Bibel 2000 (B2000)
2

Herrens ängel i Bokim

21Herrens ängel kom från Gilgal till Bokim och sade: »Jag förde er ut ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat era fäder. Jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er, 2och ni får inte sluta något förbund med invånarna i detta land. Deras altaren skall ni riva ner. Men ni lyssnade inte på mig. Hur kan ni handla så? 3Nu säger jag: Jag skall inte driva undan dem för er, utan de skall vara en pik i er sida, och deras gudar skall bli en snara för er.« 4När Herrens ängel sade detta till israeliterna började folket gråta och klaga. 5De kallade platsen för Bokim, och där offrade de åt Herren.

Josuas död

6Josua sände i väg folket, och israeliterna begav sig var och en till sitt område för att ta landet i besittning. 7Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de gamla som överlevde honom var i livet. De hade ju själva sett alla de storverk som Herren hade utfört för Israel. 8Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog då han var 110 år gammal. 9Han begravdes på sitt eget område, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash. 10Alla i hans generation förenades med sina fäder. En ny generation kom som inte visste något om Herren och det han hade gjort för Israel.

Herren insätter domare

11Nu gjorde israeliterna det som var ont i Herrens ögon: de dyrkade baalsgudarna, 12de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, de följde andra gudar som de kringboende folken hade, de tillbad dem och utmanade Herren. 13När israeliterna övergav Herren och i stället dyrkade Baal och astartegudinnorna 14blev Herren vred på dem. Han utlämnade dem åt folk som plundrade dem, han prisgav dem åt fiender på alla håll, och de kunde inte längre hålla stånd mot dem. 15Varje gång de drog i fält slog Herren dem med olycka, som han hade sagt, som Herren med ed hade lovat att göra. Deras nöd var stor.

16Då lät Herren insätta domare, som räddade israeliterna från alla som plundrade dem. 17Men de ville inte lyssna till sina domare heller. De var otrogna med andra gudar och tillbad dem. Snart lämnade de den väg som deras fäder hade vandrat. Fäderna hade lytt Herrens bud, de själva gjorde det inte. 18När Herren insatte en domare åt dem var Herren med honom och räddade dem från deras fiender, så länge domaren levde, ty Herren kände medlidande när de klagade över hur de förtrycktes och plågades. 19Men när domaren var död återföll de och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar, som de tjänade och tillbad. De upphörde inte med sina ogärningar och sitt trots.

20Då blev Herren vred på Israel, och han sade: »Detta folk har brutit mot det förbund som jag befallde deras fäder att hålla, och de lyssnar inte på mig. 21Därför skall jag inte längre driva bort något enda av de folk som fanns kvar då Josua dog. 22Genom dem skall jag sätta Israel på prov: Vill de följa Herrens väg lika lydigt som sina fäder eller vill de det inte?« 23Herren lät alltså dessa folk vara, han drev inte bort dem med en gång och gav dem inte i Josuas våld.

3

31Detta är de folk som Herren lät vara kvar för att alla de israeliter som inte hade varit med om krigen i Kanaan skulle sättas på prov genom dem, 2och det gjorde han med tanke på nya generationer israeliter, för att de skulle lära sig kriga, alltså de som inte förut varit med om sådant: 3filisteernas fem hövdingadömen, alla kanaaneer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanonmassivet mellan Baal Hermonberget och Levo-Hamat. 4Genom dem ville Herren sätta israeliterna på prov för att se om de skulle lyda de bud han hade gett deras fäder genom Mose. 5Israeliterna bodde bland kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 6De tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner, och de dyrkade deras gudar.

7Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon: de glömde Herren, sin Gud, och dyrkade baalsgudarna och asheragudinnorna. 8Då blev Herren vred på israeliterna, och han prisgav dem åt Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim. Israeliterna måste tjäna under Kushan Rishatajim i åtta år.

9Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en man som räddade dem, Otniel, son till Kalevs yngre bror Kenas. 10Herrens ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Otniel drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans våld, så att han kunde underkuva honom. 11Landet hade nu lugn och ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.

Ehud dödar Eglon och slår moabiterna

12Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren lät då Eglon, kungen av Moab, få makten över dem, eftersom de gjorde sådant som var ont i Herrens ögon. 13Eglon drog ut tillsammans med ammoniter och amalekiter och besegrade Israel och intog Palmstaden. 14Israeliterna måste tjäna under Eglon, Moabs kung, i arton år.

15Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en räddare, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. En gång när israeliterna skulle erlägga sin tribut skickade de honom till Eglon, Moabs kung. 16Ehud lät göra ett tveeggat svärd, en knapp aln långt, som han spände fast vid höger sida, dolt under kläderna. 17Han överlämnade tributen till Eglon, Moabs kung, som var en mycket fet man. 18När allt var överlämnat skildes Ehud från bärarna 19vid Stenarna nära Gilgal. Därifrån vände han tillbaka och sade till kungen: »Jag har ett hemligt budskap till dig.« — »Vänta!« sade Eglon, och hela hans uppvaktning fick gå ut. 20Ehud hade alltså kommit in till Eglon, som nu satt ensam i sitt svala rum på övervåningen. »Jag har ett budskap till dig från Gud«, sade Ehud. Eglon reste sig ur sin stol. 21Då stack Ehud in vänster hand och tog svärdet från sin högra sida och rände det i buken på Eglon, 22så att både klinga och fäste trängde in. Fettet slöt sig om klingan; han drog inte ut svärdet ur Eglons buk. 23Ehud gick ut i förhallen, stängde dörren till rummet och låste. 24När han gått sin väg kom Eglons tjänare dit. De såg att dörren till kungens rum var låst men tänkte att han höll på att uträtta sina behov därinne. 25De väntade både länge och väl, men när han aldrig öppnade dörren tog de nyckeln och låste upp. Där låg deras herre död på golvet.

26Medan de väntade hade Ehud lyckats fly. Han var redan förbi Stenarna och flydde vidare mot Seira. 27När han var framme lät han stöta i horn i Efraims bergsbygd, och israeliterna följde honom ner från bergen. Han gick själv i täten. 28»Följ mig«, sade han, »Herren har gett era fiender, moabiterna, i ert våld.« De följde honom och spärrade vadställena över Jordan för moabiterna, så att ingen kunde ta sig över. 29De dödade vid detta tillfälle omkring 10 000 moabiter, alla kraftiga och tappra män. Ingen enda kom undan. 30Den dagen kuvades Moab av Israel, och landet hade sedan lugn och ro i åttio år.

31Efter Ehud kom Shamgar, Anats son, han som slog ihjäl 600 filisteer med en oxpik. Även han räddade Israel.

4

Debora och Barak

41När Ehud var död gjorde israeliterna åter det som var ont i Herrens ögon. 2Då prisgav Herren dem åt Javin, den kanaaneiske kung som regerade i Hasor. Hans befälhavare hette Sisera och bodde i Haroshet Haggojim. 3Israeliterna ropade till Herren, ty Javin hade 900 järnbeslagna stridsvagnar, och i tjugo år hade de lidit under hans förtryck.

4Debora, en kvinnlig profet, hustru till Lappidot, var vid den tiden domare i Israel. 5Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och israeliterna gick till henne med sina rättstvister. 6Nu sände hon bud efter Barak, Avinoams son, från Kedesh i Naftali, och sade till honom: »Herren, Israels Gud, har befallt: Dra upp på berget Tabor med tio tusen man från Naftali och Sebulon. 7Jag vill få Sisera, Javins befälhavare, att dra ut mot dig med stridsvagnar och trupper vid Kishonbäcken. Jag ger honom i ditt våld.« 8Barak sade till henne: »Jag går, om du följer med. Men om du inte följer med, går jag inte.« 9Hon svarade: »Ja, jag går med dig, men du kommer inte att få äran av ditt företag. Herren skall prisge Sisera åt en kvinna.« Och Debora bröt upp och följde Barak till Kedesh. 10Där bådade Barak upp Sebulon och Naftali och tog med sig 10 000 man. Debora följde honom.

11Keniten Hever hade flyttat bort från de andra keniterna, ättlingarna till Moses svärfar Hovav, och hade nu satt upp sina tält ända fram till Besaanannims terebint i närheten av Kedesh.

12När Sisera fick veta att Barak, Avinoams son, hade marscherat upp på Tabor 13samlade han alla sina stridsvagnar, 900 järnbeslagna vagnar, och allt sitt folk och förde dem från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14Då sade Debora till Barak: »Framåt! Nu är dagen kommen då Herren ger Sisera i ditt våld. Herren går före dig.« Barak marscherade ner från Tabor med sina 10 000 man, 15och när han anföll spred Herren förvirring hos Sisera, bland alla hans stridsvagnar och i hela hans här. Sisera lämnade sin vagn och flydde till fots, 16medan Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet Haggojim. Hela Siseras här föll för svärdet. Ingen enda kom undan.

Jael dödar Sisera

17Sisera flydde till fots och kom till Jaels tält. Hon var keniten Hevers hustru, och Hasors kung Javin och keniten Hevers folk levde i god sämja. 18Jael gick ut och tog emot Sisera. »Kom in, herre«, sade hon. »Kom med mig in, var inte rädd.« Han följde med henne in i tältet, och hon lade ett täcke över honom. 19»Ge mig lite vatten«, bad han, »jag är så törstig.« Hon öppnade en lägel med mjölk och gav honom att dricka. Sedan lade hon täcket över honom igen. 20Han sade: »Ställ dig i tältdörren. Kommer man och frågar dig om det finns någon här, så svara nej.«

21Men Jael, Hevers hustru, tog en tältplugg, smög fram till honom med en hammare i handen och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den trängde ner i marken. Han dog där han låg i djup sömn, förbi av trötthet. 22Då kom Barak på jakt efter Sisera. Jael gick ut och tog emot honom: »Kom«, sade hon, »jag skall visa dig den du söker.« Han gick in, och där låg Sisera död, med tältpluggen genom tinningen.

23Den dagen lät Gud den kanaaneiske kungen Javin kuvas av israeliterna. 24Israeliterna ansatte den kanaaneiske kungen Javin allt hårdare, tills de slutligen förgjorde honom helt.