Bibel 2000 (B2000)
14

Achior går över till judendomen

141Sedan sade Judit till dem: »Hör på mig, bröder: ta detta huvud och häng upp det på stadsmurens bröstvärn. 2Och så snart det ljusnar i morgon och solen går upp över jorden skall var och en av er ta sina vapen, och alla stridsdugliga män skall tåga ut ur staden. Ni skall göra en framstöt mot dem, som om ni tänkte rycka ner på slätten mot assyriernas förtrupp, men utan att fullfölja den. 3Då kommer männen där att gå till lägret med alla sina vapen för att väcka befälhavarna i den assyriska armén. När de kommer springande till Holofernes tält och inte finner honom, kommer de att gripas av skräck och fly för er. 4Förfölj dem då, ni och alla andra som bor inom Israels gränser — hugg ner dem, vart de än tar vägen. 5Men innan ni gör detta skall ni kalla hit ammoniten Achior åt mig, så att han får se och känna igen den som skymfade Israels folk och som skickade honom själv till oss i tanke att det skulle bli hans död.«

6De kallade dit Achior från Ussias hus. När han kom och fick se Holofernes huvud i handen på en man som stod bland det församlade folket, föll han omkull avsvimmad. 7Då man hjälpte honom upp kastade han sig för Judits fötter och hälsade henne vördnadsfullt. Och han sade: »Dig må man prisa i varje judisk hydda och bland alla folk som får höra talas om dig och fylls av bävan. 8Men låt mig få höra vad du har gjort de gångna dagarna.« Med folket runt omkring sig berättade då Judit för honom om allt vad hon hade gjort från den dag hon lämnade staden till dess hon nu stod där och talade till dem. 9Så snart hon hade berättat färdigt brast folket ut i dånande jubel, och staden genljöd av glädjerop. 10Då Achior fick klart för sig allt vad Israels Gud hade gjort fylldes han av en orubblig tro på Gud. Han lät skära bort sin förhud och upptogs i Israels folk, dit han sedan har räknats intill denna dag.

Segern över assyrierna

11När dagen grydde hängde de upp Holofernes huvud på muren, och alla män tog sina vapen och marscherade ut kompanivis mot de vägar som ledde ner från berget. 12När assyrierna fick se dem rapporterade de till sina olika officerare. Dessa gick till generalerna, överstarna och det övriga högre befälet, 13som i sin tur begav sig till Holofernes tält och sade till hans adjutant: »Väck vår herre! De fräcka slavarna har vågat sig ner för att utmana oss till strid och skall bli nerhuggna till sista man.«

14Bagoas gick då fram till den inre tältdörren och knackade på, eftersom han antog att Holofernes låg och sov med Judit. 15När ingen svarade öppnade han dörren och gick in i sovgemaket. Där fann han honom liggande död på sängpallen utan huvud. 16Då brast han ut i högljudd jämmer och klagan, ropade högt och rev sönder sina kläder. 17Han gick in i det tält där Judit hade bott, och då han inte fann henne rusade han ut bland folket och skrek: 18»De trolösa slavarna! En ensam hebreisk kvinna har dragit skam över Nebukadnessars kungliga hov — här ligger Holofernes på marken, och hans huvud är borta!«

19När de assyriska fältherrarna hörde vad han sade rev de sönder sina kläder, överväldigade av skräck, och mitt i lägret genljöd deras klagorop och höga skrik.

15

151De som var i tälten hörde det och blev förfärade över det inträffade. 2Skräck och fasa överväldigade dem, ingen hade längre en tanke på att hålla samman med de andra, utan alla störtade i väg i samma ögonblick och flydde längs alla vägar över slätten och bergen, 3och även de som var förlagda i bergen kring Baityloua tog till flykten.

Då störtade sig israeliterna över dem med alla sina vapenföra män. 4Ussia sände bud om det som hade hänt till Baitomesthaim, Bebai, Choba och Kola och till hela Israels område och uppmanade alla att störta sig över fienderna och göra slut på dem. 5Så snart israeliterna fick detta meddelande gick de alla mangrant till strid mot dem och fortsatte slaktandet ända fram till Choba. Likaså anslöt sig folket från Jerusalem och hela berglandet efter att ha fått bud om hur det hade gått med fiendens här, och männen i Gilead och Galileen satte in förödande flankanfall och trängde fram förbi Damaskus och området däromkring. 6Men resten av Baitylouas invånare angrep det assyriska lägret och plundrade det och skaffade sig väldiga rikedomar. 7De israeliter som återvände från dödandet tog hand om återstoden, och berglandets och slättens byar och gårdar blev rika på byte, ty det fanns väldiga mängder.

Triumfen firas

8Översteprästen Jojakim och israeliternas råd i Jerusalem kom nu för att se de stora ting som Herren hade gjort för Israel och för att träffa Judit och lyckönska henne. 9När de kom in till henne prisade de henne alla med en mun och sade: »Du är Jerusalems ära, du är Israels prydnad, du är vårt folks stora stolthet! 10Det är din hand som har utfört allt detta, du har utfört ett storverk för Israel, ty det du gjorde behagade Gud. Välsignad vare du i evighet av Herren, allhärskaren.« Och alla sade: »Amen.«

11I trettio dagar höll folket på med att plundra lägret. De gav Judit Holofernes tält och alla hans silverföremål, hans sängar, skålar och all övrig utrustning. Hon tog emot det, lastade själv sin mula och lät spänna för sina vagnar och ställa sakerna på dem. 12Alla de israelitiska kvinnorna kom springande för att få se henne; de prisade henne, och några av dem dansade till hennes ära. Hon bröt grönskande grenar och gav åt kvinnorna som följde med henne. 13Både hon själv och de som följde henne satte olivkransar på huvudet, och främst bland kvinnorna dansade hon fram, i spetsen för allt folket. Alla de israelitiska männen slöt sjungande upp i tåget med sina vapen och med kransar på huvudet.

14Och Judit stämde upp en hymn inför hela Israel, och allt folket sjöng med i lovsången med hög röst.

16

161Så sjöng Judit:

Stäm upp en sång till min Gud till tamburiner,

lovsjung Herren till cymbaler,

låt psalmen klinga till hans pris,

ära och åkalla hans namn.

2Ty Herren är den Gud som avgör striden;

in i sitt läger räddade han mig,

in till folket, undan mina förföljare.

3Assyrierna kom från bergen i norr,

deras kämpar kom i myriader;

deras skaror fyllde bäckravinerna,

och deras ryttare täckte höjderna.

4De hotade att bränna mitt land,

att hugga ner mina unga män,

att krossa mina späda barn mot marken,

att göra mina småbarn till krigsbyte

och att ta mina unga kvinnor som fångar.

5Herren, allhärskaren, förgjorde dem

med hjälp av en kvinnas hand.

6Ty deras hövding fälldes inte av unga hjältar,

det var inte titaner som dräpte honom,

inte väldiga jättar som anföll honom —

nej, Judit, Meraris dotter,

betvang honom med sin skönhet.

7Hon lade av sin änkedräkt

för att vinna ära åt det plågade Israel;

hon smorde sitt ansikte med doftande salva,

8band en turban om sitt hår

och valde ut en linnedräkt att dåra honom med.

9Hennes sandal drog till sig hans blick,

och hennes skönhet fångade hans sinne —

och svärdet gick genom hans hals.

10Perser darrade för hennes djärvhet,

och meder förfärades av hennes mod.

11Då hördes stridsrop från mitt förödmjukade folk,

och de fylldes av skräck,

rop från mitt svaga folk, och de greps av fasa;

ropen skallade, och de tog till flykten.

12Söner av unga mödrar genomborrade dem

och stack ner dem som förrymda slavar:

de förintades av Herrens, min Guds, här.

13Jag vill sjunga en ny sång till min Guds ära.

Herre, stor och härlig är du,

underbar och oövervinnelig i din kraft.

14Dig må hela din skapelse tjäna,

ty på ditt ord blev allting till,

du sände ut din ande att bygga det.

Ingen kan stå emot när du befaller;

15bergens fästen skakar, haven rörs upp

och klippor smälter som vax inför dig.

Men mot dem som fruktar dig är du barmhärtig.

16Ty ringa är alla välluktande offer,

allt fett som förbränns åt dig är föga värt,

men stor i alla tider är den som fruktar Herren.

17Ve de hedningar som reser sig mot mitt folk!

Herren, allhärskaren, skall straffa dem på domens dag.

Han skall överlämna deras kroppar åt eld och maskar,

och de skall skrika av smärta i evighet.

18När de kom till Jerusalem föll de ner inför Gud, och sedan folket hade renat sig bar de fram sina brännoffer, frivilliga offer och gåvor. 19Alla Holofernes tillhörigheter som folket hade tilldelat Judit gav hon till templet. Också sängomhänget som hon själv hade tagit ur hans sovgemak gav hon som en tackgåva åt Gud. 20I tre månader höll folket fest framför templet i Jerusalem, och Judit var med dem.

Judits ålderdom och död

21Därefter bröt de upp, och var och en begav sig hem till sitt. Också Judit återvände till Baityloua. Hon hade kvar sin egendom, och under hela sin livstid var hon högt ansedd i hela landet. 22Många ville gifta sig med henne, men ingen man fick röra henne så länge hon levde, alltsedan den dag hennes man Manasse dog och förenades med sina fäder. 23Hon åldrades i sin mans hus och nådde den höga åldern av 105 år. Sin slavinna gav hon fri. Hon dog i Baityloua och blev begravd i sin man Manasses gravkammare, 24och Israels folk sörjde henne i sju dagar. Innan hon dog hade hon fördelat sin egendom bland sin man Manasses anhöriga och sina egna närmaste släktingar. 25Och så länge Judit levde och ännu långt efter hennes död fanns det ingen som kunde skrämma Israels folk.