Bibel 2000 (B2000)
8

Judit ingriper

81Samtidigt fick Judit höra om vad som hänt. Hon var dotter till Merari, som var son till Us, son till Josef, son till Ussiel, son till Hilkia, son till Hananja, son till Gideon, son till Refaja, son till Achituv, son till Elia, son till Hilkia, son till Eliav, son till Netanel, son till Shelumiel, son till Surishaddaj, son till Simon, son till Israel. 2Hennes man Manasse, som tillhörde samma stam och släkt, hade dött under kornskörden. 3Han fick solsting medan han ledde arbetet med att binda kärvar på åkern, blev liggande sjuk och dog i sin hemstad Baityloua, och man begravde honom bland hans fäder på fältet mellan Dotan och Balamon. 4Därefter hade Judit levt som änka i sitt hem i tre år och fyra månader. 5På taket till sitt hus hade hon låtit slå upp ett skjul, hon hade säcktyg om höfterna och bar alltid sina änkekläder. 6Hon fastade varje dag alltsedan hon blivit änka, utom på försabbaten och sabbaten, vid nymåne och dagen närmast före samt vid det israelitiska folkets fester och glädjehögtider. 7Hon var en mycket vacker och tilldragande kvinna. Hennes man Manasse hade efterlämnat både guld och silver, tjänare och tjänsteflickor, boskap och åkrar, som hon hade i behåll. 8Ingen hade ett ont ord att säga om henne, ty hon var mycket gudfruktig.

9Judit fick alltså höra om de bittra ord som folket i sin förtvivlan över vattenbristen hade slungat mot stadens styresman och likaså om allt som Ussia hade sagt till svar: hur han hade gett dem sin ed på att överlämna staden till assyrierna efter fem dagar. 10Då skickade hon den betrodda slavinna som hade tillsynen över hennes egendom med bud efter Ussia, Havri och Karmi, stadens äldste. 11När de infann sig hos henne sade hon:

»Hör på mig, ni som styr över Baitylouas folk: det var inte rätt att tala som ni gjorde inför folket i dag, då ni ställde denna ed mellan Gud och er och lovade att överlämna staden till våra fiender om inte Herren ger oss hjälp inom den bestämda tiden. 12Vilka tror ni att ni är, när ni utmanar Gud som ni gjort i dag och inför alla människor sätter er i Guds ställe? 13Det är Herren, allhärskaren, ni försöker genomskåda, men ni kommer aldrig någonsin att förstå något. 14Ni kan ju inte finna det en människa gömmer i hjärtats djup eller få grepp om de tankar hon tänker — hur skall ni då kunna utforska Gud, som har skapat allt detta? Hur vill ni lära känna hans tankar och begripa hans planer? Nej, bröder, väck inte Herrens, vår Guds, vrede. 15Om han inte vill hjälpa oss inom de fem dagarna har han ändå makten att ge oss beskydd den dag han själv vill, likaväl som att låta oss gå under inför våra fiender. 16Men ni skall inte försöka binda Herren, vår Gud, i hans beslut, ty Gud viker inte för hot som en människa och kan inte föras bakom ljuset som en dödlig.

17Låt oss därför tåligt vänta på räddningen från honom medan vi ropar till honom om hjälp — han kommer att höra vår bön, om det är hans vilja. 18Ty det har aldrig förekommit i vår tid och sker inte heller i dag att någon av våra stammar eller släkter eller bygder eller städer ber till gudar som tillverkats av människohänder. Sådant inträffade i gångna tider, 19och det var därför våra fäder blev utlämnade åt svärd och plundring och led ett förkrossande nederlag mot våra fiender. 20Men vi har aldrig känts vid någon annan gud vid sidan av honom; därför kan vi hoppas att han inte skall överge oss och inte någon av vårt folk. 21Ty om vi blir tagna faller hela Judeen; då blir vårt tempel plundrat, och Gud kommer att ställa oss till svars för att det blivit vanhelgat. 22När man har mördat våra bröder, deporterat befolkningen och skövlat vårt arv och vår egendom skall han låta detta vila tungt på oss, där vi lever som slavar bland hedningarna, och vi kommer att väcka anstöt och förakt hos dem som köpt oss. 23Ty det slaveriet kommer inte att vändas i någon ny nåd, utan Herren, vår Gud, skall göra det till en förnedring för oss.

24Men nu, bröder, måste vi visa våra landsmän att deras liv hänger på oss och att vi är grunden för helgedomens, tempelbyggnadens och altarets bestånd. 25Och för allt detta skall vi tacka Herren, vår Gud, som prövar oss likaväl som våra fäder. 26Kom ihåg vad han gjorde med Abraham, hur han prövade Isak och vad som hände Jakob i det syriska Mesopotamien när han vaktade sin morbror Labans får. 27Ty liksom den eld de fick gå igenom tjänade till att pröva deras hjärtan, så har Herren inte heller lagt detta på oss som ett straff. När han tuktar dem som söker sig till honom vill han visa dem till rätta.«

28Ussia svarade: »Allt vad du har sagt är klokt, och ingen kan invända något mot dina ord. 29Det är inte heller första gången du ger prov på din vishet. Redan i dina tidigaste år lade hela folket märke till din klokhet, ty du är född med ett klart förstånd. 30Men eftersom folket är svårt plågat av törsten tvingade de oss att handla så som vi nu har lovat och att binda oss med en ed som vi inte får bryta. 31Be nu för oss, du som är en from kvinna. Då sänder Herren regn så att våra cisterner fylls och vår vanmakt får ett slut.«

32Då sade Judit till dem: »Hör på mig. Jag skall utföra något som vårt folk kommer att minnas i släktled efter släktled. 33Ni skall stå vid porten i natt, och jag skall gå ut där med min slavinna. Innan den tidpunkt är inne då ni lovat att överlämna staden till våra fiender skall Herren rädda Israel genom min hand. 34Men försök inte ta reda på vad jag tänker göra; jag kommer inte att säga er det förrän min plan är genomförd.«

35Ussia och de andra ledarna sade till henne: »Gå i frid, och måtte Herren Gud gå framför dig för att ge våra fiender deras straff.« 36Så lämnade de hennes skjul och återvände till sina poster.

9

Judits bön

91Judit föll ner på sitt ansikte, strödde aska på huvudet och blottade säcktyget som hon var klädd i, och i samma stund som den kvällens rökelseoffer bars fram i Guds hus i Jerusalem ropade hon högt till Herren:

2Herre, min fader Simons Gud,

du som satte svärdet i handen på honom,

så att han kunde ta hämnd på främlingarna,

de som skändligen lossade den unga kvinnans gördel

och skamligen blottade hennes kropp

och nesligen besudlade hennes sköte!

Du hade sagt: »Sådant får inte ske« —

och likväl gjorde de det.

3Därför utlämnade du deras hövdingar åt döden,

och den bädd som blygts över deras svek

lät du nu blodas ner genom svek.

Du dräpte slavar och härskare om varandra,

dräpte härskarna där de satt på sina troner.

4Du lät deras hustrur bli krigsbyte

och deras döttrar föras bort i fångenskap

och allt vad de ägde delas av dina älskade söner,

som brann av samma iver som du

och vämjdes vid dådet mot deras blodsförvant

och kallade dig till hjälp.

Gud, min Gud, hör också min bön, en änkas bön!

5Ty det var du som lät detta ske,

liksom allting före och efter,

det som är och det som skall komma har du tänkt ut,

och som du har tänkt, så blir det.

6De händelser du har bestämt

stiger fram och säger: »Här är vi!«

Dina vägar är fastlagda,

och ditt domslut kan vi motse med förtröstan.

7Här står assyrierna med sin väldiga armé:

de yvs över sina hästar och ryttare,

de stoltserar med sina kraftfulla soldater,

de litar till sköld och spjut, till båge och slunga,

men de inser inte att du är Herren,

han som avgör striden —

8Herren är ditt namn.

Slå ner deras kraft med din styrka

och krossa deras makt i din vrede,

ty de har för avsikt att skända ditt tempel,

besudla den boning som hyser ditt härliga namn

och med sina svärd hugga av ditt altares horn.

9Se deras övermod,

släpp lös din vrede över deras huvuden,

låt min hand, en änkas hand,

få utföra det stordåd jag föresatt mig.

10Dräp både slav och herre, härskare och tjänare,

med hjälp av mina läppars list,

låt deras storhet krossas av en kvinnas hand.

11Ty din makt beror inte på stora arméer,

ditt välde inte på starka kämpar.

Nej, du är de förtrycktas Gud,

du är de svagas hjälpare,

de kraftlösas försvarare,

de uppgivnas beskyddare,

en räddare för dem som är utan hopp.

12Ja, hör min bön, du min faders Gud,

du som är Israels arvlands Gud,

du som råder över himlarna och jorden,

du som har skapat alla vatten

och som härskar över hela din skapelse:

13låt mina listiga ord skada och sarga

dem som välvt onda planer mot ditt förbund,

mot ditt heliga hus, mot Sions berg,

mot huset som dina söner fått i sin ägo.

14Ge insikt åt hela ditt folk med alla dess stammar,

så att de förstår att du är all makts och styrkas Gud

och att ingen utom du är Israels beskyddare.

10

Judit går till assyrierna

101När Judit hade sagt detta och avslutat sin åkallan av Israels Gud 2reste hon sig upp, kallade på sin slavinna och gick ner i huset där hon brukade tillbringa sabbatsdagarna och högtiderna. 3Hon tog av sig änkedräkten och säcktyget som hon var klädd i, tvättade hela kroppen och smorde in sig med välluktande olja av bästa slag. Så kammade hon sitt hår, virade en turban om huvudet och klädde sig i sin festdräkt, som hon hade brukat bära när hennes man Manasse levde. 4Hon satte sandaler på fötterna och tog på sig sina fotlänkar och armband, sina ringar och örhängen och alla andra smycken hon hade; hon gjorde sig så vacker att hon kunde dra till sig blickarna från alla män som fick se henne. 5Sedan gav hon sin slavinna en flaska vin och ett krus olja, fyllde en påse med rostad säd, torkade fikon och obesudlat bröd, packade ihop sina matkärl och lät slavinnan bära dem.

6De gick ut till Baitylouas stadsport och mötte Ussia, som stod där tillsammans med Havri och Karmi, stadens äldste. 7När de tre männen fick se Judit med hennes förändrade utseende och i annan klädsel än förut överväldigades de av häpnad över hennes skönhet. De sade till henne: 8»Måtte våra fäders Gud ge oss nåd genom dig och låta ditt företag få ett sådant slut att Israels folk triumferar och Jerusalem blir förhärligat.« Och hon föll ner inför Gud i tillbedjan.

9Sedan sade hon till dem: »Befall att stadsporten öppnas för mig, så skall jag gå ut, och det som ni nu har sagt skall gå i fullbordan.« De sade åt de unga männen att öppna för henne som hon hade begärt, 10och de gjorde så. Hon gick ut tillsammans med sin slavinna. Männen i staden följde henne med blicken medan hon gick utför berget, tills hon hade passerat dalgången och de inte såg henne mer.

11De båda kvinnorna gick rakt fram genom dalen tills en assyrisk förtrupp stötte ihop med Judit. 12De grep henne och frågade: »Var hör du hemma? Varifrån kommer du? Vart är du på väg?« Hon svarade: »Jag är en hebreisk kvinna och är på flykt från mitt folk, eftersom de kommer att lämnas i ert våld och bli helt krossade. 13Jag söker företräde hos Holofernes, överbefälhavaren för er armé, för att ge honom tillförlitliga upplysningar: jag vill visa honom vilken väg han skall välja för att bemäktiga sig hela berglandet utan att någon av hans folk, ja, inte en enda man går förlorad.«

14Medan männen lyssnade till vad hon sade såg de på henne och häpnade över hennes skönhet. Och de sade till henne: 15»Du har räddat ditt liv genom att i tid komma ner till vår herre. Fortsätt fram till hans tält; några av oss följer med och anmäler dig hos honom. 16Och får du företräde för honom skall du inte vara rädd. Ge honom bara de upplysningar du talade om, så kommer han att behandla dig väl.« 17Hundra man ur truppen avdelades att ledsaga henne och hennes slavinna, och de förde dem till Holofernes tält. 18Folk strömmade till från hela lägret, ty ryktet om hennes ankomst spred sig från tält till tält. Soldaterna flockade sig omkring henne där hon stod utanför Holofernes tält medan han fick rapport om henne. 19De beundrade hennes skönhet och måste för hennes skull också beundra israeliterna. De sade till varandra: »Vem kan tycka att detta är ett obetydligt folk när det finns sådana kvinnor bland dem? Det är inte värt att vi skonar en enda man av dem — om de fick komma undan skulle de kunna överlista hela världen.«

20Fältherrens livvakter och hela hans övriga betjäning kom nu ut och tog med sig Judit in i tältet. 21Holofernes låg på sin säng innanför sängomhänget, som var purpurfärgat med invävda guldtrådar, smaragder och ädelstenar. 22Då han fick rapporten om Judit gick han ut i tältets förrum, och framför honom bars lampor av silver. 23När Judit kom inför honom och hans uppvaktning häpnade de alla över hennes skönhet. Hon föll ner på sitt ansikte för att hylla honom, men hans slavar reste henne upp.