Bibel 2000 (B2000)
5

Holofernes krigsråd

51När Holofernes, överbefälhavaren för Assurs armé, underrättades om att israeliterna hade berett sig för krig, stängt bergspassen, befäst alla höga bergstoppar och satt upp spärrar på slätterna, 2greps han av fruktansvärd vrede. Han kallade till sig alla Moabs furstar och Ammons hövdingar och alla satraperna i kustområdet 3och sade till dem: »Ni som bor i Kanaan, låt mig veta vad det är för ett folk som lever här i bergstrakterna! Vad är det för städer de bor i? Hur stor armé har de? Vari består deras makt och styrka? Vem är deras kung och leder deras armé? 4Och varför har de, ensamma bland alla folk i väster, hållit sig för goda för att komma mig till mötes?«

5Achior, som förde befälet över ammoniterna, svarade honom: »Lyssna till din tjänares ord, herre, så skall du få höra sanningen om detta folk som bor i bergstrakterna här intill, och ingen lögn skall gå över din tjänares läppar. 6Detta folk härstammar från kaldeerna. 7De slog sig först ner i Mesopotamien därför att de inte ville dyrka de gudar deras fäder tillbad i kaldeernas land. 8De övergav sina fäders religion och började tillbe himlens gud, den gud som de nu erkände. Då fördrev kaldeerna dem från sina gudars område, och de flydde till Mesopotamien, där de slog sig ner för lång tid. 9Men deras gud sade till dem att bryta upp från detta land och flytta till Kanaan. Där bosatte de sig och förvärvade stora rikedomar av guld och silver och en mängd boskap. 10Sedan utvandrade de till Egypten, eftersom hungersnöd hade drabbat hela Kanaans land, och de blev kvar där tills de hade sin bärgning. Där blev de ett talrikt folk, så många att de inte gick att räkna. 11Men kungen i Egypten vände sig mot dem; med slug beräkning tvingade man dem att slita ont som tegelslagare. Så blev de kuvade och gjordes till slavar. 12Då ropade de till sin gud, och han slog hela Egyptens land med plågor mot vilka det inte fanns någon bot. Egypterna fördrev dem ur sitt land, 13och deras gud torrlade Röda havet framför dem 14och ledde dem till Sinai och Kadesh Barnea. De fördrev alla som bodde i öknen 15och bosatte sig i amoreernas land, och alla i Heshbon krossade de med vapenmakt. Efter att ha gått över Jordan tog de hela berglandet i besittning 16och fördrev kanaaneerna, perisseerna, jevuseerna, Shekems stam och alla girgasheerna. Under lång tid bodde de där.

17Så länge de inte syndade mot sin gud hade de lyckan med sig; de har nämligen en gud som avskyr orättfärdighet. 18Men när de avvek från den väg som han hade anvisat dem led de ideliga nederlag i en lång rad krig, tills de slutligen fördes bort som fångar till ett främmande land, deras guds tempel jämnades med marken och deras städer föll i fiendernas händer. 19Men nu har de vänt åter till sin gud, och därför har de fått komma tillbaka från de platser dit de hade skingrats och återta Jerusalem, där deras helgedom ligger, och de har kunnat bosätta sig i bergstrakterna, som låg öde. 20Alltså, herre och härskare: om detta folk gör sig skyldigt till någon förseelse och syndar mot sin gud, då skall vi ta fasta på att de har denna snara om halsen, marschera upp i bergen och nedkämpa dem. 21Men om något lagbrott inte förekommer hos dem, då skall du undvika dem, herre, så att inte deras herre och gud kommer till deras undsättning och vi blir till åtlöje inför hela världen.«

22När Achior hade sagt detta hördes ett missnöjt mummel från mängden som stod omkring tältet, och Holofernes stormän och alla som kom från kustlandet och från Moab ropade att han skulle pryglas. 23»Vi låter oss inte skrämmas av några israeliter«, sade de. »Det folket saknar kraft och förmåga att ställa upp en slagkraftig här. 24Därför skall vi absolut gå till angrepp, din armé kommer att krossa dem helt, store Holofernes.«

6

Domen över Achior

61När oväsendet hade lagt sig bland männen som stod kring mötesplatsen talade Holofernes, den assyriska arméns överbefälhavare. Inför hela massan av utlänningar och vänd mot alla moabiterna sade han till Achior: 2»Vem tror du att du är, Achior — du och de där legoknektarna från Efraim — när du profeterar som du gjort bland oss i dag och säger att vi inte skall anfalla Israels folk, därför att deras gud kommer till deras undsättning? Vem är gud utom Nebukadnessar? Han skall sätta in sin krigsmakt och utplåna dem från jordens yta, och deras gud kommer inte att rädda dem. 3Vi som är hans tjänare skall slå ner dem alla som om de var en enda människa. De kan inte hålla stånd mot kraften i vårt kavalleri 4när vi låter det välla fram över dem, utan deras berg skall bli rusiga av deras blod och slätterna mättas av lik. Inte ett spår av motstånd skall sedan möta oss — de kommer att bli fullständigt utplånade. Detta är konung Nebukadnessars ord, han som är hela jordens herre, ty han har talat, och vad han säger blir verklighet. 5Men du Achior, en legoknekt från Ammon, du har i dag gjort dig till en brottsling genom de ord du yttrat. Från denna dag skall du inte få komma inför mina ögon förrän jag har bestraffat det där folket från Egypten. 6När jag återvänder skall din kropp genomborras av min krigshärs svärd och mina tjänares spjut, och du skall kastas bland fiendens stupade. 7Mina slavar kommer nu att föra bort dig till bergen och lämna dig i en av städerna vid passen; 8du skall inte dö förrän du möter ditt öde tillsammans med folket där. 9Och om du i tysthet hoppas att de skall slippa undan behöver du ju inte hänga med huvudet. Jag har talat, och alla mina ord kommer att besannas.«

10Sedan befallde Holofernes slavarna som han hade till hands i sitt tält att gripa Achior, föra honom till Baityloua och överlämna honom åt israeliterna. 11Slavarna grep honom och förde honom ur lägret ut på slätten. Från slättlandet gav de sig upp i bergen och kom fram till källorna nedanför Baityloua. 12När männen i staden såg dem nära bergskrönet tog de sina vapen och gick ut ur staden mot bergskrönet; alla stenslungarna ställde sig så att de behärskade vägen dit upp och började beskjuta dem. 13Slavarna smet då nerför berget, band Achior och lämnade honom liggande vid bergets fot medan de själva återvände till sin herre.

14När israeliterna kom ner från staden och fann Achior befriade de honom från repen och tog honom med sig till Baityloua, där de ställde honom inför stadens styresmän, 15som vid den tiden var Ussia, Mikas son av Simons stam, Havri, Otniels son, och Karmi, Malkiels son. 16Dessa sammankallade alla stadens äldste; kvinnorna och alla de unga männen skyndade sig också till folkförsamlingen. Achior fördes fram inför allt folket, och Ussia frågade honom vad som hade hänt. 17Han redogjorde då för det som hade yttrats vid Holofernes krigsråd, för allt vad han själv hade sagt inför de assyriska befälhavarna och för allt det skrävlande tal som Holofernes hade fört mot Israels folk. 18Då föll folket ner i tillbedjan inför Gud och ropade: 19»Herre, du himlens Gud, se deras övermod, visa barmhärtighet mot vårt betryckta folk och vänd dig i dag till oss som är helgade åt dig.« 20De gav Achior nytt mod och överhopade honom med beröm. 21Ussia tog med honom från folkförsamlingen hem till sig, där han höll en fest för de äldste. Och de anropade Israels Gud om hjälp hela den natten.

7

Baityloua belägras

71Dagen därpå gav Holofernes order till hela sin här och alla förstärkningar den fått att bryta upp mot Baityloua, besätta vägarna upp till bergen och gå till angrepp mot israeliterna. 2Under dagen satte sig alla krigarna i rörelse. Armén bestod av 170 000 soldater till fots och 12 000 till häst, förutom trossen och den väldiga mängd folk som drog fram i deras följe. 3De slog läger i dalen vid Baityloua, intill källan, och spred sig över en yta som på bredden räckte förbi Dotan ända till Belbaim och på längden från Baityloua till Kyamon, en plats mitt emot Jisreel. 4När israeliterna såg hur manstark fienden var fylldes de av skräck och sade till varandra: »Dessa människor kommer att föröda hela landet — varken kullarna eller dalarna eller de höga bergen kan bära deras tyngd.« 5Var och en hämtade sina vapen, och efter att ha tänt eldar på tornen gick de vakt utan avbrott hela den natten.

6Följande dag red Holofernes ut med hela sitt kavalleri, fullt synligt för israeliterna i Baityloua. 7Sedan han hade rekognoserat vägarna upp till staden ryckte han fram till källorna, tog kontrollen över dem och förlade trupper som vaktstyrkor vid dem, varpå han återvände till sitt folk. 8Där möttes han av alla edomeernas hövdingar och alla de ledande i Moabs folk och av furstarna från kustlandet. De sade: 9»Lyssna till ett ord, vår härskare, så kan du bespara din armé stora förluster. 10Detta israelitiska folk sätter inte sin lit till sina spjut utan till de höga bergen där de bor; det är nämligen inte lätt att ta sig upp till deras bergstoppar. 11Avstå därför, herre, från att strida mot dem på det vanliga sättet i öppet fältslag, så skall inte en enda man av ditt folk behöva stupa. 12Stanna kvar i lägret med hela din armé i säkerhet, och låt dina tjänare besätta källan som bryter fram vid bergets fot, 13ty därifrån får hela Baitylouas befolkning sitt vatten. Då kommer de att försmäkta av törst och måste ge upp sin stad. Vi och vårt folk skall ta oss upp på bergstopparna i närheten och upprätta posteringar där för att hålla vakt, så att inte en enda man kan komma ut ur staden. 14De kommer att tyna bort av hunger tillsammans med sina hustrur och barn, och innan svärdet når dem skall de falla ihop på gatorna i sin egen stad. 15Så kan du ge dem en svidande vedergällning för att de gjorde uppror i stället för att fredligt gå dig till mötes.«

16Holofernes och hela hans stab gillade förslaget, och han gav order om att det skulle följas. 17En moabitisk styrka bröt upp tillsammans med 5 000 av assyrierna; de slog läger i dalen och tog kontrollen över israeliternas vattenhål och källor. 18Samtidigt ryckte edomeerna och ammoniterna upp i bergen och slog läger mitt emot Dotan; en avdelning skickade de åt sydost bort mot Egrebel, som ligger nära Chous, en plats vid Mochmours bäckravin. Resten av den assyriska hären slog läger på slätten och täckte hela landets yta. I lägret fanns tält och utrustning i oerhörda mängder, och massan av människor var överväldigande.

19Men israeliterna ropade till Herren, sin Gud, fyllda av djup modlöshet eftersom alla deras fiender hade omringat dem, så att ingen möjlighet fanns att komma undan. 20Runt omkring dem stod Assurs samlade krigsmakt med infanteri, stridsvagnar och kavalleri i trettiofyra dagars tid, tills alla vattenförråd var slut för hela Baitylouas befolkning 21och cisternerna höll på att tömmas. De fick inte dricka sig otörstiga en enda dag, ty dricksvattnet delades ut i ransoner. 22Barnen och kvinnorna var helt uppgivna, och de unga männen blev så utmattade av törsten att de föll omkull på gatorna och i portgångarna; deras krafter var alldeles uttömda.

23Då samlades hela folket med unga män och kvinnor och barn hos Ussia och stadens styresmän, och i alla de äldstes närvaro ropade de högt: 24»Gud må döma mellan er och oss. Ni har begått ett svårt brott mot oss genom att inte be assyrierna om fred. 25Nu finns det ingen som kan hjälpa oss — Gud har sålt oss till dem, och vi kommer att segna ner inför deras ögon, tillintetgjorda av törst. 26Nu måste ni sända bud efter dem. Ge upp hela staden, låt den bli plundrad av Holofernes folk och hela hans här. 27Det är bättre för oss att bli deras krigsbyte — då blir vi slavar, men vi får ändå behålla livet och slipper se hur våra minsta dör inför våra ögon och hur våra hustrur och barn tynar bort. 28Himmel och jord är våra vittnen tillsammans med vår Gud, våra fäders herre som straffar oss för våra och våra fäders synder: måtte han inte i dag låta det gå som vi sagt.«

29Alla de församlade brast på en gång ut i våldsam jämmer, och de ropade högt till Herren Gud. 30Men Ussia sade till dem: »Mod, mina bröder! Låt oss hålla ut i fem dagar till. Inom den tiden skall Herren visa oss barmhärtighet på nytt, ty han kommer inte att överge oss fullständigt. 31Men om de fem dagarna går förbi utan att vi får hjälp skall jag göra som ni sagt.« 32Han fick folket att skingras och inta sina platser; de gick bort till stadens murar och torn medan han skickade hem kvinnorna och barnen. Det rådde djup förstämning i staden.