Bibel 2000 (B2000)
11

Jefta

111Gileaditen Jefta var en tapper krigare. Han var en oäkting, och Gilead var hans far. 2Men Gilead hade söner också med sin hustru, och när de hade växt upp drev de bort Jefta. »Du har ingen del i vår fars hus«, sade de, »du är ju en främmande kvinnas son.« 3Jefta flydde undan sina bröder och slog sig ner i landet Tov. Löst folk slöt sig till honom där och drog omkring tillsammans med honom.

4En tid därefter angrep ammoniterna Israel. 5När ammoniterna gick till anfall gav sig Gileads äldste i väg för att hämta Jefta från landet Tov. 6»Kom och bli vår anförare«, bad de, »så att vi kan kämpa mot ammoniterna.« 7Jefta svarade Gileads äldste: »Ni hatade mig och drev bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?« 8De svarade: »Det är just därför vi vänder oss till dig. Följ med oss och kämpa mot ammoniterna, så skall du bli hövding för alla som bor i Gilead.« 9Då sade Jefta till Gileads äldste: »Om ni hämtar hem mig för att jag skall kämpa mot ammoniterna och Herren låter mig besegra dem, då blir jag er hövding.« 10De äldste svarade: »Herren är vårt vittne: vi lovar att göra som du har sagt.« 11Jefta följde då med Gileads äldste, och folket gjorde honom till sin hövding och anförare. I Mispa bekräftade Jefta inför Herren vad han hade sagt.

Förhandlingar med ammoniterna

12Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och frågade: »Vad har vi för otalt med varandra eftersom du angriper mitt land?« 13Ammoniternas kung svarade sändebuden: »När israeliterna drog ut ur Egypten tog de mitt land mellan Arnon och Jabbok, ända fram till Jordan. Lämna nu godvilligt tillbaka allt.« 14Då skickade Jefta på nytt sändebud till ammoniternas kung 15och sade: »Så säger Jefta: Israeliterna tog inte moabiternas och ammoniternas land. 16De drog ut ur Egypten och vandrade genom öknen fram till Sävhavet och kom till Kadesh. 17Där sände de bud till kungen av Edom och bad att få ta vägen genom hans land, men han ville inte höra på dem. De sände även bud till kungen av Moab, men inte heller han ville tillåta det. Då stannade de kvar i Kadesh. 18När de sedan vandrade genom öknen tog de vägen runt Edom och Moab och kom fram öster om Moab. De slog läger på andra sidan Arnon, men de gick inte in på Moabs område — Arnon är nämligen gräns mot Moab. 19Sedan skickade israeliterna bud till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och bad att få ta vägen genom hans land för att komma dit de skulle. 20Men Sichon förbjöd israeliterna att ta vägen över hans område. Han samlade allt sitt folk, de slog läger i Jahas och gick till anfall mot israeliterna. 21Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och hela hans här i israeliternas våld. De besegrade dem och intog hela det land som tillhörde amoreerna som bodde där. 22De erövrade allt amoreiskt land från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan. 23Herren, Israels Gud, drev undan amoreerna för sitt folk Israel, och nu vill du inta deras land! 24När Kemosh, din gud, har drivit bort ett folk för dig, så intar ju du deras land, och var gång Herren, vår Gud, har drivit undan ett folk för oss, så intar vi deras land. 25Är du verkligen förmer än Balak, Sippors son, kungen av Moab? Han tvistade inte med israeliterna och angrep dem inte. 26I trehundra år har israeliterna bott i Heshbon med lydstäder, i Aroer med lydstäder och i städerna på båda sidor om Arnon. Varför har ni inte tagit dem under hela den tiden? 27Jag för min del har aldrig gjort dig något ont. Det är du som vill skada mig genom att angripa mig. Nu får Herren, domaren, skipa rätt mellan israeliter och ammoniter.« 28Men ammoniternas kung ville inte lyssna till det budskap Jefta sänt honom.

Jefta och hans dotter

29Herrens ande kom över Jefta. Han tågade genom Gilead och Manasse, passerade Mispa i Gilead och drog vidare mot ammoniterna. 30Jefta avgav ett löfte till Herren: »Om du ger ammoniterna i mitt våld, 31så lovar jag att den som först kommer ut genom dörren till mitt hus och möter mig, när jag återvänder efter att ha besegrat ammoniterna, skall tillhöra Herren och offras som brännoffer.«

32Jefta gick till anfall mot ammoniterna, och Herren gav dem i hans våld. 33Han tillfogade dem ett förödande nederlag och intog landet från Aroer till trakten av Minnit, tjugo städer, ända fram till Avel Keramim. Så underkuvades ammoniterna av israeliterna.

34När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa gick hans dotter ut och mötte honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, han hade inga andra, varken söner eller döttrar. 35När Jefta fick se henne rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du krossar mig, du drar olycka över mig! Jag har gett Herren ett löfte som jag inte kan ta tillbaka.« 36Hon svarade honom: »Far, om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du har lovat, nu när Herren har skaffat dig hämnd på dina fiender, på ammoniterna.« 37Och hon fortsatte: »Jag ber bara om detta: Ge mig en frist på två månader, så att jag kan ströva i bergen med mina väninnor och gråta över att jag måste dö som jungfru.« — 38»Gå«, sade han, och han tillät henne att vara borta i två månader. Hon begav sig då upp i bergen tillsammans med sina väninnor, och där begrät hon sin jungfrudom. 39Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han gjorde då med henne i enlighet med sitt löfte. Hon hade inte haft någon man.

Det blev sed i Israel 40att kvinnorna varje år går ut för att under fyra dagar besjunga gileaditen Jeftas dotter.