Bibel 2000 (B2000)
20

Kriget mot Benjamin

201Alla israeliter, från Dan till Beer Sheva och från Gilead, drog ut, och menigheten samlades mangrant inför Herren i Mispa. 2Hövdingarna för folket, alla Israels stammar, infann sig när Guds folk kom samman, 400 000 väpnade män till fots. 3Benjaminiterna fick höra att israeliterna dragit upp till Mispa.

Israeliterna sade: »Berätta hur detta illdåd gick till!« 4Leviten, mannen till den dödade kvinnan, sade: »Jag kom till Giva i Benjamin med min bihustru för att stanna där över natten. 5På natten angrep Givas invånare mig och omringade huset. Mig tänkte de döda, och min bihustru våldtog de, så att hon dog. 6Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände ut delarna till hela Israels område, eftersom ett så avskyvärt nidingsdåd hade begåtts i Israel. 7Israeliter, nu är ni alla samlade här. Håll rådslag om saken.«

8Folket reste sig som en man och sade: »Ingen av oss går tillbaka! Ingen vänder hem igen! 9Med Giva skall vi göra så här: Vi går till anfall, men först drar vi lott. 10I alla Israels stammar tar vi ut tio man av hundra, hundra av tusen, tusen av tio tusen. De skall skaffa proviant åt hären när den kommer för att ge folket i Giva i Benjamin vedergällning för det nidingsdåd de begått i Israel.« 11Och som en man slöt sig alla israeliter samman och gick mot staden, i förbund med varandra.

12Israels stammar sände ut folk till hela Benjamins stam för att säga: »Det är en ogärning, det som har skett hos er. 13Lämna ut skurkarna i Giva, så att vi får döda dem och utrota det onda ur Israel.« Men benjaminiterna vägrade lyssna till sina israelitiska bröder. 14De samlades i Giva från övriga städer för att dra ut i strid mot israeliterna. 15Den dagen kunde Benjamins städer mönstra 26 000 väpnade män. Därtill kom de som bodde i Giva, 16700 vänsterhänta elitsoldater, som alla kunde träffa ett hårstrå med stenen från sin slunga.

17Hos israeliterna mönstrades, benjaminiterna undantagna, 400 000 väpnade män, alla erfarna krigare. 18De bröt nu upp och begav sig till Betel, där de frågade Gud: »Vem av oss skall först dra ut mot benjaminiterna och kämpa mot dem?« Herren svarade: »Juda skall göra det.«

19På morgonen bröt israeliterna upp och slog läger vid Giva. 20De drog ut för att kämpa mot benjaminiterna och ställde upp sig till strid mot dem utanför Giva. 21Från staden ryckte benjaminiterna ut och nedgjorde den dagen 22 000 israeliter. 23Israeliterna begav sig till Betel, där de klagade inför Herren ända till kvällen. De frågade Herren: »Skall vi ännu en gång inlåta oss i strid med vår broder Benjamin?« Och Herren svarade: »Dra ut mot honom!« 22Då repade den israelitiska hären mod och ställde upp sig till strid på samma ställe som första dagen. 24När israeliterna nästa dag mötte benjaminiterna 25ryckte benjaminiterna även denna gång ut från Giva och nedgjorde ytterligare 18 000 israeliter, alla väpnade män. 26Alla israeliter, hela hären, begav sig till Betel, där de satt inför Herren och klagade. Den dagen fastade de ända till kvällen, och de offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren, 27och de rådfrågade Herren. På den tiden stod Guds förbundsark där, 28och Pinechas, som var son till Elasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren. De frågade: »Skall vi ännu en gång anfalla vår broder Benjamin, eller skall vi låta bli?« Herren svarade: »Dra ut! I morgon ger jag honom i ert våld.«

29Israeliterna lade folk i bakhåll runt Giva, 30och den tredje dagen drog de ut mot benjaminiterna. Liksom de tidigare gångerna ställde de upp sig utanför Giva. 31Benjaminiterna ryckte ut mot hären men lockades att dra sig bort från staden. Liksom tidigare högg de till en början ner en del av hären på vägarna som löpte över fälten, den ena till Betel och den andra till Givon. Ett trettiotal israeliter stupade.

32Benjaminiterna sade: »Vi har slagit dem den här gången också.« Men israeliterna sade: »Låt oss fly, så att vi lockar dem bort från staden och ut på vägarna.« 33Och israeliterna drog sig tillbaka och ställde upp sig i Baal Tamar, medan de som låg i bakhåll strömmade fram ur sina gömställen väster om Giva. 34Det var 10 000 elitsoldater från hela Israel som ryckte fram mot Giva, och striden blev hård. Benjaminiterna förstod inte att olyckan var över dem. 35Herren lät Benjamin lida nederlag mot Israel, och denna dag nedgjorde israeliterna 25 100 benjaminiter, alla väpnade män. 36Då insåg benjaminiterna att de var slagna.

Israeliterna vek undan för Benjamin, eftersom de litade på sitt bakhåll vid Giva. 37De som legat i bakhåll gjorde en snabb attack mot Giva, de föll in i staden och högg ner folket. 38Israeliterna hade kommit överens med bakhållsstyrkan att den skulle låta rök stiga upp från staden som en signal. 39När israeliterna gjorde helt om i striden högg benjaminiterna till en början ner ett trettiotal av dem. »Vi har slagit dem nu som i den förra striden«, sade de. 40Men signalen, en rökpelare, började höja sig över staden, och när benjaminiterna vände sig om såg de hela staden stå i lågor.

41Nu gjorde israeliterna helt om igen, och benjaminiterna greps av skräck, de förstod att olyckan kommit över dem. 42De tog till flykten för israeliterna i riktning mot öknen. Men de undkom ändå inte striden, för nu var männen som varit i staden där och nedgjorde dem. 43De krossade benjaminiterna. De förföljde dem utan uppehåll och hann upp dem vid en punkt öster om Giva. 44Av benjaminiterna stupade 18 000 man, alla tappra krigare. 45De hade vänt om och flytt ut i öknen mot Rimmonklippan. På vägarna fick israeliterna en efterskörd på 5 000 man. De förföljde dem ända till Gidom, där de slog 2 000 man till. 46Av benjaminiterna stupade denna dag 25 000 väpnade män, alla tappra krigare. 47Men 600 man som flytt ut i öknen till Rimmonklippan blev kvar där i fyra månader.

48Israeliterna vände sig nu mot folket i Benjamin. De högg ner allt som kom i deras väg, folket i städerna och boskapen. Och de brände alla städer de kom till.

21

Benjamins stam återupprättas

211I Mispa hade israeliterna svurit denna ed: »Ingen av oss skall ge sin dotter som hustru åt en benjaminit.« 2Nu kom folket till Betel och satt där inför Gud ända till kvällen, under högljudd gråt och klagan. 3»Herre, Israels Gud«, ropade de. »Varför har detta skett i Israel, varför saknar Israel i dag en stam?« 4Tidigt nästa morgon byggde folket ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer.

5Israeliterna frågade: »Är det några från Israels alla stammar som inte infunnit sig, när vi nu har församlats inför Herren?« De hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte infann sig inför Herren i Mispa skulle straffas med döden.

6Israeliterna kände medlidande med sin broder Benjamin, och de sade: »I dag har en stam huggits bort från Israel. 7Hur skall vi göra för att skaffa hustrur åt dem som är kvar? Vi har ju med ed lovat Herren att inte ge någon av våra döttrar som hustru åt dem.« 8De frågade: »Är det några från Israels stammar som inte har infunnit sig inför Herren i Mispa?« Det visade sig då att ingen från Javesh i Gilead hade kommit till lägret för att delta i församlingen. 9Man höll mönstring bland folket, men ingen av invånarna i Javesh i Gilead var där.

10Menigheten sände då ut 12 000 krigare med denna order: »Gå till Javesh i Gilead och hugg ner invånarna där, även kvinnor och barn. 11Detta är vad ni skall göra: alla män och alla de kvinnor som har haft samlag med en man skall ni viga åt förintelse.« 12Bland invånarna i Javesh i Gilead fann de 400 orörda unga flickor, som ännu inte haft samlag med någon man. Dem förde de till lägret i Shilo i Kanaan.

13Därefter skickade menigheten förhandlare till benjaminiterna vid Rimmonklippan och erbjöd dem fred. 14Benjaminiterna återvände då, och man gav dem de kvinnor från Javesh i Gilead som man låtit leva. Men det fanns inte tillräckligt många.

15Folket kände medlidande med benjaminiterna för den lucka Herren hade skapat bland Israels stammar. 16Menighetens äldste sade: »Hur skall vi kunna skaffa hustrur åt dem som är kvar? Alla kvinnor i Benjamin är ju utrotade.« 17De fortsatte: »En rest av Benjamin måste räddas, en hel stam får inte utplånas ur Israel. 18Men vi israeliter kan inte själva ge dem några av våra döttrar som hustrur, eftersom vi svurit en ed: Förbannad den som ger en kvinna till någon från Benjamins stam.« 19Och de sade: »Varje år firas ju Herrens högtid i Shilo.« Shilo ligger norr om Betel, öster om vägen från Betel till Shekem och söder om Levona. 20Och de sade åt benjaminiterna hur de skulle göra: »Lägg er på lur i vingårdarna. 21Passa på när flickorna från Shilo kommer ut för att dansa. Då skall ni rusa fram och röva till er var sin hustru bland flickorna från Shilo och sedan återvända hem till Benjamin. 22Om deras fäder eller bröder kommer och ställer oss till svars, säger vi: Ha medlidande med dem. Alla kunde inte få tag på en hustru i kriget. Och ni kunde inte själva ge era döttrar till dem, då hade ni ju dragit skuld över er.«

23Benjaminiterna gjorde så. De tog var sin av de dansande flickorna och rövade med sig dem. Sedan återvände de hem till sitt eget område, och där byggde de upp städerna och slog sig ner i dem. 24Israeliterna bröt upp, stam för stam och släkt för släkt, och begav sig därifrån, var och en till sitt område.

25På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.