Bibel 2000 (B2000)
5

Deborasången

51Den dagen sjöng Debora och Barak, Avinoams son, denna sång:

2Israel reste sig till kamp,

folket slöt villigt upp.

Prisa Herren!

3Konungar, hör!

Furstar, lyssna!

Jag vill sjunga, besjunga Herren,

jag lovprisar Herren, Israels Gud!

4Herre, när du drar ut från Seir,

går fram från Edoms nejder,

då skälver jorden, det strömmar från himlen,

ja, vatten strömmar ur molnen!

5Bergen bävar

inför Herren, Sinais herre,

inför Herren, Israels Gud.

6På Shamgars tid, sonen till Anat,

på Jaels tid fanns inga vägar mer,

vandrare följde vindlande stigar.

7Ledare fanns inte mer,

fanns inte mer i Israel,

förrän du trädde fram, Debora,

trädde fram, du Israels moder.

8[---]

Inte en sköld, inte en lans fanns att se

bland Israels fyrtio tusen.

9Mitt hjärta brinner

för Israels hövdingar,

för folket som villigt slöt upp.

Prisa Herren!

10Ni som rider på vita åsnor,

som sitter på praktfulla täcken,

som vandrar på vägarna,

stäm in!

11Vid rännorna där vattnet hämtas

besjunger man Herrens segrar,

hans segrar i spetsen för Israel.

Då drog Herrens folk mot portarna:

12»Upp, upp, Debora!

Upp, upp, sjung din sång!

Framåt, Barak,

tag fångar, fångar, Avinoams son!«

13Då drog Israel ut som tappra män,

Herrens folk som hjältar.

14Furstar från Efraim drog fram över slätten,

de följde dig, Benjamin, och ditt folk.

Från Makir drog hövdingar ut,

från Sebulon de som bar ledarstav.

15Isaskars furstar följde Debora,

Isaskar som var Baraks stöd

sändes med honom ner på slätten.

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

16Varför dröjde du kvar bland fållorna

och lyssnade till herdarnas flöjter?

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

17Gilead stannade bortom Jordan.

Och Dan — varför väntade han vid skeppen?

Asher blev kvar på havets strand,

hemma vid sina hamnar.

18Sebulons folk visade dödsförakt,

liksom Naftali på höglänt fält.

19Kungar samlades och gick till anfall,

Kanaans kungar gick till anfall

i Tanak vid Megiddos vatten,

men inget silver blev deras byte.

20Från himlen anföll stjärnorna,

de anföll Sisera från sina banor.

21Han vräktes undan av Kishonbäcken,

bäcken överföll honom, bäcken Kishon.

Fortsätt, min själ, att sjunga med kraft!

22Då dånade hästarnas hovar,

bort i galopp, i galopp.

23Förbanna Meros, säger Herrens ängel,

förbanna dem som bor där,

för att de inte kom till Herrens hjälp,

till Herrens och hans hjältars hjälp.

24Välsignad bland kvinnor är Jael,

keniten Hevers hustru,

välsignad bland tältens kvinnor.

25Han bad om vatten, hon gav honom mjölk,

bjöd honom tjockmjölk i herrskapsskål.

26Hennes hand grep efter tältpluggen,

hennes högra hand efter klubban.

Med klubban slog hon Sisera,

spräckte hans skalle,

genomträngde och klöv hans tinning.

27Vid hennes fötter sjönk han ner.

Han föll och låg stilla.

Vid hennes fötter sjönk han ner, han föll.

Där sjönk han samman,

föll,

tillintetgjord.

28Genom fönstret blickade Siseras mor,

ropade ut genom gallret:

»Varför kommer inte hans vagn?

Varför hörs inte hästarnas hovar?«

29Den klokaste hovdamen svarade henne

så som hon ville ha det:

30»De skiftar nog bytet de tagit:

en kvinna eller två åt varje karl,

mönstrade tyger som byte åt Sisera,

mönstrade tyger som byte,

brokiga dukar, en eller två,

om halsen på den som tog byte.«

31Så förgås alla dina fiender, Herre.

Men de som älskar honom blir som solen

när den går upp i all sin kraft.

Landet hade sedan lugn och ro i fyrtio år.