Bibel 2000 (B2000)
18

181På den tiden fanns ingen kung i Israel. Det var på den tid då Dans stam letade efter ett område där de kunde bo. Än så länge hade inget område tillfallit dem bland Israels stammar. 2Daniterna sände ut fem män ur sin släkt, män ur de egna leden, tappra krigare från Sora och Eshtaol med uppgift att spionera i landet och utforska det. »Gå dit och utforska landet!« var den order de fått. De kom till Mikas hus i Efraims bergsbygd och övernattade där. 3När de var vid Mikas hus kände de igen den unge leviten på rösten. De gick fram till honom och frågade: »Vem har tagit dig hit? Varför är du här, vad gör du?« 4Han berättade att detta och detta hade Mika gjort för honom och att han hade anställt honom som sin präst. 5»Fråga Gud«, bad de honom då, »så att vi får veta om vi kommer att lyckas med vårt uppdrag.« 6Prästen svarade dem: »Ni kan lugnt gå, ert uppdrag har Herrens stöd.«

7De fem männen fortsatte sin färd och kom till Lajish. De såg att folket där levde i trygghet, som sidonierna. De hade det lugnt och tryggt och led inte brist på något av livets goda. De bodde långt från sidonierna och hade inget med andra människor att skaffa. 8När männen kom tillbaka till Sora och Eshtaol frågade deras landsmän vad de hade att rapportera, 9och de sade: »Låt oss gå till anfall! Vi har sett landet, det är mycket rikt. Vad väntar ni på? Tveka inte att dra ut och erövra det. 10När ni kommer dit skall ni finna ett folk som lever i trygghet och ett land där det är gott om plats. Gud har gett det i ert våld. Det är en bygd som inte lider brist på något av livets goda.«

11Sexhundra beväpnade män av danitisk släkt bröt upp från Sora och Eshtaol. 12Under vägen slog de läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallas denna plats än i dag för Dans läger. Den ligger bortom Kirjat-Jearim. 13Därifrån fortsatte de mot Efraims bergsbygd och kom fram till Mikas hus. 14De fem som varit och spionerat i landet sade till sina landsmän: »Vet ni, i de här husen finns efod och husgudar och en snidad och gjuten gudabild! Då förstår ni vad ni skall göra?« 15De gick dit och kom fram till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade på honom. 16De sexhundra beväpnade daniterna ställde sig vid ingången, 17medan de fem män som varit och spionerat i landet gick in och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. Prästen stod vid ingången, han och de sexhundra beväpnade männen. 18De fem gick in i Mikas hus och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. »Vad tar ni er till?« sade prästen. 19De svarade: »Tyst, inga invändningar! Följ med oss och bli vår fader och präst. Är det bättre att vara präst hos en enda man än att vara det åt en stam och släkt i Israel?« 20Prästen blev förtjust och tog efod, husgudar och gudabild och följde med folket. 21De fortsatte sin väg med kvinnor och barn, boskap och dyrbarheter längst fram.

22Daniterna hade redan hunnit ett gott stycke från Mikas hus när ett uppbåd av grannar till Mika kom ifatt dem. 23De ropade till daniterna, som vände sig om och sade till Mika: »Vad är det fråga om? Varför kommer du med ett sådant uppbåd?« 24Han svarade: »Ni tar gudarna jag låtit göra och prästen dessutom och ger er i väg. Ingenting har jag kvar, och ni undrar vad det är fråga om!« 25Daniterna sade: »Inte ett ord till! Männen här kan ta illa upp och ge sig på er, och då mister både du och de dina livet.« 26Sedan gick de sin väg. Mika insåg att de var starkare än han och vände tillbaka hem. 27Så tog daniterna de föremål som Mika hade gjort och prästen dessutom.

De kom fram till Lajish, till ett folk som hade det lugnt och tryggt. De högg ner folket och brände staden, 28och ingen kom till undsättning eftersom staden låg långt från Sidon och de inte hade något med andra människor att skaffa. Staden låg i dalen vid Bet-Rechov, och daniterna byggde upp den och slog sig ner där. 29De kallade staden för Dan efter sin anfader Dan, som var son till Israel; tidigare hette staden Lajish. 30Daniterna satte upp gudabilden, och Jonatan, ättling till Moses son Gershom, och Jonatans efterkommande var präster i Dans stam ända tills folket blev förvisat. 31De ställde alltså upp den gudabild som Mika hade gjort, och den stod kvar lika länge som Guds tempel fanns i Shilo.

19

Våldtäkten i Giva i Benjamin

191På den tid då ingen kung fanns i Israel hade en levit slagit sig ner långt uppe i Efraims bergsbygd. Han tog sig en kvinna från Betlehem i Juda som bihustru. 2Hon blev arg på honom, lämnade honom och flyttade hem till sin far i Betlehem i Juda. Där blev hon kvar i fyra månader. 3Då gav sig mannen i väg efter flickan för att övertala henne att komma tillbaka. Han hade en tjänare med sig och ett par åsnor. Flickan släppte in honom i sin fars hus, och när fadern såg honom gav han honom ett hjärtligt mottagande. 4Svärfadern, flickans far, fick honom att stanna, och han blev kvar i tre dagar. De åt och drack och sov över där. 5På morgonen den fjärde dagen gjorde sig mannen resklar, men flickans far sade till sin svärson: »Skall du inte ha en bit mat att styrka dig med, innan ni ger er i väg?« 6Så de båda slog sig ner och åt och drack tillsammans. »Varför inte stanna här över natten och ha lite trevligt?« föreslog flickans far. 7Mannen var resklar, men på sin svärfars enträgna bön stannade han en natt till. 8På morgonen den femte dagen var han klar att gå, men flickans far sade: »Styrk dig först med något och vänta till i eftermiddag.« Och de båda satte sig och åt. 9Mannen var resklar, liksom hans bihustru och tjänare, då hans svärfar, flickans far, sade: »Det är snart kväll, stanna här över natten. Dagen lider mot sitt slut, stanna här över natten och ha lite trevligt. I morgon bitti kan ni ge er i väg, och sedan är du snart hemma.« 10Men mannen ville inte stanna över natten utan bröt upp. Han kom till en plats i höjd med Jevus, dvs. Jerusalem. Han hade ett par sadlade åsnor med sig, och hans bihustru var med honom.

11De befann sig nära Jevus, och det började bli sent. Då sade tjänaren till sin husbonde: »Låt oss stanna i jevuseerstaden här och övernatta.« 12Men husbonden svarade: »Nej, vi skall inte stanna i en främmande stad, där folket inte är israeliter. Vi fortsätter till Giva.« 13Han sade till sin tjänare: »Vi hinner fram till någon annan plats, vi kan stanna över natten i Giva eller Rama.« 14De fortsatte, och i solnedgången var de i närheten av Giva i Benjamin, 15och de stannade där för att övernatta i Giva. När mannen kommit in i staden slog han sig ner på torget, men ingen erbjöd dem husrum för natten.

16En gammal man var på väg hem om kvällen från arbetet ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men hade slagit sig ner i Giva; folket där var benjaminiter. 17Den gamle fick se den resande där på torget och frågade: »Vart skall du, och var kommer du ifrån?« 18Mannen svarade: »Vi är på väg från Betlehem i Juda och skall långt upp i Efraims bergsbygd. Jag bor där men har varit på resa ända till Betlehem i Juda. Nu är jag på hemväg, men ingen vill ge mig husrum. 19Jag har halm och foder till åsnorna, herre, och bröd och vin åt mig och min kvinna och min tjänare. Vi har själva allt vi behöver.« — 20»Du är välkommen«, sade den gamle, »låt mig stå för allt du behöver. Här på torget får du i alla fall inte stanna över natten.« 21Han tog honom med sig hem och fodrade åsnorna. Och de tvättade fötterna, och de åt och drack.

22Bäst de satt där i godan ro omringades huset av männen i staden, en samling skurkar. De bultade på dörren och ropade till den gamle som ägde huset: »Skicka ut mannen du har i ditt hus, vi skall ligga med honom.« 23Värden gick ut till dem och sade: »Bröder, jag ber er, gör inte något så ont. Den här mannen är gäst i mitt hus. Ni får inte begå ett sådant nidingsdåd. 24Men här finns min dotter, som är orörd, och hans bihustru. Låt mig skicka ut dem, så kan ni utsätta dem för vad ni vill. Men mot den här mannen får ni inte begå ett sådant nidingsdåd.« 25Männen vägrade att lyssna på honom. Hans gäst tog då sin bihustru och skickade ut henne till dem. Och de låg alla med henne, och de våldtog henne hela natten ända till morgonen. Först i gryningen lät de henne gå. 26Fram på morgonen kom kvinnan tillbaka. Hon föll ihop vid dörren till den gamles hus, där hennes man befann sig. Där blev hon liggande tills det var ljust.

27På morgonen steg hennes man upp, öppnade dörren och gick ut för att fortsätta resan. Då fick han se sin bihustru ligga vid dörren med händerna på tröskeln. 28»Res dig upp, vi skall ge oss i väg«, sade han. Men han fick inget svar. Han lyfte upp henne på åsnan och begav sig hemåt.

29När mannen kom hem hämtade han en kniv och tog sin bihustrus kropp och styckade den i tolv delar, som han sände ut till hela Israel. 30Männen han sände i väg skulle säga till alla i Israel: »Har något liknande skett alltsedan Israel drog ut ur Egypten och fram till i dag? Begrunda detta, håll rådslag och säg er mening!«

20

Kriget mot Benjamin

201Alla israeliter, från Dan till Beer Sheva och från Gilead, drog ut, och menigheten samlades mangrant inför Herren i Mispa. 2Hövdingarna för folket, alla Israels stammar, infann sig när Guds folk kom samman, 400 000 väpnade män till fots. 3Benjaminiterna fick höra att israeliterna dragit upp till Mispa.

Israeliterna sade: »Berätta hur detta illdåd gick till!« 4Leviten, mannen till den dödade kvinnan, sade: »Jag kom till Giva i Benjamin med min bihustru för att stanna där över natten. 5På natten angrep Givas invånare mig och omringade huset. Mig tänkte de döda, och min bihustru våldtog de, så att hon dog. 6Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände ut delarna till hela Israels område, eftersom ett så avskyvärt nidingsdåd hade begåtts i Israel. 7Israeliter, nu är ni alla samlade här. Håll rådslag om saken.«

8Folket reste sig som en man och sade: »Ingen av oss går tillbaka! Ingen vänder hem igen! 9Med Giva skall vi göra så här: Vi går till anfall, men först drar vi lott. 10I alla Israels stammar tar vi ut tio man av hundra, hundra av tusen, tusen av tio tusen. De skall skaffa proviant åt hären när den kommer för att ge folket i Giva i Benjamin vedergällning för det nidingsdåd de begått i Israel.« 11Och som en man slöt sig alla israeliter samman och gick mot staden, i förbund med varandra.

12Israels stammar sände ut folk till hela Benjamins stam för att säga: »Det är en ogärning, det som har skett hos er. 13Lämna ut skurkarna i Giva, så att vi får döda dem och utrota det onda ur Israel.« Men benjaminiterna vägrade lyssna till sina israelitiska bröder. 14De samlades i Giva från övriga städer för att dra ut i strid mot israeliterna. 15Den dagen kunde Benjamins städer mönstra 26 000 väpnade män. Därtill kom de som bodde i Giva, 16700 vänsterhänta elitsoldater, som alla kunde träffa ett hårstrå med stenen från sin slunga.

17Hos israeliterna mönstrades, benjaminiterna undantagna, 400 000 väpnade män, alla erfarna krigare. 18De bröt nu upp och begav sig till Betel, där de frågade Gud: »Vem av oss skall först dra ut mot benjaminiterna och kämpa mot dem?« Herren svarade: »Juda skall göra det.«

19På morgonen bröt israeliterna upp och slog läger vid Giva. 20De drog ut för att kämpa mot benjaminiterna och ställde upp sig till strid mot dem utanför Giva. 21Från staden ryckte benjaminiterna ut och nedgjorde den dagen 22 000 israeliter. 23Israeliterna begav sig till Betel, där de klagade inför Herren ända till kvällen. De frågade Herren: »Skall vi ännu en gång inlåta oss i strid med vår broder Benjamin?« Och Herren svarade: »Dra ut mot honom!« 22Då repade den israelitiska hären mod och ställde upp sig till strid på samma ställe som första dagen. 24När israeliterna nästa dag mötte benjaminiterna 25ryckte benjaminiterna även denna gång ut från Giva och nedgjorde ytterligare 18 000 israeliter, alla väpnade män. 26Alla israeliter, hela hären, begav sig till Betel, där de satt inför Herren och klagade. Den dagen fastade de ända till kvällen, och de offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren, 27och de rådfrågade Herren. På den tiden stod Guds förbundsark där, 28och Pinechas, som var son till Elasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren. De frågade: »Skall vi ännu en gång anfalla vår broder Benjamin, eller skall vi låta bli?« Herren svarade: »Dra ut! I morgon ger jag honom i ert våld.«

29Israeliterna lade folk i bakhåll runt Giva, 30och den tredje dagen drog de ut mot benjaminiterna. Liksom de tidigare gångerna ställde de upp sig utanför Giva. 31Benjaminiterna ryckte ut mot hären men lockades att dra sig bort från staden. Liksom tidigare högg de till en början ner en del av hären på vägarna som löpte över fälten, den ena till Betel och den andra till Givon. Ett trettiotal israeliter stupade.

32Benjaminiterna sade: »Vi har slagit dem den här gången också.« Men israeliterna sade: »Låt oss fly, så att vi lockar dem bort från staden och ut på vägarna.« 33Och israeliterna drog sig tillbaka och ställde upp sig i Baal Tamar, medan de som låg i bakhåll strömmade fram ur sina gömställen väster om Giva. 34Det var 10 000 elitsoldater från hela Israel som ryckte fram mot Giva, och striden blev hård. Benjaminiterna förstod inte att olyckan var över dem. 35Herren lät Benjamin lida nederlag mot Israel, och denna dag nedgjorde israeliterna 25 100 benjaminiter, alla väpnade män. 36Då insåg benjaminiterna att de var slagna.

Israeliterna vek undan för Benjamin, eftersom de litade på sitt bakhåll vid Giva. 37De som legat i bakhåll gjorde en snabb attack mot Giva, de föll in i staden och högg ner folket. 38Israeliterna hade kommit överens med bakhållsstyrkan att den skulle låta rök stiga upp från staden som en signal. 39När israeliterna gjorde helt om i striden högg benjaminiterna till en början ner ett trettiotal av dem. »Vi har slagit dem nu som i den förra striden«, sade de. 40Men signalen, en rökpelare, började höja sig över staden, och när benjaminiterna vände sig om såg de hela staden stå i lågor.

41Nu gjorde israeliterna helt om igen, och benjaminiterna greps av skräck, de förstod att olyckan kommit över dem. 42De tog till flykten för israeliterna i riktning mot öknen. Men de undkom ändå inte striden, för nu var männen som varit i staden där och nedgjorde dem. 43De krossade benjaminiterna. De förföljde dem utan uppehåll och hann upp dem vid en punkt öster om Giva. 44Av benjaminiterna stupade 18 000 man, alla tappra krigare. 45De hade vänt om och flytt ut i öknen mot Rimmonklippan. På vägarna fick israeliterna en efterskörd på 5 000 man. De förföljde dem ända till Gidom, där de slog 2 000 man till. 46Av benjaminiterna stupade denna dag 25 000 väpnade män, alla tappra krigare. 47Men 600 man som flytt ut i öknen till Rimmonklippan blev kvar där i fyra månader.

48Israeliterna vände sig nu mot folket i Benjamin. De högg ner allt som kom i deras väg, folket i städerna och boskapen. Och de brände alla städer de kom till.