Bibel 2000 (B2000)
11

Jefta

111Gileaditen Jefta var en tapper krigare. Han var en oäkting, och Gilead var hans far. 2Men Gilead hade söner också med sin hustru, och när de hade växt upp drev de bort Jefta. »Du har ingen del i vår fars hus«, sade de, »du är ju en främmande kvinnas son.« 3Jefta flydde undan sina bröder och slog sig ner i landet Tov. Löst folk slöt sig till honom där och drog omkring tillsammans med honom.

4En tid därefter angrep ammoniterna Israel. 5När ammoniterna gick till anfall gav sig Gileads äldste i väg för att hämta Jefta från landet Tov. 6»Kom och bli vår anförare«, bad de, »så att vi kan kämpa mot ammoniterna.« 7Jefta svarade Gileads äldste: »Ni hatade mig och drev bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?« 8De svarade: »Det är just därför vi vänder oss till dig. Följ med oss och kämpa mot ammoniterna, så skall du bli hövding för alla som bor i Gilead.« 9Då sade Jefta till Gileads äldste: »Om ni hämtar hem mig för att jag skall kämpa mot ammoniterna och Herren låter mig besegra dem, då blir jag er hövding.« 10De äldste svarade: »Herren är vårt vittne: vi lovar att göra som du har sagt.« 11Jefta följde då med Gileads äldste, och folket gjorde honom till sin hövding och anförare. I Mispa bekräftade Jefta inför Herren vad han hade sagt.

Förhandlingar med ammoniterna

12Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och frågade: »Vad har vi för otalt med varandra eftersom du angriper mitt land?« 13Ammoniternas kung svarade sändebuden: »När israeliterna drog ut ur Egypten tog de mitt land mellan Arnon och Jabbok, ända fram till Jordan. Lämna nu godvilligt tillbaka allt.« 14Då skickade Jefta på nytt sändebud till ammoniternas kung 15och sade: »Så säger Jefta: Israeliterna tog inte moabiternas och ammoniternas land. 16De drog ut ur Egypten och vandrade genom öknen fram till Sävhavet och kom till Kadesh. 17Där sände de bud till kungen av Edom och bad att få ta vägen genom hans land, men han ville inte höra på dem. De sände även bud till kungen av Moab, men inte heller han ville tillåta det. Då stannade de kvar i Kadesh. 18När de sedan vandrade genom öknen tog de vägen runt Edom och Moab och kom fram öster om Moab. De slog läger på andra sidan Arnon, men de gick inte in på Moabs område — Arnon är nämligen gräns mot Moab. 19Sedan skickade israeliterna bud till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och bad att få ta vägen genom hans land för att komma dit de skulle. 20Men Sichon förbjöd israeliterna att ta vägen över hans område. Han samlade allt sitt folk, de slog läger i Jahas och gick till anfall mot israeliterna. 21Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och hela hans här i israeliternas våld. De besegrade dem och intog hela det land som tillhörde amoreerna som bodde där. 22De erövrade allt amoreiskt land från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan. 23Herren, Israels Gud, drev undan amoreerna för sitt folk Israel, och nu vill du inta deras land! 24När Kemosh, din gud, har drivit bort ett folk för dig, så intar ju du deras land, och var gång Herren, vår Gud, har drivit undan ett folk för oss, så intar vi deras land. 25Är du verkligen förmer än Balak, Sippors son, kungen av Moab? Han tvistade inte med israeliterna och angrep dem inte. 26I trehundra år har israeliterna bott i Heshbon med lydstäder, i Aroer med lydstäder och i städerna på båda sidor om Arnon. Varför har ni inte tagit dem under hela den tiden? 27Jag för min del har aldrig gjort dig något ont. Det är du som vill skada mig genom att angripa mig. Nu får Herren, domaren, skipa rätt mellan israeliter och ammoniter.« 28Men ammoniternas kung ville inte lyssna till det budskap Jefta sänt honom.

Jefta och hans dotter

29Herrens ande kom över Jefta. Han tågade genom Gilead och Manasse, passerade Mispa i Gilead och drog vidare mot ammoniterna. 30Jefta avgav ett löfte till Herren: »Om du ger ammoniterna i mitt våld, 31så lovar jag att den som först kommer ut genom dörren till mitt hus och möter mig, när jag återvänder efter att ha besegrat ammoniterna, skall tillhöra Herren och offras som brännoffer.«

32Jefta gick till anfall mot ammoniterna, och Herren gav dem i hans våld. 33Han tillfogade dem ett förödande nederlag och intog landet från Aroer till trakten av Minnit, tjugo städer, ända fram till Avel Keramim. Så underkuvades ammoniterna av israeliterna.

34När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa gick hans dotter ut och mötte honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, han hade inga andra, varken söner eller döttrar. 35När Jefta fick se henne rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du krossar mig, du drar olycka över mig! Jag har gett Herren ett löfte som jag inte kan ta tillbaka.« 36Hon svarade honom: »Far, om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du har lovat, nu när Herren har skaffat dig hämnd på dina fiender, på ammoniterna.« 37Och hon fortsatte: »Jag ber bara om detta: Ge mig en frist på två månader, så att jag kan ströva i bergen med mina väninnor och gråta över att jag måste dö som jungfru.« — 38»Gå«, sade han, och han tillät henne att vara borta i två månader. Hon begav sig då upp i bergen tillsammans med sina väninnor, och där begrät hon sin jungfrudom. 39Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han gjorde då med henne i enlighet med sitt löfte. Hon hade inte haft någon man.

Det blev sed i Israel 40att kvinnorna varje år går ut för att under fyra dagar besjunga gileaditen Jeftas dotter.

12

Jefta och efraimiterna

121Efraimiterna bådades upp och gick över Jordan i riktning mot Safon. De sade till Jefta: »Varför angrep du ammoniterna utan att kalla på oss så att vi fick följa dig? Nu sätter vi eld på ditt hus och bränner dig inne.« 2Jefta svarade dem: »När jag och mitt folk var i bitter fejd med ammoniterna kallade jag på er, men ni hjälpte mig inte mot dem. 3När jag såg att ni inte ville hjälpa mig tog jag mitt öde i egna händer och drog ut mot ammoniterna, och Herren gav dem i mitt våld. Så varför kommer ni nu och vill angripa mig?«

4Jefta samlade alla män i Gilead och gick till anfall mot efraimiterna. Männen från Gilead besegrade efraimiterna, som brukade säga: »Ni är bara flyktingar från Efraim, ni gileaditer, hälften Efraim, hälften Manasse.« 5Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: »Är du efraimit?« Om han svarade nej 6sade de: »Säg shibbolet!« Om han då sade »sibbolet«, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället. Vid detta tillfälle stupade 42 000 efraimiter.

Jefta och hans efterträdare

7Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och begravdes i sin hemstad i Gilead.

8Efter honom blev Ivsan från Betlehem domare i Israel. 9Han hade trettio söner. Trettio döttrar gifte han bort, och trettio nya förde han hem som hustrur åt sina söner. Ivsan var domare i Israel i sju år. 10Sedan dog han och begravdes i Betlehem. 11Efter honom blev Elon från Sebulon domare i Israel. Han var domare i tio år. 12Sedan dog han och begravdes i Ajalon på Sebulons område. 13Efter honom blev Avdon från Piraton, Hillels son, domare i Israel. 14Avdon hade fyrtio söner och trettio sonsöner, och de red på sjuttio åsnehingstar. Han var domare i Israel i åtta år. 15Sedan dog Avdon från Piraton, Hillels son. Han begravdes i Piraton på Efraims område, vid amalekiternas berg.

13

Simsons födelse

131Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas våld i fyrtio år.

2Det fanns en man i Sora som var av danitisk släkt och hette Manoach. Hans hustru var ofruktsam och hade inga barn. 3Herrens ängel visade sig för henne och sade: »Du är ofruktsam och har inga barn, men du kommer att bli havande och föda en son. 4Var noga med att inte dricka vin eller starka drycker och att inte äta någonting orent. 5Du skall bli havande och föda en son. Ingen rakkniv får någonsin vidröra hans huvud. Pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Med honom inleds Israels befrielse från filisteerna.«

6Kvinnan gick till sin man och berättade: »Det kom en gudsman till mig, han såg ut som Guds ängel och fyllde mig med bävan. Jag frågade inte varifrån han kom, och han talade inte om vad han hette. 7Han sade: Du kommer att bli havande och föda en son. Du får inte dricka vin eller starka drycker och inte äta någonting orent. Pojken skall vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död.«

8Då bad Manoach till Herren: »Herre, låt gudsmannen du sände komma till oss igen och lära oss hur vi skall göra med pojken som skall födas.« 9Gud hörde Manoachs bön, och Guds ängel kom till hans hustru igen. Hon befann sig då ute på åkern, men hennes man Manoach var inte där. 10Hon sprang genast hem och berättade för honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har visat sig för mig!« 11Manoach följde med sin hustru, och när han kom fram till mannen frågade han: »Var det du som talade med min hustru?« — »Ja«, svarade mannen. 12»När dina ord har gått i uppfyllelse, hur skall då pojken tas om hand, hur skall vi göra med honom?« frågade Manoach. 13Herrens ängel sade: »Din hustru måste vara noga med allt det jag sagt henne. 14Hon får inte äta någonting som kommer från vinstocken, inte dricka vin eller starka drycker och inte äta någonting orent. Hon måste rätta sig efter allt som jag har befallt henne.« 15Manoach sade till Herrens ängel: »Vi vill gärna be dig stanna, så att vi kan laga till en killing åt dig.« 16Men Herrens ängel svarade: »Även om du ber mig stanna, kommer jag inte att äta av maten. Men om du frambär ett brännoffer, skall du offra det åt Herren.« Manoach visste inte att det var Herrens ängel 17och frågade: »Vad heter du? Vi vill hedra dig när dina ord går i uppfyllelse.« 18Herrens ängel sade: »Varför frågar du vad jag heter? Mitt namn är ofattbart.«

19Manoach tog killingen och matoffret och offrade det på en klippa som ett brännoffer till Herren, han som gör det ofattbara. 20Då lågorna steg från altaret upp mot himlen, steg Herrens ängel upp i altarlågorna. Manoach och hans hustru såg det, och de föll ner med ansiktet mot marken. 21Herrens ängel visade sig sedan inte mer för Manoach och hans hustru. Manoach förstod nu att det varit Herrens ängel, 22och han sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, vi har sett Gud.« 23Men hans hustru sade: »Om Herren velat döda oss, hade han inte tagit emot vårt brännoffer och matoffer, och inte heller hade han låtit oss se allt detta och höra något sådant.«

24Kvinnan födde en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. 25Herrens ande började ansätta honom vid Dans läger, mellan Sora och Eshtaol.