Bibel 2000 (B2000)
7

Baityloua belägras

71Dagen därpå gav Holofernes order till hela sin här och alla förstärkningar den fått att bryta upp mot Baityloua, besätta vägarna upp till bergen och gå till angrepp mot israeliterna. 2Under dagen satte sig alla krigarna i rörelse. Armén bestod av 170 000 soldater till fots och 12 000 till häst, förutom trossen och den väldiga mängd folk som drog fram i deras följe. 3De slog läger i dalen vid Baityloua, intill källan, och spred sig över en yta som på bredden räckte förbi Dotan ända till Belbaim och på längden från Baityloua till Kyamon, en plats mitt emot Jisreel. 4När israeliterna såg hur manstark fienden var fylldes de av skräck och sade till varandra: »Dessa människor kommer att föröda hela landet — varken kullarna eller dalarna eller de höga bergen kan bära deras tyngd.« 5Var och en hämtade sina vapen, och efter att ha tänt eldar på tornen gick de vakt utan avbrott hela den natten.

6Följande dag red Holofernes ut med hela sitt kavalleri, fullt synligt för israeliterna i Baityloua. 7Sedan han hade rekognoserat vägarna upp till staden ryckte han fram till källorna, tog kontrollen över dem och förlade trupper som vaktstyrkor vid dem, varpå han återvände till sitt folk. 8Där möttes han av alla edomeernas hövdingar och alla de ledande i Moabs folk och av furstarna från kustlandet. De sade: 9»Lyssna till ett ord, vår härskare, så kan du bespara din armé stora förluster. 10Detta israelitiska folk sätter inte sin lit till sina spjut utan till de höga bergen där de bor; det är nämligen inte lätt att ta sig upp till deras bergstoppar. 11Avstå därför, herre, från att strida mot dem på det vanliga sättet i öppet fältslag, så skall inte en enda man av ditt folk behöva stupa. 12Stanna kvar i lägret med hela din armé i säkerhet, och låt dina tjänare besätta källan som bryter fram vid bergets fot, 13ty därifrån får hela Baitylouas befolkning sitt vatten. Då kommer de att försmäkta av törst och måste ge upp sin stad. Vi och vårt folk skall ta oss upp på bergstopparna i närheten och upprätta posteringar där för att hålla vakt, så att inte en enda man kan komma ut ur staden. 14De kommer att tyna bort av hunger tillsammans med sina hustrur och barn, och innan svärdet når dem skall de falla ihop på gatorna i sin egen stad. 15Så kan du ge dem en svidande vedergällning för att de gjorde uppror i stället för att fredligt gå dig till mötes.«

16Holofernes och hela hans stab gillade förslaget, och han gav order om att det skulle följas. 17En moabitisk styrka bröt upp tillsammans med 5 000 av assyrierna; de slog läger i dalen och tog kontrollen över israeliternas vattenhål och källor. 18Samtidigt ryckte edomeerna och ammoniterna upp i bergen och slog läger mitt emot Dotan; en avdelning skickade de åt sydost bort mot Egrebel, som ligger nära Chous, en plats vid Mochmours bäckravin. Resten av den assyriska hären slog läger på slätten och täckte hela landets yta. I lägret fanns tält och utrustning i oerhörda mängder, och massan av människor var överväldigande.

19Men israeliterna ropade till Herren, sin Gud, fyllda av djup modlöshet eftersom alla deras fiender hade omringat dem, så att ingen möjlighet fanns att komma undan. 20Runt omkring dem stod Assurs samlade krigsmakt med infanteri, stridsvagnar och kavalleri i trettiofyra dagars tid, tills alla vattenförråd var slut för hela Baitylouas befolkning 21och cisternerna höll på att tömmas. De fick inte dricka sig otörstiga en enda dag, ty dricksvattnet delades ut i ransoner. 22Barnen och kvinnorna var helt uppgivna, och de unga männen blev så utmattade av törsten att de föll omkull på gatorna och i portgångarna; deras krafter var alldeles uttömda.

23Då samlades hela folket med unga män och kvinnor och barn hos Ussia och stadens styresmän, och i alla de äldstes närvaro ropade de högt: 24»Gud må döma mellan er och oss. Ni har begått ett svårt brott mot oss genom att inte be assyrierna om fred. 25Nu finns det ingen som kan hjälpa oss — Gud har sålt oss till dem, och vi kommer att segna ner inför deras ögon, tillintetgjorda av törst. 26Nu måste ni sända bud efter dem. Ge upp hela staden, låt den bli plundrad av Holofernes folk och hela hans här. 27Det är bättre för oss att bli deras krigsbyte — då blir vi slavar, men vi får ändå behålla livet och slipper se hur våra minsta dör inför våra ögon och hur våra hustrur och barn tynar bort. 28Himmel och jord är våra vittnen tillsammans med vår Gud, våra fäders herre som straffar oss för våra och våra fäders synder: måtte han inte i dag låta det gå som vi sagt.«

29Alla de församlade brast på en gång ut i våldsam jämmer, och de ropade högt till Herren Gud. 30Men Ussia sade till dem: »Mod, mina bröder! Låt oss hålla ut i fem dagar till. Inom den tiden skall Herren visa oss barmhärtighet på nytt, ty han kommer inte att överge oss fullständigt. 31Men om de fem dagarna går förbi utan att vi får hjälp skall jag göra som ni sagt.« 32Han fick folket att skingras och inta sina platser; de gick bort till stadens murar och torn medan han skickade hem kvinnorna och barnen. Det rådde djup förstämning i staden.

8

Judit ingriper

81Samtidigt fick Judit höra om vad som hänt. Hon var dotter till Merari, som var son till Us, son till Josef, son till Ussiel, son till Hilkia, son till Hananja, son till Gideon, son till Refaja, son till Achituv, son till Elia, son till Hilkia, son till Eliav, son till Netanel, son till Shelumiel, son till Surishaddaj, son till Simon, son till Israel. 2Hennes man Manasse, som tillhörde samma stam och släkt, hade dött under kornskörden. 3Han fick solsting medan han ledde arbetet med att binda kärvar på åkern, blev liggande sjuk och dog i sin hemstad Baityloua, och man begravde honom bland hans fäder på fältet mellan Dotan och Balamon. 4Därefter hade Judit levt som änka i sitt hem i tre år och fyra månader. 5På taket till sitt hus hade hon låtit slå upp ett skjul, hon hade säcktyg om höfterna och bar alltid sina änkekläder. 6Hon fastade varje dag alltsedan hon blivit änka, utom på försabbaten och sabbaten, vid nymåne och dagen närmast före samt vid det israelitiska folkets fester och glädjehögtider. 7Hon var en mycket vacker och tilldragande kvinna. Hennes man Manasse hade efterlämnat både guld och silver, tjänare och tjänsteflickor, boskap och åkrar, som hon hade i behåll. 8Ingen hade ett ont ord att säga om henne, ty hon var mycket gudfruktig.

9Judit fick alltså höra om de bittra ord som folket i sin förtvivlan över vattenbristen hade slungat mot stadens styresman och likaså om allt som Ussia hade sagt till svar: hur han hade gett dem sin ed på att överlämna staden till assyrierna efter fem dagar. 10Då skickade hon den betrodda slavinna som hade tillsynen över hennes egendom med bud efter Ussia, Havri och Karmi, stadens äldste. 11När de infann sig hos henne sade hon:

»Hör på mig, ni som styr över Baitylouas folk: det var inte rätt att tala som ni gjorde inför folket i dag, då ni ställde denna ed mellan Gud och er och lovade att överlämna staden till våra fiender om inte Herren ger oss hjälp inom den bestämda tiden. 12Vilka tror ni att ni är, när ni utmanar Gud som ni gjort i dag och inför alla människor sätter er i Guds ställe? 13Det är Herren, allhärskaren, ni försöker genomskåda, men ni kommer aldrig någonsin att förstå något. 14Ni kan ju inte finna det en människa gömmer i hjärtats djup eller få grepp om de tankar hon tänker — hur skall ni då kunna utforska Gud, som har skapat allt detta? Hur vill ni lära känna hans tankar och begripa hans planer? Nej, bröder, väck inte Herrens, vår Guds, vrede. 15Om han inte vill hjälpa oss inom de fem dagarna har han ändå makten att ge oss beskydd den dag han själv vill, likaväl som att låta oss gå under inför våra fiender. 16Men ni skall inte försöka binda Herren, vår Gud, i hans beslut, ty Gud viker inte för hot som en människa och kan inte föras bakom ljuset som en dödlig.

17Låt oss därför tåligt vänta på räddningen från honom medan vi ropar till honom om hjälp — han kommer att höra vår bön, om det är hans vilja. 18Ty det har aldrig förekommit i vår tid och sker inte heller i dag att någon av våra stammar eller släkter eller bygder eller städer ber till gudar som tillverkats av människohänder. Sådant inträffade i gångna tider, 19och det var därför våra fäder blev utlämnade åt svärd och plundring och led ett förkrossande nederlag mot våra fiender. 20Men vi har aldrig känts vid någon annan gud vid sidan av honom; därför kan vi hoppas att han inte skall överge oss och inte någon av vårt folk. 21Ty om vi blir tagna faller hela Judeen; då blir vårt tempel plundrat, och Gud kommer att ställa oss till svars för att det blivit vanhelgat. 22När man har mördat våra bröder, deporterat befolkningen och skövlat vårt arv och vår egendom skall han låta detta vila tungt på oss, där vi lever som slavar bland hedningarna, och vi kommer att väcka anstöt och förakt hos dem som köpt oss. 23Ty det slaveriet kommer inte att vändas i någon ny nåd, utan Herren, vår Gud, skall göra det till en förnedring för oss.

24Men nu, bröder, måste vi visa våra landsmän att deras liv hänger på oss och att vi är grunden för helgedomens, tempelbyggnadens och altarets bestånd. 25Och för allt detta skall vi tacka Herren, vår Gud, som prövar oss likaväl som våra fäder. 26Kom ihåg vad han gjorde med Abraham, hur han prövade Isak och vad som hände Jakob i det syriska Mesopotamien när han vaktade sin morbror Labans får. 27Ty liksom den eld de fick gå igenom tjänade till att pröva deras hjärtan, så har Herren inte heller lagt detta på oss som ett straff. När han tuktar dem som söker sig till honom vill han visa dem till rätta.«

28Ussia svarade: »Allt vad du har sagt är klokt, och ingen kan invända något mot dina ord. 29Det är inte heller första gången du ger prov på din vishet. Redan i dina tidigaste år lade hela folket märke till din klokhet, ty du är född med ett klart förstånd. 30Men eftersom folket är svårt plågat av törsten tvingade de oss att handla så som vi nu har lovat och att binda oss med en ed som vi inte får bryta. 31Be nu för oss, du som är en from kvinna. Då sänder Herren regn så att våra cisterner fylls och vår vanmakt får ett slut.«

32Då sade Judit till dem: »Hör på mig. Jag skall utföra något som vårt folk kommer att minnas i släktled efter släktled. 33Ni skall stå vid porten i natt, och jag skall gå ut där med min slavinna. Innan den tidpunkt är inne då ni lovat att överlämna staden till våra fiender skall Herren rädda Israel genom min hand. 34Men försök inte ta reda på vad jag tänker göra; jag kommer inte att säga er det förrän min plan är genomförd.«

35Ussia och de andra ledarna sade till henne: »Gå i frid, och måtte Herren Gud gå framför dig för att ge våra fiender deras straff.« 36Så lämnade de hennes skjul och återvände till sina poster.

9

Judits bön

91Judit föll ner på sitt ansikte, strödde aska på huvudet och blottade säcktyget som hon var klädd i, och i samma stund som den kvällens rökelseoffer bars fram i Guds hus i Jerusalem ropade hon högt till Herren:

2Herre, min fader Simons Gud,

du som satte svärdet i handen på honom,

så att han kunde ta hämnd på främlingarna,

de som skändligen lossade den unga kvinnans gördel

och skamligen blottade hennes kropp

och nesligen besudlade hennes sköte!

Du hade sagt: »Sådant får inte ske« —

och likväl gjorde de det.

3Därför utlämnade du deras hövdingar åt döden,

och den bädd som blygts över deras svek

lät du nu blodas ner genom svek.

Du dräpte slavar och härskare om varandra,

dräpte härskarna där de satt på sina troner.

4Du lät deras hustrur bli krigsbyte

och deras döttrar föras bort i fångenskap

och allt vad de ägde delas av dina älskade söner,

som brann av samma iver som du

och vämjdes vid dådet mot deras blodsförvant

och kallade dig till hjälp.

Gud, min Gud, hör också min bön, en änkas bön!

5Ty det var du som lät detta ske,

liksom allting före och efter,

det som är och det som skall komma har du tänkt ut,

och som du har tänkt, så blir det.

6De händelser du har bestämt

stiger fram och säger: »Här är vi!«

Dina vägar är fastlagda,

och ditt domslut kan vi motse med förtröstan.

7Här står assyrierna med sin väldiga armé:

de yvs över sina hästar och ryttare,

de stoltserar med sina kraftfulla soldater,

de litar till sköld och spjut, till båge och slunga,

men de inser inte att du är Herren,

han som avgör striden —

8Herren är ditt namn.

Slå ner deras kraft med din styrka

och krossa deras makt i din vrede,

ty de har för avsikt att skända ditt tempel,

besudla den boning som hyser ditt härliga namn

och med sina svärd hugga av ditt altares horn.

9Se deras övermod,

släpp lös din vrede över deras huvuden,

låt min hand, en änkas hand,

få utföra det stordåd jag föresatt mig.

10Dräp både slav och herre, härskare och tjänare,

med hjälp av mina läppars list,

låt deras storhet krossas av en kvinnas hand.

11Ty din makt beror inte på stora arméer,

ditt välde inte på starka kämpar.

Nej, du är de förtrycktas Gud,

du är de svagas hjälpare,

de kraftlösas försvarare,

de uppgivnas beskyddare,

en räddare för dem som är utan hopp.

12Ja, hör min bön, du min faders Gud,

du som är Israels arvlands Gud,

du som råder över himlarna och jorden,

du som har skapat alla vatten

och som härskar över hela din skapelse:

13låt mina listiga ord skada och sarga

dem som välvt onda planer mot ditt förbund,

mot ditt heliga hus, mot Sions berg,

mot huset som dina söner fått i sin ägo.

14Ge insikt åt hela ditt folk med alla dess stammar,

så att de förstår att du är all makts och styrkas Gud

och att ingen utom du är Israels beskyddare.