Bibel 2000 (B2000)
4

Debora och Barak

41När Ehud var död gjorde israeliterna åter det som var ont i Herrens ögon. 2Då prisgav Herren dem åt Javin, den kanaaneiske kung som regerade i Hasor. Hans befälhavare hette Sisera och bodde i Haroshet Haggojim. 3Israeliterna ropade till Herren, ty Javin hade 900 järnbeslagna stridsvagnar, och i tjugo år hade de lidit under hans förtryck.

4Debora, en kvinnlig profet, hustru till Lappidot, var vid den tiden domare i Israel. 5Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och israeliterna gick till henne med sina rättstvister. 6Nu sände hon bud efter Barak, Avinoams son, från Kedesh i Naftali, och sade till honom: »Herren, Israels Gud, har befallt: Dra upp på berget Tabor med tio tusen man från Naftali och Sebulon. 7Jag vill få Sisera, Javins befälhavare, att dra ut mot dig med stridsvagnar och trupper vid Kishonbäcken. Jag ger honom i ditt våld.« 8Barak sade till henne: »Jag går, om du följer med. Men om du inte följer med, går jag inte.« 9Hon svarade: »Ja, jag går med dig, men du kommer inte att få äran av ditt företag. Herren skall prisge Sisera åt en kvinna.« Och Debora bröt upp och följde Barak till Kedesh. 10Där bådade Barak upp Sebulon och Naftali och tog med sig 10 000 man. Debora följde honom.

11Keniten Hever hade flyttat bort från de andra keniterna, ättlingarna till Moses svärfar Hovav, och hade nu satt upp sina tält ända fram till Besaanannims terebint i närheten av Kedesh.

12När Sisera fick veta att Barak, Avinoams son, hade marscherat upp på Tabor 13samlade han alla sina stridsvagnar, 900 järnbeslagna vagnar, och allt sitt folk och förde dem från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14Då sade Debora till Barak: »Framåt! Nu är dagen kommen då Herren ger Sisera i ditt våld. Herren går före dig.« Barak marscherade ner från Tabor med sina 10 000 man, 15och när han anföll spred Herren förvirring hos Sisera, bland alla hans stridsvagnar och i hela hans här. Sisera lämnade sin vagn och flydde till fots, 16medan Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet Haggojim. Hela Siseras här föll för svärdet. Ingen enda kom undan.

Jael dödar Sisera

17Sisera flydde till fots och kom till Jaels tält. Hon var keniten Hevers hustru, och Hasors kung Javin och keniten Hevers folk levde i god sämja. 18Jael gick ut och tog emot Sisera. »Kom in, herre«, sade hon. »Kom med mig in, var inte rädd.« Han följde med henne in i tältet, och hon lade ett täcke över honom. 19»Ge mig lite vatten«, bad han, »jag är så törstig.« Hon öppnade en lägel med mjölk och gav honom att dricka. Sedan lade hon täcket över honom igen. 20Han sade: »Ställ dig i tältdörren. Kommer man och frågar dig om det finns någon här, så svara nej.«

21Men Jael, Hevers hustru, tog en tältplugg, smög fram till honom med en hammare i handen och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den trängde ner i marken. Han dog där han låg i djup sömn, förbi av trötthet. 22Då kom Barak på jakt efter Sisera. Jael gick ut och tog emot honom: »Kom«, sade hon, »jag skall visa dig den du söker.« Han gick in, och där låg Sisera död, med tältpluggen genom tinningen.

23Den dagen lät Gud den kanaaneiske kungen Javin kuvas av israeliterna. 24Israeliterna ansatte den kanaaneiske kungen Javin allt hårdare, tills de slutligen förgjorde honom helt.

5

Deborasången

51Den dagen sjöng Debora och Barak, Avinoams son, denna sång:

2Israel reste sig till kamp,

folket slöt villigt upp.

Prisa Herren!

3Konungar, hör!

Furstar, lyssna!

Jag vill sjunga, besjunga Herren,

jag lovprisar Herren, Israels Gud!

4Herre, när du drar ut från Seir,

går fram från Edoms nejder,

då skälver jorden, det strömmar från himlen,

ja, vatten strömmar ur molnen!

5Bergen bävar

inför Herren, Sinais herre,

inför Herren, Israels Gud.

6På Shamgars tid, sonen till Anat,

på Jaels tid fanns inga vägar mer,

vandrare följde vindlande stigar.

7Ledare fanns inte mer,

fanns inte mer i Israel,

förrän du trädde fram, Debora,

trädde fram, du Israels moder.

8[---]

Inte en sköld, inte en lans fanns att se

bland Israels fyrtio tusen.

9Mitt hjärta brinner

för Israels hövdingar,

för folket som villigt slöt upp.

Prisa Herren!

10Ni som rider på vita åsnor,

som sitter på praktfulla täcken,

som vandrar på vägarna,

stäm in!

11Vid rännorna där vattnet hämtas

besjunger man Herrens segrar,

hans segrar i spetsen för Israel.

Då drog Herrens folk mot portarna:

12»Upp, upp, Debora!

Upp, upp, sjung din sång!

Framåt, Barak,

tag fångar, fångar, Avinoams son!«

13Då drog Israel ut som tappra män,

Herrens folk som hjältar.

14Furstar från Efraim drog fram över slätten,

de följde dig, Benjamin, och ditt folk.

Från Makir drog hövdingar ut,

från Sebulon de som bar ledarstav.

15Isaskars furstar följde Debora,

Isaskar som var Baraks stöd

sändes med honom ner på slätten.

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

16Varför dröjde du kvar bland fållorna

och lyssnade till herdarnas flöjter?

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

17Gilead stannade bortom Jordan.

Och Dan — varför väntade han vid skeppen?

Asher blev kvar på havets strand,

hemma vid sina hamnar.

18Sebulons folk visade dödsförakt,

liksom Naftali på höglänt fält.

19Kungar samlades och gick till anfall,

Kanaans kungar gick till anfall

i Tanak vid Megiddos vatten,

men inget silver blev deras byte.

20Från himlen anföll stjärnorna,

de anföll Sisera från sina banor.

21Han vräktes undan av Kishonbäcken,

bäcken överföll honom, bäcken Kishon.

Fortsätt, min själ, att sjunga med kraft!

22Då dånade hästarnas hovar,

bort i galopp, i galopp.

23Förbanna Meros, säger Herrens ängel,

förbanna dem som bor där,

för att de inte kom till Herrens hjälp,

till Herrens och hans hjältars hjälp.

24Välsignad bland kvinnor är Jael,

keniten Hevers hustru,

välsignad bland tältens kvinnor.

25Han bad om vatten, hon gav honom mjölk,

bjöd honom tjockmjölk i herrskapsskål.

26Hennes hand grep efter tältpluggen,

hennes högra hand efter klubban.

Med klubban slog hon Sisera,

spräckte hans skalle,

genomträngde och klöv hans tinning.

27Vid hennes fötter sjönk han ner.

Han föll och låg stilla.

Vid hennes fötter sjönk han ner, han föll.

Där sjönk han samman,

föll,

tillintetgjord.

28Genom fönstret blickade Siseras mor,

ropade ut genom gallret:

»Varför kommer inte hans vagn?

Varför hörs inte hästarnas hovar?«

29Den klokaste hovdamen svarade henne

så som hon ville ha det:

30»De skiftar nog bytet de tagit:

en kvinna eller två åt varje karl,

mönstrade tyger som byte åt Sisera,

mönstrade tyger som byte,

brokiga dukar, en eller två,

om halsen på den som tog byte.«

31Så förgås alla dina fiender, Herre.

Men de som älskar honom blir som solen

när den går upp i all sin kraft.

Landet hade sedan lugn och ro i fyrtio år.

6

Midjaniterna angriper Israel

61Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. Då gav Herren dem i midjaniternas våld under sju år, 2och de förtryckte Israel. För att undkomma dem tog israeliterna sin tillflykt till bergen, till grottor och fästen. 3Varje gång israeliterna hade sått angreps de av midjaniter, amalekiter och folk från Östlandet. 4De föll in i landet och skövlade grödan ända bort till Gaza. De lämnade inget ätbart kvar i Israel och inte heller några får, oxar eller åsnor. 5De drog fram med sina hjordar och tält som svärmar av gräshoppor; oräkneliga var de och deras kameler. De trängde in i landet och skövlade det. 6Israeliterna blev helt utplundrade av midjaniterna, och de ropade till Herren.

7När israeliterna ropade till Herren och klagade över midjaniterna 8sände han en profet till dem som sade: »Så säger Herren, Israels Gud: Det var jag som förde er ut ur Egypten, förde er ut ur slavlägret. 9Jag räddade er från egypterna och från alla andra som förtryckte er. Jag drev undan dem för er och gav er deras land. 10Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud, ni får inte dyrka de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte på mig.«

Gideon kallas till domare

11Herrens ängel kom till Ofra och satte sig under terebinten som tillhörde aviesriten Joash. Gideon, hans son, höll just på att tröska vete i vinpressen för att midjaniterna inte skulle komma åt det. 12Herrens ängel visade sig för honom och sade: »Herren är med dig, tappre krigare!« 13Gideon svarade: »Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld.« 14Herren vände sig till Gideon och sade: »Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.« 15Gideon svarade: »Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj.« 16Herren sade: »Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.« 17Gideon sade: »Om jag har din ynnest, ge mig då ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig. 18Gå inte härifrån, förrän jag är tillbaka. Jag skall hämta en gåva och ställa fram den åt dig.« Han svarade: »Jag stannar här tills du kommer tillbaka.«

19Gideon gick in och tillredde en killing och bakade osyrade brödkakor av en efa mjöl. Han lade köttet i en korg och slog spadet i en kruka. Sedan bar han ut alltsammans till ängeln under terebinten och ställde fram det. 20Guds ängel sade: »Lägg köttet och bröden på klippan där borta och häll spadet över.« Gideon gjorde så. 21Herrens ängel sträckte ut sin stav och lät spetsen röra vid köttet och bröden. En eld slog upp ur stenen och förtärde köttet och bröden. Och Herrens ängel försvann. 22Då förstod Gideon att det var Herrens ängel, och han utropade: »Ve mig, Herre, min Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte.«

23Herren sade till honom: »Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö.« 24Gideon byggde där ett altare åt Herren, och han kallade det »Herren är trygghet«. Det står kvar än i dag i aviesriternas Ofra.

Herrens altare i Ofra

25Den natten sade Herren till Gideon: »Ta din fars tjur, den granna sjuårstjuren, riv ner din fars baalsaltare och hugg ner asherapålen som står bredvid. 26Bygg sedan på föreskrivet sätt ett altare åt Herren, din Gud, där uppe på berget och offra den granna tjuren som brännoffer med den nerhuggna asherapålen som ved.«

27Gideon tog med sig tio drängar och gjorde som Herren hade befallt. Men han vågade inte göra det under dagen, han var rädd för sin familj och för folket i staden, så han gjorde det på natten. 28Tidigt nästa morgon såg männen i staden att baalsaltaret var rivet, att asherapålen bredvid var nerhuggen och att den granna tjuren hade offrats på ett nybyggt altare. 29»Vem har gjort detta?« sade de till varandra. När de frågade sig för och undersökte saken fick de veta att det var Gideon, Joashs son. 30De sade till Joash: »Skicka ut din son, han måste dö! Han har rivit baalsaltaret och huggit ner asherapålen som stod bredvid.« 31Men Joash sade till dem som ansatte honom: »Skall ni försvara Baal? Skall ni hjälpa honom? Den som försvarar honom skall dödas innan morgonen kommer. Är han en gud, låt honom då försvara sig själv mot den som river hans altare.« 32Den dagen fick Gideon namnet Jerubbaal, ty man sade: »Må Baal försvara sig mot den som river hans altare.«

Guds tecken till Gideon

33Midjaniterna, amalekiterna och folk från Östlandet slöt sig samman. De gick över Jordan och slog läger på Jisreelslätten. 34Herrens ande uppfyllde Gideon. Han stötte i horn, och aviesriterna slöt upp kring honom. 35Han sände bud till hela Manasse, och även där slöt man upp. Också till Asher, Sebulon och Naftali sände han bud, och de anslöt sig till de andra.

36Gideon sade till Gud: »Vill du verkligen rädda Israel genom mig, som du har lovat? 37Jag lägger nu en ulltapp på tröskplatsen. Om daggen faller på ullen, medan marken runtomkring är torr, då vet jag att du vill rädda Israel genom mig, som du har lovat.« 38Och det var vad som hände. När Gideon tidigt nästa morgon kramade ur ullen, pressade han ut så mycket dagg att en hel skål fylldes med vatten. 39Gideon sade till Gud: »Bli inte vred om jag tar till orda en gång till. Jag vill göra ännu ett prov med ullen. Låt ullen få vara torr, medan det faller dagg på marken runtomkring.« 40Och under natten gjorde Gud just så: ullen var torr, medan det hade fallit dagg på marken runtomkring.