Bibel 2000 (B2000)
12

121Han lät föra henne till det rum där hans silverservis brukade dukas fram och befallde sitt folk att göra i ordning en plats åt henne och servera henne av hans utsökta rätter och hans eget vin. 2Men Judit sade: »Jag vill inte äta av detta, ty jag vill undvika att synda. Jag kommer att få av det jag själv har tagit med mig.« 3Holofernes svarade: »Men om ditt förråd tar slut, varifrån skall vi då få samma sorts mat att ge dig? Här bland oss finns ju ingen av ditt folk.« 4Då sade Judit till honom: »Så sant du lever, herre, din tjänarinna kommer inte att förbruka sitt förråd innan Herren har förverkligat sin plan med hjälp av hennes hand.«

5Holofernes män förde henne nu till hennes tält, och hon sov där under midnattstimmarna. Fram mot gryningen steg hon upp 6och lät hälsa Holofernes: »Herre, din tjänarinna ber dig ge order om att hon får gå ut för att be.« 7Och Holofernes beordrade livvakten att inte hindra henne.

Hon stannade i lägret i tre dagar, och varje natt gick hon ut till ravinen vid Baityloua och badade i källan inom lägrets område. 8När hon steg upp ur vattnet bad hon Herren, Israels Gud, att leda henne på den väg som skulle upprätta hans folks storhet. 9Efter denna rening gick hon tillbaka och stannade i tältet tills hon intog sin måltid fram mot kvällen.

Holofernes håller fest för Judit

10Den fjärde dagen ordnade Holofernes en fest enbart för sin närmaste uppvaktning, utan att inbjuda någon av det högre befälet. 11Och han sade till eunucken Bagoas, som var hans adjutant: »Gå och övertala den hebreiska kvinnan som du har hand om att komma hit och äta och dricka med mig. 12Jag skulle ju bli utskämd om jag släppte en sådan kvinna ifrån mig utan att ha legat med henne; om jag inte förför henne kommer hon att skratta ut mig.«

13Bagoas lämnade Holofernes, gick in till Judit och sade: »Sköna unga dam, var nu inte blyg, utan kom med till min herre och inta hedersplatsen inför honom och drick dig glad på vin tillsammans med oss. I dag skall du få bli som en av Assurs döttrar vid Nebukadnessars hov.« 14Judit svarade: »Hur skulle jag kunna säga emot min herre? Allt vad han önskar skall jag genast göra — detta skall vara en glädje för mig till min sista stund.« 15Hon steg upp och tog på sig sin praktfulla dräkt och hela sin kvinnliga utstyrsel. Hennes slavinna gick i förväg, och på marken mitt emot Holofernes bredde hon ut de fällar som Judit hade fått av Bagoas för sitt dagliga bruk, till att ligga på vid måltiderna. 16Och Judit gick in och tog plats där. Då kom Holofernes blod i svallning, och det gick en våg av begär genom honom. Han brann av längtan efter henne och hade också sökt efter ett tillfälle att förföra henne ända sedan han först såg henne. 17Han sade till henne: »Drick nu och dela vår glädje!« 18Judit svarade: »Jag skall gärna dricka, herre, ty i dag har mitt liv nått en höjdpunkt; detta överträffar allt jag har upplevt ända sedan jag föddes.« 19Så tog hon det som hennes slavinna hade gjort i ordning och åt och drack inför honom. 20Holofernes njöt av att se henne och drack mängder av vin, mer än han någonsin i sitt liv hade druckit på en dag.

13

Judit genomför sin plan

131När det blev natt skyndade sig Holofernes underlydande att bryta upp. Bagoas stängde tältet utifrån och lät uppassarna dra sig tillbaka från sin herre, och de gick till sina sovplatser, ty festen hade hållit på så länge att de allesammans var utmattade. 2Judit lämnades ensam kvar i tältet med Holofernes, som låg framstupa på sin säng, redlöst berusad av vinet. 3Judit hade sagt åt sin slavinna att ställa sig utanför sovgemaket och vänta på att hon skulle gå ut liksom de föregående nätterna — hon skulle gå ut för att be, hade hon sagt, och samma besked hade hon gett till Bagoas.

4När nu alla hade gått sin väg och ingen, vare sig hög eller låg, fanns kvar i sovgemaket ställde sig Judit vid Holofernes säng och bad tyst: »Herre, all krafts Gud, ge i denna stund ditt stöd till det mina händer skall göra, så att Jerusalem blir förhärligat. 5Ty nu är ögonblicket inne att komma ditt eget folk till hjälp och att låta mitt ingripande bli ett förkrossande slag för fienderna, som har angripit oss.« 6Sedan gick hon fram till sängstolpen vid Holofernes huvud och tog ner hans svärd från den. 7Hon gick tätt intill sängen, tog tag i hans hår och sade: »Herre, Israels Gud, gör mig nu stark!« 8Så högg hon till av all kraft mot hans hals två gånger och skilde huvudet från kroppen. 9Hon rullade ner liket från bädden och lossade sängomhänget från stolparna. Strax därefter gick hon ut och gav Holofernes huvud åt sin slavinna, 10som stoppade det i matpåsen. De båda kvinnorna gav sig sedan i väg tillsammans som de brukade när de skulle be, men när de hade gått igenom lägret tog de en omväg runt ravinen, gick uppför berget mot Baityloua och kom fram till stadsporten.

11Redan på långt håll ropade Judit till dem som höll vakt vid porten: »Öppna! Öppna porten! Gud, vår Gud, är med oss. Än gör han storverk i Israel och visar fienden sin makt — han har gjort det i dag.« 12När männen i staden hörde hennes röst skyndade de ner till stadsporten och sammankallade stadens äldste. 13Alla kom springande, hög och låg: det verkade alldeles otroligt att hon var tillbaka. De öppnade porten och släppte in de båda kvinnorna, gjorde upp eld för att få ljus och samlades omkring dem. 14Då sade Judit med hög röst: »Lova Gud, sjung hans lov! Lova Gud, som inte har upphört med sin barmhärtighet mot Israels folk utan i natt har låtit våra fiender krossas av min hand.« 15Så tog hon fram huvudet ur påsen, visade upp det och sade: »Detta är Holofernes huvud, han som var överbefälhavare för Assurs armé, och här är omhänget till sängen där han låg i sitt rus. Herren har dräpt honom med hjälp av en kvinnas hand! 16Och så sant Herren lever, han som har skyddat mig på den väg jag har gått: det var mitt yttre som lurade mannen i fördärvet, men han begick inte någon synd med mig som kunnat fläcka och vanära mig.«

17Folket greps av förundran, föll ner för att hylla Gud och bad samfällt: »Välsignad är du, vår Gud, som i dag har tillintetgjort ditt folks fiender.« 18Och Ussia sade till Judit: »Välsignad är du, min dotter, av Gud den Högste mer än alla kvinnor på jorden, och välsignad är Herren Gud, himlens och jordens skapare, som ledde dig när du högg huvudet av våra fienders hövding. 19Din förtröstan kommer för all framtid att bevaras i människors hjärtan, så länge de kommer ihåg vad Gud förmår. 20Måtte Gud låta dig få evig ära av detta och skänka dig lycka för att du vågade livet när vårt folk var i nöd och värjde oss mot undergången; du har följt den rätta vägen inför vår Gud.« Och allt folket sade: »Amen, amen.«

14

Achior går över till judendomen

141Sedan sade Judit till dem: »Hör på mig, bröder: ta detta huvud och häng upp det på stadsmurens bröstvärn. 2Och så snart det ljusnar i morgon och solen går upp över jorden skall var och en av er ta sina vapen, och alla stridsdugliga män skall tåga ut ur staden. Ni skall göra en framstöt mot dem, som om ni tänkte rycka ner på slätten mot assyriernas förtrupp, men utan att fullfölja den. 3Då kommer männen där att gå till lägret med alla sina vapen för att väcka befälhavarna i den assyriska armén. När de kommer springande till Holofernes tält och inte finner honom, kommer de att gripas av skräck och fly för er. 4Förfölj dem då, ni och alla andra som bor inom Israels gränser — hugg ner dem, vart de än tar vägen. 5Men innan ni gör detta skall ni kalla hit ammoniten Achior åt mig, så att han får se och känna igen den som skymfade Israels folk och som skickade honom själv till oss i tanke att det skulle bli hans död.«

6De kallade dit Achior från Ussias hus. När han kom och fick se Holofernes huvud i handen på en man som stod bland det församlade folket, föll han omkull avsvimmad. 7Då man hjälpte honom upp kastade han sig för Judits fötter och hälsade henne vördnadsfullt. Och han sade: »Dig må man prisa i varje judisk hydda och bland alla folk som får höra talas om dig och fylls av bävan. 8Men låt mig få höra vad du har gjort de gångna dagarna.« Med folket runt omkring sig berättade då Judit för honom om allt vad hon hade gjort från den dag hon lämnade staden till dess hon nu stod där och talade till dem. 9Så snart hon hade berättat färdigt brast folket ut i dånande jubel, och staden genljöd av glädjerop. 10Då Achior fick klart för sig allt vad Israels Gud hade gjort fylldes han av en orubblig tro på Gud. Han lät skära bort sin förhud och upptogs i Israels folk, dit han sedan har räknats intill denna dag.

Segern över assyrierna

11När dagen grydde hängde de upp Holofernes huvud på muren, och alla män tog sina vapen och marscherade ut kompanivis mot de vägar som ledde ner från berget. 12När assyrierna fick se dem rapporterade de till sina olika officerare. Dessa gick till generalerna, överstarna och det övriga högre befälet, 13som i sin tur begav sig till Holofernes tält och sade till hans adjutant: »Väck vår herre! De fräcka slavarna har vågat sig ner för att utmana oss till strid och skall bli nerhuggna till sista man.«

14Bagoas gick då fram till den inre tältdörren och knackade på, eftersom han antog att Holofernes låg och sov med Judit. 15När ingen svarade öppnade han dörren och gick in i sovgemaket. Där fann han honom liggande död på sängpallen utan huvud. 16Då brast han ut i högljudd jämmer och klagan, ropade högt och rev sönder sina kläder. 17Han gick in i det tält där Judit hade bott, och då han inte fann henne rusade han ut bland folket och skrek: 18»De trolösa slavarna! En ensam hebreisk kvinna har dragit skam över Nebukadnessars kungliga hov — här ligger Holofernes på marken, och hans huvud är borta!«

19När de assyriska fältherrarna hörde vad han sade rev de sönder sina kläder, överväldigade av skräck, och mitt i lägret genljöd deras klagorop och höga skrik.