Bibel 2000 (B2000)
4

Judarna rustar sig till motstånd

41När israeliterna i Judeen fick höra om allt som Holofernes, den assyriske kungen Nebukadnessars överbefälhavare, hade gjort mot de andra folken och hur han hade plundrat och ödelagt alla deras tempel, 2greps de av oerhörd skräck för honom och fylldes av oro för Jerusalem, där Herren, deras Gud, hade sitt tempel. 3De hade nämligen nyss återvänt från fångenskapen, och bara för en kort tid sedan hade Judeens folk blivit samlat och kultföremålen, altaret och templet blivit renade efter vanhelgandet. 4De skickade folk till hela Samarien och till Kona, Bet-Horon, Belmain och Jeriko och till Choba och Hasor och till Salemdalen; 5de besatte de högsta bergstopparna, befäste byarna i närheten och försatte dem i krigsberedskap genom att lägga upp livsmedelsförråd, ty skörden hade nyss bärgats på fälten. 6Jojakim, som vid den tiden var överstepräst i Jerusalem, skrev till invånarna i Baityloua och i Baitomesthaim, som ligger mitt emot Jisreel invid slätten utanför Dotan, 7att de skulle spärra uppfartsvägarna till bergen, eftersom de gav tillträde till Judeen och det var lätt att hejda fiendens framryckning där passagen var trång och gav utrymme åt högst två man i bredd.

8Israeliterna följde de anvisningar som hade getts av översteprästen Jojakim och av det israelitiska folkets råd, som hade sitt säte i Jerusalem. 9Alla män i Israel ropade till Gud med stor iver, och med stor iver späkte de sig inför honom 10tillsammans med sina hustrur och sina barn, sin boskap, sina arbetare och slavar och alla främlingar i landet, och de svepte säcktyg om höfterna. 11Alla israelitiska män i Jerusalem, och även kvinnor och barn, föll ner framför templet, strödde aska över sina huvuden och höll upp sina säcktrasor inför Herren. 12Också altaret svepte de in i säcktyg, och sida vid sida bönföll de enträget Israels Gud att inte låta deras barn rövas bort, deras hustrur bli krigsbyte, städerna som de ärvt bli ödelagda och templet vanhelgat och skändat till hedningarnas förnöjelse. 13Och Herren lyssnade till deras rop och vände blicken till deras nöd. Folket fortsatte sin fasta många dagar i hela Judeen och i Jerusalem inför Herrens, allhärskarens, tempel. 14Översteprästen Jojakim och alla prästerna som stod inför Herren och de som biträdde vid tjänsten åt Herren hade säcktyg om höfterna, när de frambar det dagliga brännoffret och folkets löftesoffer och frivilliga offer. 15De hade aska på sina huvudbonader, och de ropade av all sin kraft till Herren att han skulle komma med räddning till hela Israels folk.

5

Holofernes krigsråd

51När Holofernes, överbefälhavaren för Assurs armé, underrättades om att israeliterna hade berett sig för krig, stängt bergspassen, befäst alla höga bergstoppar och satt upp spärrar på slätterna, 2greps han av fruktansvärd vrede. Han kallade till sig alla Moabs furstar och Ammons hövdingar och alla satraperna i kustområdet 3och sade till dem: »Ni som bor i Kanaan, låt mig veta vad det är för ett folk som lever här i bergstrakterna! Vad är det för städer de bor i? Hur stor armé har de? Vari består deras makt och styrka? Vem är deras kung och leder deras armé? 4Och varför har de, ensamma bland alla folk i väster, hållit sig för goda för att komma mig till mötes?«

5Achior, som förde befälet över ammoniterna, svarade honom: »Lyssna till din tjänares ord, herre, så skall du få höra sanningen om detta folk som bor i bergstrakterna här intill, och ingen lögn skall gå över din tjänares läppar. 6Detta folk härstammar från kaldeerna. 7De slog sig först ner i Mesopotamien därför att de inte ville dyrka de gudar deras fäder tillbad i kaldeernas land. 8De övergav sina fäders religion och började tillbe himlens gud, den gud som de nu erkände. Då fördrev kaldeerna dem från sina gudars område, och de flydde till Mesopotamien, där de slog sig ner för lång tid. 9Men deras gud sade till dem att bryta upp från detta land och flytta till Kanaan. Där bosatte de sig och förvärvade stora rikedomar av guld och silver och en mängd boskap. 10Sedan utvandrade de till Egypten, eftersom hungersnöd hade drabbat hela Kanaans land, och de blev kvar där tills de hade sin bärgning. Där blev de ett talrikt folk, så många att de inte gick att räkna. 11Men kungen i Egypten vände sig mot dem; med slug beräkning tvingade man dem att slita ont som tegelslagare. Så blev de kuvade och gjordes till slavar. 12Då ropade de till sin gud, och han slog hela Egyptens land med plågor mot vilka det inte fanns någon bot. Egypterna fördrev dem ur sitt land, 13och deras gud torrlade Röda havet framför dem 14och ledde dem till Sinai och Kadesh Barnea. De fördrev alla som bodde i öknen 15och bosatte sig i amoreernas land, och alla i Heshbon krossade de med vapenmakt. Efter att ha gått över Jordan tog de hela berglandet i besittning 16och fördrev kanaaneerna, perisseerna, jevuseerna, Shekems stam och alla girgasheerna. Under lång tid bodde de där.

17Så länge de inte syndade mot sin gud hade de lyckan med sig; de har nämligen en gud som avskyr orättfärdighet. 18Men när de avvek från den väg som han hade anvisat dem led de ideliga nederlag i en lång rad krig, tills de slutligen fördes bort som fångar till ett främmande land, deras guds tempel jämnades med marken och deras städer föll i fiendernas händer. 19Men nu har de vänt åter till sin gud, och därför har de fått komma tillbaka från de platser dit de hade skingrats och återta Jerusalem, där deras helgedom ligger, och de har kunnat bosätta sig i bergstrakterna, som låg öde. 20Alltså, herre och härskare: om detta folk gör sig skyldigt till någon förseelse och syndar mot sin gud, då skall vi ta fasta på att de har denna snara om halsen, marschera upp i bergen och nedkämpa dem. 21Men om något lagbrott inte förekommer hos dem, då skall du undvika dem, herre, så att inte deras herre och gud kommer till deras undsättning och vi blir till åtlöje inför hela världen.«

22När Achior hade sagt detta hördes ett missnöjt mummel från mängden som stod omkring tältet, och Holofernes stormän och alla som kom från kustlandet och från Moab ropade att han skulle pryglas. 23»Vi låter oss inte skrämmas av några israeliter«, sade de. »Det folket saknar kraft och förmåga att ställa upp en slagkraftig här. 24Därför skall vi absolut gå till angrepp, din armé kommer att krossa dem helt, store Holofernes.«

6

Domen över Achior

61När oväsendet hade lagt sig bland männen som stod kring mötesplatsen talade Holofernes, den assyriska arméns överbefälhavare. Inför hela massan av utlänningar och vänd mot alla moabiterna sade han till Achior: 2»Vem tror du att du är, Achior — du och de där legoknektarna från Efraim — när du profeterar som du gjort bland oss i dag och säger att vi inte skall anfalla Israels folk, därför att deras gud kommer till deras undsättning? Vem är gud utom Nebukadnessar? Han skall sätta in sin krigsmakt och utplåna dem från jordens yta, och deras gud kommer inte att rädda dem. 3Vi som är hans tjänare skall slå ner dem alla som om de var en enda människa. De kan inte hålla stånd mot kraften i vårt kavalleri 4när vi låter det välla fram över dem, utan deras berg skall bli rusiga av deras blod och slätterna mättas av lik. Inte ett spår av motstånd skall sedan möta oss — de kommer att bli fullständigt utplånade. Detta är konung Nebukadnessars ord, han som är hela jordens herre, ty han har talat, och vad han säger blir verklighet. 5Men du Achior, en legoknekt från Ammon, du har i dag gjort dig till en brottsling genom de ord du yttrat. Från denna dag skall du inte få komma inför mina ögon förrän jag har bestraffat det där folket från Egypten. 6När jag återvänder skall din kropp genomborras av min krigshärs svärd och mina tjänares spjut, och du skall kastas bland fiendens stupade. 7Mina slavar kommer nu att föra bort dig till bergen och lämna dig i en av städerna vid passen; 8du skall inte dö förrän du möter ditt öde tillsammans med folket där. 9Och om du i tysthet hoppas att de skall slippa undan behöver du ju inte hänga med huvudet. Jag har talat, och alla mina ord kommer att besannas.«

10Sedan befallde Holofernes slavarna som han hade till hands i sitt tält att gripa Achior, föra honom till Baityloua och överlämna honom åt israeliterna. 11Slavarna grep honom och förde honom ur lägret ut på slätten. Från slättlandet gav de sig upp i bergen och kom fram till källorna nedanför Baityloua. 12När männen i staden såg dem nära bergskrönet tog de sina vapen och gick ut ur staden mot bergskrönet; alla stenslungarna ställde sig så att de behärskade vägen dit upp och började beskjuta dem. 13Slavarna smet då nerför berget, band Achior och lämnade honom liggande vid bergets fot medan de själva återvände till sin herre.

14När israeliterna kom ner från staden och fann Achior befriade de honom från repen och tog honom med sig till Baityloua, där de ställde honom inför stadens styresmän, 15som vid den tiden var Ussia, Mikas son av Simons stam, Havri, Otniels son, och Karmi, Malkiels son. 16Dessa sammankallade alla stadens äldste; kvinnorna och alla de unga männen skyndade sig också till folkförsamlingen. Achior fördes fram inför allt folket, och Ussia frågade honom vad som hade hänt. 17Han redogjorde då för det som hade yttrats vid Holofernes krigsråd, för allt vad han själv hade sagt inför de assyriska befälhavarna och för allt det skrävlande tal som Holofernes hade fört mot Israels folk. 18Då föll folket ner i tillbedjan inför Gud och ropade: 19»Herre, du himlens Gud, se deras övermod, visa barmhärtighet mot vårt betryckta folk och vänd dig i dag till oss som är helgade åt dig.« 20De gav Achior nytt mod och överhopade honom med beröm. 21Ussia tog med honom från folkförsamlingen hem till sig, där han höll en fest för de äldste. Och de anropade Israels Gud om hjälp hela den natten.