnmoln att stiga vid världens ände,

han låter blixtar ljunga och regnet falla

och sänder ut vindar från sina förråd.

14Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting,

guldsmeden har svikits av sin gudabild:

hans beläten är bländverk,

det finns inget liv i dem.

15De är tomhet, löjeväckande ting.

I hemsökelsens stund förintas de.

16Sådan är inte han, Jakobs andel,

ty det är han som har skapat allt,

och Israel är hans egen stam,

Herren Sebaot är hans namn.

Förödelse och fångenskap hotar

17Tag era bylten! Bort ur landet,

ni som bor i en belägrad stad!

18Ty så säger Herren:

Denna gång slungar jag i väg

dem som bor i landet.

Jag skall ta itu med dem

och krama musten ur dem.

19Ve mig, jag är krossad,

mitt sår kan inte läkas.

Och jag trodde att detta

var en plåga jag kunde bära.

20Mitt tält är förstört,

alla mina tältlinor avslitna.

Mina barn har lämnat mig,

de finns inte mer.

Ingen finns kvar att resa mitt tält

och spänna upp mina tältdukar.

21Herdarna var enfaldiga,

de sökte inte Herren.

Därför har de misslyckats

och hela deras hjord är skingrad.

22Något hörs. Det kommer närmare!

Ett väldigt dån från landet i norr.

Judas städer skall läggas öde,

de skall bli tillhåll för schakaler.

En bön av profeten

23Jag vet, Herre, att människan

inte bestämmer över sin väg,

att vandraren själv inte styr sina steg.

24Tukta oss, Herre, men med rättvisa,

inte i vredesmod, så att du förgör oss.

25Töm din vrede över de andra folken,

de som inte känner dig,

över de stammar

som inte åkallar dig,

ty de har slukat Jakob och förintat honom,

lagt hela landet öde.