Bibel 2000 (B2000)
16

Simson i Gaza

161En gång gick Simson till Gaza. Där fick han se en hora och gick in till henne. 2När folket i Gaza fick reda på att Simson var där omringade de platsen och låg natten lång på lur vid stadsporten. Men under natten gjorde de ingenting, de tänkte: »Vi väntar till gryningen, då dödar vi honom.« 3Simson låg kvar till midnatt. Då steg han upp, grep tag i stadsportens dörrar och dörrposter och slet loss både dem och bommen. Alltihop tog han på ryggen och bar det upp till toppen av berget nära Hebron.

Simson och Delila

4En tid därefter förälskade sig Simson i en kvinna som bodde i Sorekdalen. Hon hette Delila. 5Filisteernas hövdingar kom till henne och sade: »Locka honom att tala om var han får sin väldiga styrka ifrån och hur vi skall få makt över honom, så att vi kan binda och kuva honom. Du får elvahundra siklar silver av var och en av oss.«

6Delila sade till Simson: »Tala om för mig var du får din väldiga styrka ifrån och hur man gör för att binda och kuva dig.« 7Simson svarade: »Om man binder mig med sju färska senor som inte har hunnit torka, så blir jag lika svag som vem som helst.« 8Filisteernas hövdingar kom då till henne med sju färska senor som inte hunnit torka, och hon band honom med dem. 9Samtidigt hade hon folk som låg på lur i rummet innanför. Men när hon ropade: »Filisteerna tar dig, Simson!« slet han sönder senorna som om de varit blånor som svetts av eld. Och ingen visste var hans styrka kom ifrån.

10Delila sade till Simson: »Du har lurat mig och ljugit för mig! Tala om hur man gör för att binda dig.« 11Simson svarade: »Om man binder mig med nya rep som inte varit i bruk, så blir jag lika svag som vem som helst.« 12Delila tog nya rep, som hon band Simson med, och ropade sedan: »Filisteerna tar dig, Simson!« Samtidigt låg folk på lur i rummet innanför. Men Simson slet bort repen från armarna som om de varit trådar.

13Delila sade till Simson: »Du bara lurar mig och ljuger för mig. Tala om hur man gör för att binda dig.« Simson svarade: »Om du väver in mina sju flätor i vävstolens varp och pluggar fast dem i väggen, så blir jag lika svag som vem som helst.« 14Hon vaggade honom till sömns och vävde sedan in hans sju flätor i varpen och pluggade fast dem i väggen. Men när hon ropade: »Filisteerna tar dig, Simson!« for han upp ur sömnen och ryckte loss både plugg och varp.

15Då sade hon: »Hur kan du säga att du älskar mig, när du inte berättar allt för mig. Tre gånger har du lurat mig, och du har inte talat om för mig var du får din väldiga styrka ifrån.« 16Dagarna i ända pinade hon honom med sitt tjat. Till sist blev han så trött på henne att han kunde dö, 17och han berättade sin hemlighet: »Ingen rakkniv har någonsin vidrört mitt huvud, ty jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Men om man rakar av mig håret, förlorar jag min styrka och blir lika svag som vem som helst.«

18Delila, som förstod att han hade berättat hela hemligheten, sände bud efter filisteernas hövdingar och sade: »Kom hit! Nu har Simson berättat sin hemlighet.« Hövdingarna kom, och pengarna hade de med sig. 19Delila vaggade Simson till sömns i sitt knä, sedan kallade hon in en man som skar av hans sju flätor. Så började Simsons förnedring. Han hade förlorat sin styrka. 20När Delila ropade: »Filisteerna tar dig, Simson!« for han upp ur sömnen och tänkte: »Jag lyckas nog göra mig fri den här gången också.« Han visste inte att Herren hade övergett honom.

21Filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom och förde honom sedan till Gaza. Han slogs i bojor och blev satt att mala på kvarnen i fängelset.

22Men hans hår som rakats av började växa ut igen.

Simsons hämnd och hans död

23Filisteernas hövdingar samlades för att fira en stor glädjefest och offra åt sin gud Dagon. Och de sjöng:

»Vår gud har överlämnat

vår fiende Simson i vår hand.«

24Och när folket fick se honom lovsjöng de sin gud:

»Vår gud har överlämnat

vår fiende i vår hand,

han som förhärjade landet

och dräpte en mängd av de våra.«

25De blev alltmer upprymda och sade: »Hämta hit Simson, så att vi kan roa oss med honom!« Han hämtades från fängelset, och de gjorde sig lustiga över honom. De hade ställt honom bland pelarna, 26och Simson bad pojken som ledde honom: »Ställ mig så att jag kan hålla i pelarna som bär upp huset och stödja mig mot dem.« 27Huset var fullt av män och kvinnor, alla filisteernas hövdingar var där, och på taket stod omkring 3 000 män och kvinnor som såg på när man roade sig med Simson.

28Då ropade Simson till Herren: »Herre, min Gud! Tänk på mig, o Gud, och ge mig styrkan tillbaka denna enda gång, så att jag i ett slag kan hämnas på filisteerna för mina båda ögon!« 29Han sökte stöd mot de båda mittpelarna som bar upp huset och tog spjärn med höger hand mot den ena och med vänster hand mot den andra 30och sade: »Må jag dö på samma gång som filisteerna!« Sedan tryckte han till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket där inne. De han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde.

31Hans bröder och hela hans familj kom dit och hämtade honom. De förde honom till hans far Manoachs grav mellan Sora och Eshtaol. Där begravde de honom. Han hade varit domare i Israel i tjugo år.

17

Mikas gudabild och daniterna

171I Efraims bergsbygd bodde en man vid namn Mika. 2Han sade till sin mor: »De elvahundra siklarna silver som stals från dig — jag hörde själv när du uttalade förbannelsen — de pengarna har jag. Det var jag som tog dem, men nu lämnar jag tillbaka dem.« Hans mor svarade: »Må Herren välsigna dig, min son!« 3Han lämnade tillbaka de elvahundra siklarna till sin mor, och hon sade: »För min sons räkning helgar jag dessa pengar åt Herren och låter göra en snidad och gjuten gudabild.« 4Sedan han lämnat tillbaka silvret till sin mor tog hon 200 siklar och gav till en silversmed, som gjorde en snidad och gjuten gudabild. Den ställdes upp i Mikas hus. 5Denne Mika hade en helgedom. Han gjorde också en efod och husgudar och vigde en av sina söner till präst hos sig.

6På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.

7I Betlehem i Juda bodde en ung man som var levit och hade vistats där en tid. 8Han gav sig i väg från staden Betlehem i Juda för att hitta en plats där han kunde slå sig ner. Under sin vandring kom han till Mikas hus i Efraims bergsbygd. 9Mika frågade var han kom ifrån, och han svarade: »Jag är en levit från Betlehem i Juda och är på vandring för att hitta en plats där jag kan slå mig ner.« 10Mika sade: »Stanna här och var fader och präst hos mig. Du får tio siklar silver om året, och jag håller dig med kläder och mat.« 11Leviten bestämde sig för att stanna hos Mika, som behandlade den unge mannen som en av sina söner. 12Mika vigde leviten till präst hos sig, och den unge mannen blev kvar i hans hus. 13Mika sade: »Nu vet jag att Herren är god mot mig. Jag har fått en levit som präst.«

18

181På den tiden fanns ingen kung i Israel. Det var på den tid då Dans stam letade efter ett område där de kunde bo. Än så länge hade inget område tillfallit dem bland Israels stammar. 2Daniterna sände ut fem män ur sin släkt, män ur de egna leden, tappra krigare från Sora och Eshtaol med uppgift att spionera i landet och utforska det. »Gå dit och utforska landet!« var den order de fått. De kom till Mikas hus i Efraims bergsbygd och övernattade där. 3När de var vid Mikas hus kände de igen den unge leviten på rösten. De gick fram till honom och frågade: »Vem har tagit dig hit? Varför är du här, vad gör du?« 4Han berättade att detta och detta hade Mika gjort för honom och att han hade anställt honom som sin präst. 5»Fråga Gud«, bad de honom då, »så att vi får veta om vi kommer att lyckas med vårt uppdrag.« 6Prästen svarade dem: »Ni kan lugnt gå, ert uppdrag har Herrens stöd.«

7De fem männen fortsatte sin färd och kom till Lajish. De såg att folket där levde i trygghet, som sidonierna. De hade det lugnt och tryggt och led inte brist på något av livets goda. De bodde långt från sidonierna och hade inget med andra människor att skaffa. 8När männen kom tillbaka till Sora och Eshtaol frågade deras landsmän vad de hade att rapportera, 9och de sade: »Låt oss gå till anfall! Vi har sett landet, det är mycket rikt. Vad väntar ni på? Tveka inte att dra ut och erövra det. 10När ni kommer dit skall ni finna ett folk som lever i trygghet och ett land där det är gott om plats. Gud har gett det i ert våld. Det är en bygd som inte lider brist på något av livets goda.«

11Sexhundra beväpnade män av danitisk släkt bröt upp från Sora och Eshtaol. 12Under vägen slog de läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallas denna plats än i dag för Dans läger. Den ligger bortom Kirjat-Jearim. 13Därifrån fortsatte de mot Efraims bergsbygd och kom fram till Mikas hus. 14De fem som varit och spionerat i landet sade till sina landsmän: »Vet ni, i de här husen finns efod och husgudar och en snidad och gjuten gudabild! Då förstår ni vad ni skall göra?« 15De gick dit och kom fram till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade på honom. 16De sexhundra beväpnade daniterna ställde sig vid ingången, 17medan de fem män som varit och spionerat i landet gick in och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. Prästen stod vid ingången, han och de sexhundra beväpnade männen. 18De fem gick in i Mikas hus och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. »Vad tar ni er till?« sade prästen. 19De svarade: »Tyst, inga invändningar! Följ med oss och bli vår fader och präst. Är det bättre att vara präst hos en enda man än att vara det åt en stam och släkt i Israel?« 20Prästen blev förtjust och tog efod, husgudar och gudabild och följde med folket. 21De fortsatte sin väg med kvinnor och barn, boskap och dyrbarheter längst fram.

22Daniterna hade redan hunnit ett gott stycke från Mikas hus när ett uppbåd av grannar till Mika kom ifatt dem. 23De ropade till daniterna, som vände sig om och sade till Mika: »Vad är det fråga om? Varför kommer du med ett sådant uppbåd?« 24Han svarade: »Ni tar gudarna jag låtit göra och prästen dessutom och ger er i väg. Ingenting har jag kvar, och ni undrar vad det är fråga om!« 25Daniterna sade: »Inte ett ord till! Männen här kan ta illa upp och ge sig på er, och då mister både du och de dina livet.« 26Sedan gick de sin väg. Mika insåg att de var starkare än han och vände tillbaka hem. 27Så tog daniterna de föremål som Mika hade gjort och prästen dessutom.

De kom fram till Lajish, till ett folk som hade det lugnt och tryggt. De högg ner folket och brände staden, 28och ingen kom till undsättning eftersom staden låg långt från Sidon och de inte hade något med andra människor att skaffa. Staden låg i dalen vid Bet-Rechov, och daniterna byggde upp den och slog sig ner där. 29De kallade staden för Dan efter sin anfader Dan, som var son till Israel; tidigare hette staden Lajish. 30Daniterna satte upp gudabilden, och Jonatan, ättling till Moses son Gershom, och Jonatans efterkommande var präster i Dans stam ända tills folket blev förvisat. 31De ställde alltså upp den gudabild som Mika hade gjort, och den stod kvar lika länge som Guds tempel fanns i Shilo.