Bibel 2000 (B2000)
3

31De skickade sändebud till honom för att be om fred: 2»Vi, den store konung Nebukadnessars tjänare, ligger för dina fötter. Gör med oss som du finner för gott. 3Alla våra gårdar och marker, vetefält och hjordar av får och kor och alla fållor vid våra herdekojor står till ditt förfogande — gör med dem som du behagar. 4Också våra städer och deras invånare är dina slavar — behandla dem som du önskar.« 5Männen infann sig hos Holofernes och framförde detta budskap till honom.

6Holofernes tågade då ner till kusten med sin här, besatte de befästa städerna och förstärkte sina trupper med utvalda män därifrån. 7Både där och på den omgivande landsbygden gick man honom till mötes med kransar på huvudet, med dans och tamburiner. 8Men han raserade alla deras helgedomar och högg ner deras heliga lundar, ty han hade fått uppdraget att utrota alla landets gudar, för att alla folk skulle dyrka Nebukadnessar ensam och människor av alla språk och stammar åkalla honom som gud. 9Sedan marscherade han förbi Jisreel i trakten av Dotan, som ligger nedanför Judeens väldiga bergsrygg, 10och slog läger mellan Gaibai och Skythopolis. Där stannade han en månads tid för att samla ihop alla förråd som hären behövde.

4

Judarna rustar sig till motstånd

41När israeliterna i Judeen fick höra om allt som Holofernes, den assyriske kungen Nebukadnessars överbefälhavare, hade gjort mot de andra folken och hur han hade plundrat och ödelagt alla deras tempel, 2greps de av oerhörd skräck för honom och fylldes av oro för Jerusalem, där Herren, deras Gud, hade sitt tempel. 3De hade nämligen nyss återvänt från fångenskapen, och bara för en kort tid sedan hade Judeens folk blivit samlat och kultföremålen, altaret och templet blivit renade efter vanhelgandet. 4De skickade folk till hela Samarien och till Kona, Bet-Horon, Belmain och Jeriko och till Choba och Hasor och till Salemdalen; 5de besatte de högsta bergstopparna, befäste byarna i närheten och försatte dem i krigsberedskap genom att lägga upp livsmedelsförråd, ty skörden hade nyss bärgats på fälten. 6Jojakim, som vid den tiden var överstepräst i Jerusalem, skrev till invånarna i Baityloua och i Baitomesthaim, som ligger mitt emot Jisreel invid slätten utanför Dotan, 7att de skulle spärra uppfartsvägarna till bergen, eftersom de gav tillträde till Judeen och det var lätt att hejda fiendens framryckning där passagen var trång och gav utrymme åt högst två man i bredd.

8Israeliterna följde de anvisningar som hade getts av översteprästen Jojakim och av det israelitiska folkets råd, som hade sitt säte i Jerusalem. 9Alla män i Israel ropade till Gud med stor iver, och med stor iver späkte de sig inför honom 10tillsammans med sina hustrur och sina barn, sin boskap, sina arbetare och slavar och alla främlingar i landet, och de svepte säcktyg om höfterna. 11Alla israelitiska män i Jerusalem, och även kvinnor och barn, föll ner framför templet, strödde aska över sina huvuden och höll upp sina säcktrasor inför Herren. 12Också altaret svepte de in i säcktyg, och sida vid sida bönföll de enträget Israels Gud att inte låta deras barn rövas bort, deras hustrur bli krigsbyte, städerna som de ärvt bli ödelagda och templet vanhelgat och skändat till hedningarnas förnöjelse. 13Och Herren lyssnade till deras rop och vände blicken till deras nöd. Folket fortsatte sin fasta många dagar i hela Judeen och i Jerusalem inför Herrens, allhärskarens, tempel. 14Översteprästen Jojakim och alla prästerna som stod inför Herren och de som biträdde vid tjänsten åt Herren hade säcktyg om höfterna, när de frambar det dagliga brännoffret och folkets löftesoffer och frivilliga offer. 15De hade aska på sina huvudbonader, och de ropade av all sin kraft till Herren att han skulle komma med räddning till hela Israels folk.

5

Holofernes krigsråd

51När Holofernes, överbefälhavaren för Assurs armé, underrättades om att israeliterna hade berett sig för krig, stängt bergspassen, befäst alla höga bergstoppar och satt upp spärrar på slätterna, 2greps han av fruktansvärd vrede. Han kallade till sig alla Moabs furstar och Ammons hövdingar och alla satraperna i kustområdet 3och sade till dem: »Ni som bor i Kanaan, låt mig veta vad det är för ett folk som lever här i bergstrakterna! Vad är det för städer de bor i? Hur stor armé har de? Vari består deras makt och styrka? Vem är deras kung och leder deras armé? 4Och varför har de, ensamma bland alla folk i väster, hållit sig för goda för att komma mig till mötes?«

5Achior, som förde befälet över ammoniterna, svarade honom: »Lyssna till din tjänares ord, herre, så skall du få höra sanningen om detta folk som bor i bergstrakterna här intill, och ingen lögn skall gå över din tjänares läppar. 6Detta folk härstammar från kaldeerna. 7De slog sig först ner i Mesopotamien därför att de inte ville dyrka de gudar deras fäder tillbad i kaldeernas land. 8De övergav sina fäders religion och började tillbe himlens gud, den gud som de nu erkände. Då fördrev kaldeerna dem från sina gudars område, och de flydde till Mesopotamien, där de slog sig ner för lång tid. 9Men deras gud sade till dem att bryta upp från detta land och flytta till Kanaan. Där bosatte de sig och förvärvade stora rikedomar av guld och silver och en mängd boskap. 10Sedan utvandrade de till Egypten, eftersom hungersnöd hade drabbat hela Kanaans land, och de blev kvar där tills de hade sin bärgning. Där blev de ett talrikt folk, så många att de inte gick att räkna. 11Men kungen i Egypten vände sig mot dem; med slug beräkning tvingade man dem att slita ont som tegelslagare. Så blev de kuvade och gjordes till slavar. 12Då ropade de till sin gud, och han slog hela Egyptens land med plågor mot vilka det inte fanns någon bot. Egypterna fördrev dem ur sitt land, 13och deras gud torrlade Röda havet framför dem 14och ledde dem till Sinai och Kadesh Barnea. De fördrev alla som bodde i öknen 15och bosatte sig i amoreernas land, och alla i Heshbon krossade de med vapenmakt. Efter att ha gått över Jordan tog de hela berglandet i besittning 16och fördrev kanaaneerna, perisseerna, jevuseerna, Shekems stam och alla girgasheerna. Under lång tid bodde de där.

17Så länge de inte syndade mot sin gud hade de lyckan med sig; de har nämligen en gud som avskyr orättfärdighet. 18Men när de avvek från den väg som han hade anvisat dem led de ideliga nederlag i en lång rad krig, tills de slutligen fördes bort som fångar till ett främmande land, deras guds tempel jämnades med marken och deras städer föll i fiendernas händer. 19Men nu har de vänt åter till sin gud, och därför har de fått komma tillbaka från de platser dit de hade skingrats och återta Jerusalem, där deras helgedom ligger, och de har kunnat bosätta sig i bergstrakterna, som låg öde. 20Alltså, herre och härskare: om detta folk gör sig skyldigt till någon förseelse och syndar mot sin gud, då skall vi ta fasta på att de har denna snara om halsen, marschera upp i bergen och nedkämpa dem. 21Men om något lagbrott inte förekommer hos dem, då skall du undvika dem, herre, så att inte deras herre och gud kommer till deras undsättning och vi blir till åtlöje inför hela världen.«

22När Achior hade sagt detta hördes ett missnöjt mummel från mängden som stod omkring tältet, och Holofernes stormän och alla som kom från kustlandet och från Moab ropade att han skulle pryglas. 23»Vi låter oss inte skrämmas av några israeliter«, sade de. »Det folket saknar kraft och förmåga att ställa upp en slagkraftig här. 24Därför skall vi absolut gå till angrepp, din armé kommer att krossa dem helt, store Holofernes.«