Bibel 2000 (B2000)
3

31Detta är de folk som Herren lät vara kvar för att alla de israeliter som inte hade varit med om krigen i Kanaan skulle sättas på prov genom dem, 2och det gjorde han med tanke på nya generationer israeliter, för att de skulle lära sig kriga, alltså de som inte förut varit med om sådant: 3filisteernas fem hövdingadömen, alla kanaaneer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanonmassivet mellan Baal Hermonberget och Levo-Hamat. 4Genom dem ville Herren sätta israeliterna på prov för att se om de skulle lyda de bud han hade gett deras fäder genom Mose. 5Israeliterna bodde bland kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 6De tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner, och de dyrkade deras gudar.

7Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon: de glömde Herren, sin Gud, och dyrkade baalsgudarna och asheragudinnorna. 8Då blev Herren vred på israeliterna, och han prisgav dem åt Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim. Israeliterna måste tjäna under Kushan Rishatajim i åtta år.

9Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en man som räddade dem, Otniel, son till Kalevs yngre bror Kenas. 10Herrens ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Otniel drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans våld, så att han kunde underkuva honom. 11Landet hade nu lugn och ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.

Ehud dödar Eglon och slår moabiterna

12Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren lät då Eglon, kungen av Moab, få makten över dem, eftersom de gjorde sådant som var ont i Herrens ögon. 13Eglon drog ut tillsammans med ammoniter och amalekiter och besegrade Israel och intog Palmstaden. 14Israeliterna måste tjäna under Eglon, Moabs kung, i arton år.

15Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en räddare, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. En gång när israeliterna skulle erlägga sin tribut skickade de honom till Eglon, Moabs kung. 16Ehud lät göra ett tveeggat svärd, en knapp aln långt, som han spände fast vid höger sida, dolt under kläderna. 17Han överlämnade tributen till Eglon, Moabs kung, som var en mycket fet man. 18När allt var överlämnat skildes Ehud från bärarna 19vid Stenarna nära Gilgal. Därifrån vände han tillbaka och sade till kungen: »Jag har ett hemligt budskap till dig.« — »Vänta!« sade Eglon, och hela hans uppvaktning fick gå ut. 20Ehud hade alltså kommit in till Eglon, som nu satt ensam i sitt svala rum på övervåningen. »Jag har ett budskap till dig från Gud«, sade Ehud. Eglon reste sig ur sin stol. 21Då stack Ehud in vänster hand och tog svärdet från sin högra sida och rände det i buken på Eglon, 22så att både klinga och fäste trängde in. Fettet slöt sig om klingan; han drog inte ut svärdet ur Eglons buk. 23Ehud gick ut i förhallen, stängde dörren till rummet och låste. 24När han gått sin väg kom Eglons tjänare dit. De såg att dörren till kungens rum var låst men tänkte att han höll på att uträtta sina behov därinne. 25De väntade både länge och väl, men när han aldrig öppnade dörren tog de nyckeln och låste upp. Där låg deras herre död på golvet.

26Medan de väntade hade Ehud lyckats fly. Han var redan förbi Stenarna och flydde vidare mot Seira. 27När han var framme lät han stöta i horn i Efraims bergsbygd, och israeliterna följde honom ner från bergen. Han gick själv i täten. 28»Följ mig«, sade han, »Herren har gett era fiender, moabiterna, i ert våld.« De följde honom och spärrade vadställena över Jordan för moabiterna, så att ingen kunde ta sig över. 29De dödade vid detta tillfälle omkring 10 000 moabiter, alla kraftiga och tappra män. Ingen enda kom undan. 30Den dagen kuvades Moab av Israel, och landet hade sedan lugn och ro i åttio år.

31Efter Ehud kom Shamgar, Anats son, han som slog ihjäl 600 filisteer med en oxpik. Även han räddade Israel.

4

Debora och Barak

41När Ehud var död gjorde israeliterna åter det som var ont i Herrens ögon. 2Då prisgav Herren dem åt Javin, den kanaaneiske kung som regerade i Hasor. Hans befälhavare hette Sisera och bodde i Haroshet Haggojim. 3Israeliterna ropade till Herren, ty Javin hade 900 järnbeslagna stridsvagnar, och i tjugo år hade de lidit under hans förtryck.

4Debora, en kvinnlig profet, hustru till Lappidot, var vid den tiden domare i Israel. 5Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och israeliterna gick till henne med sina rättstvister. 6Nu sände hon bud efter Barak, Avinoams son, från Kedesh i Naftali, och sade till honom: »Herren, Israels Gud, har befallt: Dra upp på berget Tabor med tio tusen man från Naftali och Sebulon. 7Jag vill få Sisera, Javins befälhavare, att dra ut mot dig med stridsvagnar och trupper vid Kishonbäcken. Jag ger honom i ditt våld.« 8Barak sade till henne: »Jag går, om du följer med. Men om du inte följer med, går jag inte.« 9Hon svarade: »Ja, jag går med dig, men du kommer inte att få äran av ditt företag. Herren skall prisge Sisera åt en kvinna.« Och Debora bröt upp och följde Barak till Kedesh. 10Där bådade Barak upp Sebulon och Naftali och tog med sig 10 000 man. Debora följde honom.

11Keniten Hever hade flyttat bort från de andra keniterna, ättlingarna till Moses svärfar Hovav, och hade nu satt upp sina tält ända fram till Besaanannims terebint i närheten av Kedesh.

12När Sisera fick veta att Barak, Avinoams son, hade marscherat upp på Tabor 13samlade han alla sina stridsvagnar, 900 järnbeslagna vagnar, och allt sitt folk och förde dem från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14Då sade Debora till Barak: »Framåt! Nu är dagen kommen då Herren ger Sisera i ditt våld. Herren går före dig.« Barak marscherade ner från Tabor med sina 10 000 man, 15och när han anföll spred Herren förvirring hos Sisera, bland alla hans stridsvagnar och i hela hans här. Sisera lämnade sin vagn och flydde till fots, 16medan Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet Haggojim. Hela Siseras här föll för svärdet. Ingen enda kom undan.

Jael dödar Sisera

17Sisera flydde till fots och kom till Jaels tält. Hon var keniten Hevers hustru, och Hasors kung Javin och keniten Hevers folk levde i god sämja. 18Jael gick ut och tog emot Sisera. »Kom in, herre«, sade hon. »Kom med mig in, var inte rädd.« Han följde med henne in i tältet, och hon lade ett täcke över honom. 19»Ge mig lite vatten«, bad han, »jag är så törstig.« Hon öppnade en lägel med mjölk och gav honom att dricka. Sedan lade hon täcket över honom igen. 20Han sade: »Ställ dig i tältdörren. Kommer man och frågar dig om det finns någon här, så svara nej.«

21Men Jael, Hevers hustru, tog en tältplugg, smög fram till honom med en hammare i handen och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den trängde ner i marken. Han dog där han låg i djup sömn, förbi av trötthet. 22Då kom Barak på jakt efter Sisera. Jael gick ut och tog emot honom: »Kom«, sade hon, »jag skall visa dig den du söker.« Han gick in, och där låg Sisera död, med tältpluggen genom tinningen.

23Den dagen lät Gud den kanaaneiske kungen Javin kuvas av israeliterna. 24Israeliterna ansatte den kanaaneiske kungen Javin allt hårdare, tills de slutligen förgjorde honom helt.

5

Deborasången

51Den dagen sjöng Debora och Barak, Avinoams son, denna sång:

2Israel reste sig till kamp,

folket slöt villigt upp.

Prisa Herren!

3Konungar, hör!

Furstar, lyssna!

Jag vill sjunga, besjunga Herren,

jag lovprisar Herren, Israels Gud!

4Herre, när du drar ut från Seir,

går fram från Edoms nejder,

då skälver jorden, det strömmar från himlen,

ja, vatten strömmar ur molnen!

5Bergen bävar

inför Herren, Sinais herre,

inför Herren, Israels Gud.

6På Shamgars tid, sonen till Anat,

på Jaels tid fanns inga vägar mer,

vandrare följde vindlande stigar.

7Ledare fanns inte mer,

fanns inte mer i Israel,

förrän du trädde fram, Debora,

trädde fram, du Israels moder.

8[---]

Inte en sköld, inte en lans fanns att se

bland Israels fyrtio tusen.

9Mitt hjärta brinner

för Israels hövdingar,

för folket som villigt slöt upp.

Prisa Herren!

10Ni som rider på vita åsnor,

som sitter på praktfulla täcken,

som vandrar på vägarna,

stäm in!

11Vid rännorna där vattnet hämtas

besjunger man Herrens segrar,

hans segrar i spetsen för Israel.

Då drog Herrens folk mot portarna:

12»Upp, upp, Debora!

Upp, upp, sjung din sång!

Framåt, Barak,

tag fångar, fångar, Avinoams son!«

13Då drog Israel ut som tappra män,

Herrens folk som hjältar.

14Furstar från Efraim drog fram över slätten,

de följde dig, Benjamin, och ditt folk.

Från Makir drog hövdingar ut,

från Sebulon de som bar ledarstav.

15Isaskars furstar följde Debora,

Isaskar som var Baraks stöd

sändes med honom ner på slätten.

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

16Varför dröjde du kvar bland fållorna

och lyssnade till herdarnas flöjter?

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

17Gilead stannade bortom Jordan.

Och Dan — varför väntade han vid skeppen?

Asher blev kvar på havets strand,

hemma vid sina hamnar.

18Sebulons folk visade dödsförakt,

liksom Naftali på höglänt fält.

19Kungar samlades och gick till anfall,

Kanaans kungar gick till anfall

i Tanak vid Megiddos vatten,

men inget silver blev deras byte.

20Från himlen anföll stjärnorna,

de anföll Sisera från sina banor.

21Han vräktes undan av Kishonbäcken,

bäcken överföll honom, bäcken Kishon.

Fortsätt, min själ, att sjunga med kraft!

22Då dånade hästarnas hovar,

bort i galopp, i galopp.

23Förbanna Meros, säger Herrens ängel,

förbanna dem som bor där,

för att de inte kom till Herrens hjälp,

till Herrens och hans hjältars hjälp.

24Välsignad bland kvinnor är Jael,

keniten Hevers hustru,

välsignad bland tältens kvinnor.

25Han bad om vatten, hon gav honom mjölk,

bjöd honom tjockmjölk i herrskapsskål.

26Hennes hand grep efter tältpluggen,

hennes högra hand efter klubban.

Med klubban slog hon Sisera,

spräckte hans skalle,

genomträngde och klöv hans tinning.

27Vid hennes fötter sjönk han ner.

Han föll och låg stilla.

Vid hennes fötter sjönk han ner, han föll.

Där sjönk han samman,

föll,

tillintetgjord.

28Genom fönstret blickade Siseras mor,

ropade ut genom gallret:

»Varför kommer inte hans vagn?

Varför hörs inte hästarnas hovar?«

29Den klokaste hovdamen svarade henne

så som hon ville ha det:

30»De skiftar nog bytet de tagit:

en kvinna eller två åt varje karl,

mönstrade tyger som byte åt Sisera,

mönstrade tyger som byte,

brokiga dukar, en eller två,

om halsen på den som tog byte.«

31Så förgås alla dina fiender, Herre.

Men de som älskar honom blir som solen

när den går upp i all sin kraft.

Landet hade sedan lugn och ro i fyrtio år.