Bibel 2000 (B2000)
9

Avimelek blir kung i Shekem

91Avimelek, Jerubbaals son, begav sig till sin mors bröder i Shekem. Han bad dem och hela sin släkt på morssidan 2att fråga Shekems borgare: »Vilket föredrar ni, att sjuttio män, Jerubbaals alla söner, härskar över er eller att en enda man gör det? Tänk på att jag är ert eget kött och blod.« 3Hans mors bröder framförde hans sak till shekemiterna, och de vanns för Avimelek. »Han är ju en av våra egna«, menade de. 4De gav honom 70 siklar silver från Baal Berits tempel, och för dem lejde Avimelek en hop råa sällar som följde honom. 5Sedan begav han sig till sin släkt i Ofra och dödade där sina bröder, Jerubbaals sjuttio söner, alla på en och samma sten. Endast Jotam, Jerubbaals yngste son, klarade sig, eftersom han hade gömt sig. 6Shekems borgare och Bet Millos invånare samlades och begav sig till Stenstodsterebinten i Shekem, där de utropade Avimelek till kung.

Fabeln om trädens konung

7När Jotam fick veta detta gick han upp på Gerisimbergets topp och ropade med hög röst:

»Shekems borgare, hör på mig,

så att Gud må höra på er.

8En gång beslutade träden

att smörja en konung åt sig.

De bad olivträdet:

Bli vår konung!

9Men olivträdet svarade dem:

Skall jag sluta att ge av min feta saft,

varmed gudar och människor äras,

för att i stället stå och vaja

högt över de andra träden?

10Då bad de fikonträdet:

Kom och bli vår konung!

11Men fikonträdet svarade dem:

Skall jag sluta att ge av min sötma,

av min härliga frukt,

för att i stället stå och vaja

högt över de andra träden?

12Då bad de vinstocken:

Kom och bli vår konung!

13Men vinstocken svarade dem:

Skall jag sluta att ge av min saft,

som gör gudar och människor glada,

för att i stället stå och vaja

högt över de andra träden?

14Då bad alla träden törnbusken:

Kom och bli vår konung!

15Törnbusken sade till träden:

Är det er ärliga mening

att smörja mig till er konung,

sök då skydd i min skugga.

Om inte, skall eld slå ut från törnbusken

och förtära alla cedrar på Libanon.

16Hör nu på! Handlade ni ärligt och hederligt när ni gjorde Avimelek till kung? Handlade ni rätt mot Jerubbaal och hans hus, gav ni honom den lön hans gärningar förtjänat? 17Min far kämpade för er och vågade livet för att rädda er ur midjaniternas våld. 18Ni däremot har i dag rest er mot min fars familj. Ni har dödat hans söner, sjuttio män på en och samma sten. Ni har gjort Avimelek, hans son med en slavinna, till kung över er shekemiter, bara för att han är en av era egna. 19Om ni handlade ärligt och hederligt mot Jerubbaal och hans hus i dag, gläd er då över Avimelek och låt honom glädjas över er. 20Om inte, skall eld slå ut från Avimelek och förtära Shekems borgare och Bet Millos invånare. Och eld skall slå ut från Shekems borgare och Bet Millos invånare och förtära Avimelek.«

21Sedan flydde Jotam därifrån. Han begav sig till Beer och slog sig ner där för att vara utom räckhåll för sin bror Avimelek.

Avimeleks krig mot Shekem

22När Avimelek hade härskat över israeliterna i tre år 23sådde Gud split mellan Avimelek och Shekems borgare, och de avföll från honom. 24Det skedde för att våldsdådet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat; deras bror Avimelek, som dräpte dem, och shekemiterna, som uppmuntrade honom till det, skulle nu få plikta för deras död. 25För att skada Avimelek ordnade shekemiterna bakhåll på bergshöjderna, och man plundrade alla som färdades på vägarna. Detta rapporterades till Avimelek.

26Gaal, Eveds son, och hans bröder kom förbi Shekem, och Shekems borgare fick förtroende för honom. 27En gång när de varit ute och skördat vinet i vingårdarna och trampat druvorna, firade de en tacksägelsefest. De höll till i sin guds tempel och åt och drack och började sedan förbanna Avimelek: 28»Vem är Avimelek«, sade Gaal, Eveds son, »och vilka är shekemiterna, eftersom vi skall tjäna honom? Jerubbaals son och Sevul, hans uppsyningsman, har ju stått i tjänst hos ättlingar till Hamor, Shekems anfader. Varför skulle vi tjäna honom? 29Tänk om jag hade makt över folket här! Då skulle jag göra mig av med Avimelek. Jag skulle säga: Skaffa dig en större här och kom an!«

30När Sevul, stadsfogden, fick höra vad Gaal, Eveds son, hade sagt blev han rasande, 31men han var slug och sände bud till Avimelek: »Gaal, Eveds son, och hans bröder har kommit till Shekem och uppviglar staden mot dig. 32Bryt upp i natt med ditt folk och lägg dig i bakhåll ute på fälten. 33I morgon bitti när solen går upp skall du gå till attack mot staden. Då kommer Gaal att rycka ut mot dig med sitt folk, och sedan kan du göra med honom som du själv finner bäst.«

34Avimelek och allt hans folk bröt upp under natten och lade sig i bakhåll utanför Shekem, delade på fyra grupper. 35När Gaal, Eveds son, kom ut och ställde sig i öppningen till stadsporten, lämnade Avimelek och hans män bakhållet. 36Gaal fick syn på dem och sade till Sevul: »Titta, det kommer folk från bergen.« Sevul sade: »Det är bara skuggor på bergen som du tar för människor.« 37Men Gaal fortsatte: »Jo, det kommer folk från Världens navel och en annan skara bortifrån Teckentydarterebinten.« 38Då sade Sevul: »Vad säger du nu, du som var så stor i orden och sade: Vem är Avimelek, eftersom vi skall tjäna honom? — Här kommer det folk som du föraktade. Dra nu ut och kämpa med dem!« 39Och Gaal drog ut i spetsen för Shekems borgare och kämpade med Avimelek. 40Avimelek drev honom tillbaka, och han måste ta till flykten. Många föll, och det låg stupade ända fram till stadsporten. 41Avimelek stannade i Aruma, medan Sevul drev bort Gaal och hans bröder. De fick inte vara kvar i Shekem.

42Dagen därpå gick folket ut på fälten, och Avimelek fick rapport om detta. 43Han delade sina män i tre grupper och lade sig i bakhåll ute på fälten. När han såg folket komma ut ur staden, gick han till angrepp och dödade dem. 44Avimelek och hans grupp rusade fram och blockerade stadsporten, medan de två andra grupperna gick till attack mot dem som befann sig ute på fälten och dödade dem. 45Avimelek anföll staden under hela dagen. Han intog den och dödade dem därinne. Sedan lät han riva ner staden till grunden och beströdde platsen med salt.

46När borgarna i Shekemtornet hörde om detta begav de sig till valvet under El Berits tempel. 47Avimelek fick rapport om att alla borgarna i Shekemtornet var samlade på ett ställe 48och gick med allt sitt folk upp på Salmonberget. Han tog en yxa och högg av en trädgren och lade den på axeln. »Ni såg vad jag gjorde«, sade han till sina män, »skynda på och gör likadant!« 49Och alla högg sina grenar och följde efter Avimelek. De lade grenarna runt valvet och tände på, så att valvet brann och folket brändes inne. Så dog alla i Shekemtornet, omkring tusen män och kvinnor.

50Avimelek begav sig till Teves, som han belägrade och intog. 51I staden fanns ett befäst torn, dit alla män och kvinnor och alla stadens borgare hade tagit sin tillflykt. De stängde in sig där och gick upp på taket. 52När Avimelek kom dit angrep han tornet. Men när han kom intill tornporten för att sticka den i brand 53kastade en kvinna en kvarnsten rakt ner i huvudet på honom, så att skallen krossades. 54Han ropade genast på sin väpnare: »Drag ditt svärd och ge mig dödsstöten. Ingen skall kunna säga att det var en kvinna som dödade mig.« Och väpnaren stack ihjäl honom.

55När israeliterna såg att Avimelek var död återvände de hem, var och en till sitt.

56-57Det onda som Avimelek hade gjort mot sin far när han dödade sina sjuttio bröder och det onda som männen i Shekem hade gjort lät Gud alltså falla tillbaka på dem själva. De drabbades av den förbannelse som Jotam, Jerubbaals son, hade uttalat.

10

Tola och Jair

101Efter Avimelek trädde Tola fram som Israels räddare. Han var son till Pua, Dodos son, och tillhörde Isaskars stam. Han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd, 2och han var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och begravdes i Shamir. 3Efter honom trädde Jair från Gilead fram. Han var domare i Israel i tjugotvå år. 4Han hade trettio söner, som red på trettio åsnehingstar och ägde trettio städer. Dessa kallas än i dag för Jairs byar och ligger i Gilead. 5Jair dog och begravdes i Kamon.

Ammoniterna anfaller Israel

6Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon: de dyrkade baalsgudarna och astartegudinnorna, arameernas, sidoniernas, moabiternas, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Herren och dyrkade inte längre honom. 7Då blev Herren vred på dem och utlämnade dem åt filisteer och ammoniter.

8Detta år hade ammoniterna i arton år plågat och förtryckt de israeliter som bodde på andra sidan Jordan i amoreernas land i Gilead. 9Nu gick ammoniterna över Jordan och anföll folket i Juda, Benjamin och Efraim. Israeliternas nöd var stor. 10Då ropade de till Herren: »Vi syndade mot dig när vi övergav vår Gud och dyrkade baalsgudarna.« 11-12Herren svarade dem: »När ni förtrycktes av egypterna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, sidonierna, amalekiterna och midjaniterna, då ropade ni till mig och jag räddade er ur deras våld. 13Men ni övergav mig och dyrkade andra gudar. Därför vill jag inte rädda er igen. 14Ropa nu till de gudar ni har valt, så får de rädda er när ni är i nöd.« 15Israeliterna sade till Herren: »Vi har syndat. Gör vad du vill med oss, bara du räddar oss den här gången.« 16De gjorde sig av med de främmande gudar de hade hos sig och dyrkade Herren i stället. Då stod han inte längre ut med att se dem lida.

17Ammoniterna bådades upp och slog läger i Gilead. Då samlades israeliterna, och de slog läger i Mispa. 18Folket, dvs. ledarna i Gilead, sade sinsemellan: »Den som först går ut i strid mot ammoniterna skall vara hövding för alla som bor i Gilead.«

11

Jefta

111Gileaditen Jefta var en tapper krigare. Han var en oäkting, och Gilead var hans far. 2Men Gilead hade söner också med sin hustru, och när de hade växt upp drev de bort Jefta. »Du har ingen del i vår fars hus«, sade de, »du är ju en främmande kvinnas son.« 3Jefta flydde undan sina bröder och slog sig ner i landet Tov. Löst folk slöt sig till honom där och drog omkring tillsammans med honom.

4En tid därefter angrep ammoniterna Israel. 5När ammoniterna gick till anfall gav sig Gileads äldste i väg för att hämta Jefta från landet Tov. 6»Kom och bli vår anförare«, bad de, »så att vi kan kämpa mot ammoniterna.« 7Jefta svarade Gileads äldste: »Ni hatade mig och drev bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?« 8De svarade: »Det är just därför vi vänder oss till dig. Följ med oss och kämpa mot ammoniterna, så skall du bli hövding för alla som bor i Gilead.« 9Då sade Jefta till Gileads äldste: »Om ni hämtar hem mig för att jag skall kämpa mot ammoniterna och Herren låter mig besegra dem, då blir jag er hövding.« 10De äldste svarade: »Herren är vårt vittne: vi lovar att göra som du har sagt.« 11Jefta följde då med Gileads äldste, och folket gjorde honom till sin hövding och anförare. I Mispa bekräftade Jefta inför Herren vad han hade sagt.

Förhandlingar med ammoniterna

12Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och frågade: »Vad har vi för otalt med varandra eftersom du angriper mitt land?« 13Ammoniternas kung svarade sändebuden: »När israeliterna drog ut ur Egypten tog de mitt land mellan Arnon och Jabbok, ända fram till Jordan. Lämna nu godvilligt tillbaka allt.« 14Då skickade Jefta på nytt sändebud till ammoniternas kung 15och sade: »Så säger Jefta: Israeliterna tog inte moabiternas och ammoniternas land. 16De drog ut ur Egypten och vandrade genom öknen fram till Sävhavet och kom till Kadesh. 17Där sände de bud till kungen av Edom och bad att få ta vägen genom hans land, men han ville inte höra på dem. De sände även bud till kungen av Moab, men inte heller han ville tillåta det. Då stannade de kvar i Kadesh. 18När de sedan vandrade genom öknen tog de vägen runt Edom och Moab och kom fram öster om Moab. De slog läger på andra sidan Arnon, men de gick inte in på Moabs område — Arnon är nämligen gräns mot Moab. 19Sedan skickade israeliterna bud till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och bad att få ta vägen genom hans land för att komma dit de skulle. 20Men Sichon förbjöd israeliterna att ta vägen över hans område. Han samlade allt sitt folk, de slog läger i Jahas och gick till anfall mot israeliterna. 21Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och hela hans här i israeliternas våld. De besegrade dem och intog hela det land som tillhörde amoreerna som bodde där. 22De erövrade allt amoreiskt land från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan. 23Herren, Israels Gud, drev undan amoreerna för sitt folk Israel, och nu vill du inta deras land! 24När Kemosh, din gud, har drivit bort ett folk för dig, så intar ju du deras land, och var gång Herren, vår Gud, har drivit undan ett folk för oss, så intar vi deras land. 25Är du verkligen förmer än Balak, Sippors son, kungen av Moab? Han tvistade inte med israeliterna och angrep dem inte. 26I trehundra år har israeliterna bott i Heshbon med lydstäder, i Aroer med lydstäder och i städerna på båda sidor om Arnon. Varför har ni inte tagit dem under hela den tiden? 27Jag för min del har aldrig gjort dig något ont. Det är du som vill skada mig genom att angripa mig. Nu får Herren, domaren, skipa rätt mellan israeliter och ammoniter.« 28Men ammoniternas kung ville inte lyssna till det budskap Jefta sänt honom.

Jefta och hans dotter

29Herrens ande kom över Jefta. Han tågade genom Gilead och Manasse, passerade Mispa i Gilead och drog vidare mot ammoniterna. 30Jefta avgav ett löfte till Herren: »Om du ger ammoniterna i mitt våld, 31så lovar jag att den som först kommer ut genom dörren till mitt hus och möter mig, när jag återvänder efter att ha besegrat ammoniterna, skall tillhöra Herren och offras som brännoffer.«

32Jefta gick till anfall mot ammoniterna, och Herren gav dem i hans våld. 33Han tillfogade dem ett förödande nederlag och intog landet från Aroer till trakten av Minnit, tjugo städer, ända fram till Avel Keramim. Så underkuvades ammoniterna av israeliterna.

34När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa gick hans dotter ut och mötte honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, han hade inga andra, varken söner eller döttrar. 35När Jefta fick se henne rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du krossar mig, du drar olycka över mig! Jag har gett Herren ett löfte som jag inte kan ta tillbaka.« 36Hon svarade honom: »Far, om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du har lovat, nu när Herren har skaffat dig hämnd på dina fiender, på ammoniterna.« 37Och hon fortsatte: »Jag ber bara om detta: Ge mig en frist på två månader, så att jag kan ströva i bergen med mina väninnor och gråta över att jag måste dö som jungfru.« — 38»Gå«, sade han, och han tillät henne att vara borta i två månader. Hon begav sig då upp i bergen tillsammans med sina väninnor, och där begrät hon sin jungfrudom. 39Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han gjorde då med henne i enlighet med sitt löfte. Hon hade inte haft någon man.

Det blev sed i Israel 40att kvinnorna varje år går ut för att under fyra dagar besjunga gileaditen Jeftas dotter.