Bibel 2000 (B2000)
15

Simsons hämnd på filisteerna

151En tid därefter, under veteskörden, sökte Simson upp sin hustru och hade med sig en killing. »Låt mig få komma in till min hustru i hennes rum«, bad han. Men hennes far släppte inte in honom 2utan sade: »Jag var övertygad om att du hade förskjutit henne, så jag gav henne till ledaren för bröllopsföljet. Men hennes yngre syster är ju vackrare än hon, ta henne i stället.« 3Simson sade: »Den här gången är jag utan skuld om jag skadar filisteerna.«

4Simson gick därifrån och fångade trehundra rävar. Han tog facklor, band ihop svansarna två och två och fäste en fackla i varje svanspar. 5Sedan tände han facklorna och släppte ut rävarna på filisteernas sädesfält, så att både kärvar och omejad säd stacks i brand, liksom vingårdar och olivlundar. 6»Vem har gjort det här?« undrade filisteerna, och svaret blev: »Simson, svärsonen till timniten som gav hans hustru till ledaren för bröllopsföljet.« Då gav sig filisteerna i väg och brände inne både kvinnan och hennes far. 7Simson sade: »Eftersom ni bär er åt så här skall jag inte unna mig någon ro förrän jag har tagit hämnd på er!« 8Han gick lös på dem och slog dem sönder och samman. Sedan gick han därifrån och höll till i bergsklyftan vid Etam.

Simson och åsnekäken

9Filisteerna drog ut, de slog läger i Juda och spred sig mot Lechi. 10När judeerna frågade varför de dragit ut mot dem fick de svaret: »För att fängsla Simson. Vi skall behandla honom likadant som han behandlade oss.« 11Då begav sig 3 000 man från Juda ner till bergsklyftan vid Etam och sade till Simson: »Du vet ju att filisteerna har makten här. Hur kan du då göra så här mot oss?« Han svarade: »Jag har behandlat dem likadant som de behandlade mig.« 12Judeerna sade då: »Vi har kommit hit för att fängsla dig och överlämna dig till filisteerna.« — »Svär på att ni inte tänker hugga ner mig«, sade Simson, 13och de svarade: »Vi skall fängsla dig och överlämna dig till filisteerna, men döda dig skall vi inte.« Så band de honom med två nya rep och förde bort honom från klyftan.

14När han kom fram till Lechi, där filisteerna kom emot honom under höga rop, föll Herrens ande över honom. Repen om hans armar blev nu som svedda lintrådar, och bojorna gled av hans händer. 15Han fick fatt på en färsk åsnekäke, och med den i handen slog han ihjäl tusen man. 16Simson sade:

»Med åsnekäken slog jag en hop, ja två,

med åsnekäken slog jag tusen man.«

17När han sagt detta slängde han käken ifrån sig. Platsen kallades sedan för Käkhöjden.

18Simson hade blivit mycket törstig, och han ropade till Herren: »Herre, du lät din tjänare vinna denna stora seger. Skall jag nu behöva dö av törst och falla i händerna på de oomskurna?« 19Då klöv Gud kratern i Lechi, och vatten strömmade fram. Simson drack och hans livsandar återvände. Källan heter än i dag Roparkällan i Lechi.

20Under den filisteiska tiden var Simson domare i Israel i tjugo år.

16

Simson i Gaza

161En gång gick Simson till Gaza. Där fick han se en hora och gick in till henne. 2När folket i Gaza fick reda på att Simson var där omringade de platsen och låg natten lång på lur vid stadsporten. Men under natten gjorde de ingenting, de tänkte: »Vi väntar till gryningen, då dödar vi honom.« 3Simson låg kvar till midnatt. Då steg han upp, grep tag i stadsportens dörrar och dörrposter och slet loss både dem och bommen. Alltihop tog han på ryggen och bar det upp till toppen av berget nära Hebron.

Simson och Delila

4En tid därefter förälskade sig Simson i en kvinna som bodde i Sorekdalen. Hon hette Delila. 5Filisteernas hövdingar kom till henne och sade: »Locka honom att tala om var han får sin väldiga styrka ifrån och hur vi skall få makt över honom, så att vi kan binda och kuva honom. Du får elvahundra siklar silver av var och en av oss.«

6Delila sade till Simson: »Tala om för mig var du får din väldiga styrka ifrån och hur man gör för att binda och kuva dig.« 7Simson svarade: »Om man binder mig med sju färska senor som inte har hunnit torka, så blir jag lika svag som vem som helst.« 8Filisteernas hövdingar kom då till henne med sju färska senor som inte hunnit torka, och hon band honom med dem. 9Samtidigt hade hon folk som låg på lur i rummet innanför. Men när hon ropade: »Filisteerna tar dig, Simson!« slet han sönder senorna som om de varit blånor som svetts av eld. Och ingen visste var hans styrka kom ifrån.

10Delila sade till Simson: »Du har lurat mig och ljugit för mig! Tala om hur man gör för att binda dig.« 11Simson svarade: »Om man binder mig med nya rep som inte varit i bruk, så blir jag lika svag som vem som helst.« 12Delila tog nya rep, som hon band Simson med, och ropade sedan: »Filisteerna tar dig, Simson!« Samtidigt låg folk på lur i rummet innanför. Men Simson slet bort repen från armarna som om de varit trådar.

13Delila sade till Simson: »Du bara lurar mig och ljuger för mig. Tala om hur man gör för att binda dig.« Simson svarade: »Om du väver in mina sju flätor i vävstolens varp och pluggar fast dem i väggen, så blir jag lika svag som vem som helst.« 14Hon vaggade honom till sömns och vävde sedan in hans sju flätor i varpen och pluggade fast dem i väggen. Men när hon ropade: »Filisteerna tar dig, Simson!« for han upp ur sömnen och ryckte loss både plugg och varp.

15Då sade hon: »Hur kan du säga att du älskar mig, när du inte berättar allt för mig. Tre gånger har du lurat mig, och du har inte talat om för mig var du får din väldiga styrka ifrån.« 16Dagarna i ända pinade hon honom med sitt tjat. Till sist blev han så trött på henne att han kunde dö, 17och han berättade sin hemlighet: »Ingen rakkniv har någonsin vidrört mitt huvud, ty jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Men om man rakar av mig håret, förlorar jag min styrka och blir lika svag som vem som helst.«

18Delila, som förstod att han hade berättat hela hemligheten, sände bud efter filisteernas hövdingar och sade: »Kom hit! Nu har Simson berättat sin hemlighet.« Hövdingarna kom, och pengarna hade de med sig. 19Delila vaggade Simson till sömns i sitt knä, sedan kallade hon in en man som skar av hans sju flätor. Så började Simsons förnedring. Han hade förlorat sin styrka. 20När Delila ropade: »Filisteerna tar dig, Simson!« for han upp ur sömnen och tänkte: »Jag lyckas nog göra mig fri den här gången också.« Han visste inte att Herren hade övergett honom.

21Filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom och förde honom sedan till Gaza. Han slogs i bojor och blev satt att mala på kvarnen i fängelset.

22Men hans hår som rakats av började växa ut igen.

Simsons hämnd och hans död

23Filisteernas hövdingar samlades för att fira en stor glädjefest och offra åt sin gud Dagon. Och de sjöng:

»Vår gud har överlämnat

vår fiende Simson i vår hand.«

24Och när folket fick se honom lovsjöng de sin gud:

»Vår gud har överlämnat

vår fiende i vår hand,

han som förhärjade landet

och dräpte en mängd av de våra.«

25De blev alltmer upprymda och sade: »Hämta hit Simson, så att vi kan roa oss med honom!« Han hämtades från fängelset, och de gjorde sig lustiga över honom. De hade ställt honom bland pelarna, 26och Simson bad pojken som ledde honom: »Ställ mig så att jag kan hålla i pelarna som bär upp huset och stödja mig mot dem.« 27Huset var fullt av män och kvinnor, alla filisteernas hövdingar var där, och på taket stod omkring 3 000 män och kvinnor som såg på när man roade sig med Simson.

28Då ropade Simson till Herren: »Herre, min Gud! Tänk på mig, o Gud, och ge mig styrkan tillbaka denna enda gång, så att jag i ett slag kan hämnas på filisteerna för mina båda ögon!« 29Han sökte stöd mot de båda mittpelarna som bar upp huset och tog spjärn med höger hand mot den ena och med vänster hand mot den andra 30och sade: »Må jag dö på samma gång som filisteerna!« Sedan tryckte han till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket där inne. De han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde.

31Hans bröder och hela hans familj kom dit och hämtade honom. De förde honom till hans far Manoachs grav mellan Sora och Eshtaol. Där begravde de honom. Han hade varit domare i Israel i tjugo år.

17

Mikas gudabild och daniterna

171I Efraims bergsbygd bodde en man vid namn Mika. 2Han sade till sin mor: »De elvahundra siklarna silver som stals från dig — jag hörde själv när du uttalade förbannelsen — de pengarna har jag. Det var jag som tog dem, men nu lämnar jag tillbaka dem.« Hans mor svarade: »Må Herren välsigna dig, min son!« 3Han lämnade tillbaka de elvahundra siklarna till sin mor, och hon sade: »För min sons räkning helgar jag dessa pengar åt Herren och låter göra en snidad och gjuten gudabild.« 4Sedan han lämnat tillbaka silvret till sin mor tog hon 200 siklar och gav till en silversmed, som gjorde en snidad och gjuten gudabild. Den ställdes upp i Mikas hus. 5Denne Mika hade en helgedom. Han gjorde också en efod och husgudar och vigde en av sina söner till präst hos sig.

6På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.

7I Betlehem i Juda bodde en ung man som var levit och hade vistats där en tid. 8Han gav sig i väg från staden Betlehem i Juda för att hitta en plats där han kunde slå sig ner. Under sin vandring kom han till Mikas hus i Efraims bergsbygd. 9Mika frågade var han kom ifrån, och han svarade: »Jag är en levit från Betlehem i Juda och är på vandring för att hitta en plats där jag kan slå mig ner.« 10Mika sade: »Stanna här och var fader och präst hos mig. Du får tio siklar silver om året, och jag håller dig med kläder och mat.« 11Leviten bestämde sig för att stanna hos Mika, som behandlade den unge mannen som en av sina söner. 12Mika vigde leviten till präst hos sig, och den unge mannen blev kvar i hans hus. 13Mika sade: »Nu vet jag att Herren är god mot mig. Jag har fått en levit som präst.«