Bibel 2000 (B2000)
1

Judas och Simons erövringar

11När Josua var död frågade israeliterna Herren: »Vem av oss skall först dra ut mot kanaaneerna och kämpa mot dem?« 2Herren svarade: »Juda. Jag ger landet i hans våld.« 3Då sade Juda till sin bror Simon: »Följ med mig till det område som föll på min lott. Låt oss kämpa tillsammans mot kanaaneerna. Sedan följer jag dig till ditt område.« Och Simon följde honom. 4Judeerna gick till angrepp, och Herren gav kanaaneer och perisseer i deras våld; de besegrade dem i Besek, 10 000 man. 5I Besek mötte de Adoni-Besek. De kämpade med honom och besegrade kanaaneerna och perisseerna. 6Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom, tog honom till fånga och högg av honom tummar och stortår. 7Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår plockade smulorna under mitt bord. Nu låter Gud mig plikta för vad jag har gjort.« Han fördes till Jerusalem och dog där.

8Judeerna anföll och intog Jerusalem. De högg ner invånarna och stack staden i brand. 9Sedan drog de ut för att kämpa mot kanaaneerna som bodde i bergsbygden, i Negev och i Låglandet. 10Juda anföll de kanaaneer som bodde i Hebron — Hebron hette tidigare Kirjat Arba — och besegrade Sheshaj, Achiman och Talmaj. 11Därefter vände de sig mot invånarna i Devir — Devir hette tidigare Kirjat-Sefer. 12Kalev sade: »Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer skall få min dotter Aksa till hustru.« 13Otniel, son till Kalevs yngre bror Kenas, intog staden, och Kalev gav honom sin dotter Aksa till hustru. 14När hon kom dit övertalade hon honom att be fadern om mark. Hon steg av sin åsna, och Kalev frågade vad hon ville. 15»Ge mig en gåva«, svarade hon. »Du har skänkt mig Negevöknen, skänk mig nu källor med vatten.« Kalev gav henne då Övre och Nedre källorna.

16Ättlingarna till den kenit som var svärfar till Mose hade följt med judeerna när de drog ut från Palmstaden mot Juda öken, i Negev nära Arad. Där slog de sig ner bland amalekiterna.

17Juda följde nu med sin bror Simon, och de besegrade kanaaneerna i Sefat. De vigde staden åt förintelse, och den kom därför att kallas Horma. 18Juda intog därefter Gaza med omland, Ashkelon med omland och Ekron med omland. 19Herren var med judeerna, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort folket på slätten, som hade järnbeslagna stridsvagnar. 20Kalev fick Hebron, som Mose bestämt, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. 21Men benjaminiterna drev inte bort jevuseerna, som bodde i Jerusalem, och än i dag bor det jevuseer bland benjaminiterna i Jerusalem.

Josefstammarnas erövringar och motgångar

22Också Josefs stammar drog ut. De gick mot Betel, och Herren var med dem. 23Under sin spaning mot Betel — det hette tidigare Lus — 24fick spejarna se en man komma ut från staden. De sade till honom: »Visa oss var vi kan ta oss in i staden, så skall vi skona dig.« 25Han visade var de kunde ta sig in. De högg ner invånarna men lät mannen och hela hans familj slippa undan. 26Han gav sig i väg till hettiternas land, där han grundade en stad som han gav namnet Lus. Så heter den än i dag.

27Manasse kunde inte driva bort folket i Bet-Shean med lydstäder eller i Tanak med lydstäder och inte heller invånarna i Dor med lydstäder, i Jivleam med lydstäder eller i Megiddo med lydstäder. Kanaaneerna lyckades hålla sig kvar i den delen av landet. 28När israeliterna blev starkare måste kanaaneerna utföra tvångsarbeten, men de drevs inte bort.

29Efraim drev inte bort kanaaneerna som bodde i Geser, utan kanaaneerna bodde kvar där bland dem.

De övriga stammarnas bosättning i landet

30Sebulon drev inte bort invånarna i Kitron och Nahalol, utan kanaaneerna bodde kvar bland dem men måste utföra tvångsarbeten.

31Asher drev inte bort invånarna i Acko och Sidon och inte heller folket i Achlav, Aksiv, Helba, Afik och Rechov. 32Asheriterna fick alltså bo bland kanaaneerna i landet, ty de kunde inte driva bort dem.

33Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat utan fick bo bland kanaaneerna i landet. Men invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat måste utföra tvångsarbeten.

34Amoreerna trängde undan daniterna till bergen och lät dem inte komma ner på slätten. 35Amoreerna lyckades hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalvim, men när Josefs stammar fick övertaget måste de utföra tvångsarbeten.

36Amoreernas område sträckte sig från Akrabbimbranten, från Sela och vidare uppåt.

2

Herrens ängel i Bokim

21Herrens ängel kom från Gilgal till Bokim och sade: »Jag förde er ut ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat era fäder. Jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er, 2och ni får inte sluta något förbund med invånarna i detta land. Deras altaren skall ni riva ner. Men ni lyssnade inte på mig. Hur kan ni handla så? 3Nu säger jag: Jag skall inte driva undan dem för er, utan de skall vara en pik i er sida, och deras gudar skall bli en snara för er.« 4När Herrens ängel sade detta till israeliterna började folket gråta och klaga. 5De kallade platsen för Bokim, och där offrade de åt Herren.

Josuas död

6Josua sände i väg folket, och israeliterna begav sig var och en till sitt område för att ta landet i besittning. 7Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de gamla som överlevde honom var i livet. De hade ju själva sett alla de storverk som Herren hade utfört för Israel. 8Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog då han var 110 år gammal. 9Han begravdes på sitt eget område, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash. 10Alla i hans generation förenades med sina fäder. En ny generation kom som inte visste något om Herren och det han hade gjort för Israel.

Herren insätter domare

11Nu gjorde israeliterna det som var ont i Herrens ögon: de dyrkade baalsgudarna, 12de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, de följde andra gudar som de kringboende folken hade, de tillbad dem och utmanade Herren. 13När israeliterna övergav Herren och i stället dyrkade Baal och astartegudinnorna 14blev Herren vred på dem. Han utlämnade dem åt folk som plundrade dem, han prisgav dem åt fiender på alla håll, och de kunde inte längre hålla stånd mot dem. 15Varje gång de drog i fält slog Herren dem med olycka, som han hade sagt, som Herren med ed hade lovat att göra. Deras nöd var stor.

16Då lät Herren insätta domare, som räddade israeliterna från alla som plundrade dem. 17Men de ville inte lyssna till sina domare heller. De var otrogna med andra gudar och tillbad dem. Snart lämnade de den väg som deras fäder hade vandrat. Fäderna hade lytt Herrens bud, de själva gjorde det inte. 18När Herren insatte en domare åt dem var Herren med honom och räddade dem från deras fiender, så länge domaren levde, ty Herren kände medlidande när de klagade över hur de förtrycktes och plågades. 19Men när domaren var död återföll de och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar, som de tjänade och tillbad. De upphörde inte med sina ogärningar och sitt trots.

20Då blev Herren vred på Israel, och han sade: »Detta folk har brutit mot det förbund som jag befallde deras fäder att hålla, och de lyssnar inte på mig. 21Därför skall jag inte längre driva bort något enda av de folk som fanns kvar då Josua dog. 22Genom dem skall jag sätta Israel på prov: Vill de följa Herrens väg lika lydigt som sina fäder eller vill de det inte?« 23Herren lät alltså dessa folk vara, han drev inte bort dem med en gång och gav dem inte i Josuas våld.

3

31Detta är de folk som Herren lät vara kvar för att alla de israeliter som inte hade varit med om krigen i Kanaan skulle sättas på prov genom dem, 2och det gjorde han med tanke på nya generationer israeliter, för att de skulle lära sig kriga, alltså de som inte förut varit med om sådant: 3filisteernas fem hövdingadömen, alla kanaaneer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanonmassivet mellan Baal Hermonberget och Levo-Hamat. 4Genom dem ville Herren sätta israeliterna på prov för att se om de skulle lyda de bud han hade gett deras fäder genom Mose. 5Israeliterna bodde bland kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 6De tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner, och de dyrkade deras gudar.

7Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon: de glömde Herren, sin Gud, och dyrkade baalsgudarna och asheragudinnorna. 8Då blev Herren vred på israeliterna, och han prisgav dem åt Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim. Israeliterna måste tjäna under Kushan Rishatajim i åtta år.

9Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en man som räddade dem, Otniel, son till Kalevs yngre bror Kenas. 10Herrens ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Otniel drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans våld, så att han kunde underkuva honom. 11Landet hade nu lugn och ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.

Ehud dödar Eglon och slår moabiterna

12Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren lät då Eglon, kungen av Moab, få makten över dem, eftersom de gjorde sådant som var ont i Herrens ögon. 13Eglon drog ut tillsammans med ammoniter och amalekiter och besegrade Israel och intog Palmstaden. 14Israeliterna måste tjäna under Eglon, Moabs kung, i arton år.

15Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en räddare, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. En gång när israeliterna skulle erlägga sin tribut skickade de honom till Eglon, Moabs kung. 16Ehud lät göra ett tveeggat svärd, en knapp aln långt, som han spände fast vid höger sida, dolt under kläderna. 17Han överlämnade tributen till Eglon, Moabs kung, som var en mycket fet man. 18När allt var överlämnat skildes Ehud från bärarna 19vid Stenarna nära Gilgal. Därifrån vände han tillbaka och sade till kungen: »Jag har ett hemligt budskap till dig.« — »Vänta!« sade Eglon, och hela hans uppvaktning fick gå ut. 20Ehud hade alltså kommit in till Eglon, som nu satt ensam i sitt svala rum på övervåningen. »Jag har ett budskap till dig från Gud«, sade Ehud. Eglon reste sig ur sin stol. 21Då stack Ehud in vänster hand och tog svärdet från sin högra sida och rände det i buken på Eglon, 22så att både klinga och fäste trängde in. Fettet slöt sig om klingan; han drog inte ut svärdet ur Eglons buk. 23Ehud gick ut i förhallen, stängde dörren till rummet och låste. 24När han gått sin väg kom Eglons tjänare dit. De såg att dörren till kungens rum var låst men tänkte att han höll på att uträtta sina behov därinne. 25De väntade både länge och väl, men när han aldrig öppnade dörren tog de nyckeln och låste upp. Där låg deras herre död på golvet.

26Medan de väntade hade Ehud lyckats fly. Han var redan förbi Stenarna och flydde vidare mot Seira. 27När han var framme lät han stöta i horn i Efraims bergsbygd, och israeliterna följde honom ner från bergen. Han gick själv i täten. 28»Följ mig«, sade han, »Herren har gett era fiender, moabiterna, i ert våld.« De följde honom och spärrade vadställena över Jordan för moabiterna, så att ingen kunde ta sig över. 29De dödade vid detta tillfälle omkring 10 000 moabiter, alla kraftiga och tappra män. Ingen enda kom undan. 30Den dagen kuvades Moab av Israel, och landet hade sedan lugn och ro i åttio år.

31Efter Ehud kom Shamgar, Anats son, han som slog ihjäl 600 filisteer med en oxpik. Även han räddade Israel.