Bibel 2000 (B2000)
62

Jerusalems upprättelse

621För Sions skull skall jag inte tystna,

för Jerusalems skull inte tiga,

förrän upprättelsens morgon gryr

och hennes räddning lyser som ett bloss.

2Folken skall se din upprättelse,

alla kungar se din härlighet.

Du skall få ett nytt namn,

som Herren själv förkunnar,

3du blir en praktfull krona i Herrens hand,

ett kungligt diadem i din Guds händer.

4Du skall inte längre kallas »den övergivna«,

ditt land inte längre kallas »den förskjutna«,

utan du skall heta »hon som jag har kär«

och ditt land »den äkta makan«.

Ty Herren har dig kär

och ditt land skall äktas av honom.

5Som när en ung man äktar en flicka,

så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta,

och som brudgummen gläds åt sin brud,

så skall din Gud glädjas över dig.

6På dina murar, Jerusalem, ställer jag väktare.

De skall aldrig tystna, varken dag eller natt.

Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro!

7Och ge honom ingen ro,

förrän han upprättar Jerusalem

och hela jorden sjunger dess lov.

8Herren svär vid sin högra hand,

vid sin starka arm:

Aldrig mer skall jag ge din säd

som föda åt dina fiender,

främlingar skall inte dricka ditt vin,

det som du har arbetat med.

9Nej, de som bärgar säden skall äta den,

och de skall prisa Herren,

de som skördar vinet skall dricka det

på mina heliga förgårdar.

10Fram, fram genom portarna!

Bana väg för folket!

Bryt väg, bryt väg,

röj undan alla stenar!

Höj ett fälttecken för folken!

11Herren förkunnar över hela jorden:

Säg till dotter Sion:

Se, din räddare kommer.

Sin segerlön har han med sig,

de han vunnit går framför honom.

12De skall kallas »det heliga folket«,

»de som Herren befriat«,

och du skall heta »den man söker sig till«,

»staden som aldrig blir övergiven«.

63

Herrens hämnd på de främmande folken

631»Vem är han som kommer från Edom,

från Bosra i röda kläder,

som praktfull i sin dräkt

går fram med väldig kraft?«

Jag är den som förkunnar rättfärdighet,

den som har makt att rädda.

2»Varför är din dräkt så röd,

dina kläder som en vintrampares?«

3Jag har ensam trampat vinpressen,

ingen från folken hjälpte mig.

Jag trampade dem i min vrede,

stampade dem i min harm.

Saften stänkte på mina kläder,

hela min dräkt blev fläckad.

4Jag hade bestämt en hämndens dag,

befrielsens år var inne.

5Jag såg mig om, men ingen kom till hjälp,

jag häpnade över att ingen gav mig stöd.

Då gav min styrka mig seger,

min vrede blev mitt stöd.

6Jag trampade folken i min vrede,

krossade dem i min harm.

Jag lät deras blod flyta på marken.

Herrens godhet mot Israel i forna dagar

7Jag vill förkunna Herrens kärlek,

prisa Herren för allt han gjort för oss,

allt det goda han gjort för Israels folk

i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.

8Han sade: De är ju mitt folk,

barn som aldrig sviker.

Därför blev han deras räddare 9i all nöd.

Det var inget sändebud, ingen ängel

utan han själv som räddade dem,

det var han som befriade dem

av kärlek och medömkan.

Alltid i gångna tider

lyfte han upp dem och bar dem.

10Men de trotsade honom

och bedrövade hans heliga ande.

Han förvandlades till deras fiende,

och han stred mot dem.

11Då tänkte hans folk på gångna tider:

Var är han som drog upp ur vattnet

herden för sin hjord?

Var är han som ingöt

sin heliga ande i hans bröst,

12han som lät sin härliga makt

gå vid Moses högra sida,

han som klöv havet framför dem

och skapade sig ett evigt namn,

13han som förde dem genom djupen?

Som hästen på heden

gick de fram utan att snava.

14Likt boskap på väg ner i dalen

fördes de av Herrens ande.

Så ledde du ditt folk

och skapade dig ett härligt namn.

Israels klagan

15Blicka ner från himlen,

från din heliga och härliga boning.

Var är din lidelse och din kraft?

Din ömhet och barmhärtighet vägrar du mig.

16Du är ju vår fader,

Abraham vill inte veta av oss,

Israel erkänner oss inte.

Du, Herre, är vår fader,

alltid har du hetat vår befriare.

17Varför låter du oss gå vilse

och överge dina vägar, Herre,

varför gör du våra hjärtan hårda,

så att vi inte fruktar dig?

Ändra dig för dina tjänares skull,

de stammar som är din egendom.

18Varför får gudlösa beträda din helgedom,

våra fiender trampa omkring i ditt tempel?

19Det är som om du aldrig varit vår härskare,

som om ditt namn inte hade utropats över oss.

64

Bön och syndabekännelse

641O att du slet itu himlen och steg ner,

så att bergen bävade inför dig,

2som när elden bränner upp riset,

som när elden får vattnet att koka!

Fienden skulle lära känna ditt namn

och folken darra inför dig

3när du utförde underverk

som vi inte väntade oss

4och aldrig förr hade hört om.

Inget öra har hört, inget öga har sett

någon annan gud än dig gripa in

för dem som hoppas på honom.

5Du tar dig an dem som med glädje gör det rätta,

dem som följer dig och tänker på dig.

Fast du vredgades syndade vi.

[---]

6Vi har alla blivit som något orent,

en nersölad dräkt är all vår rättfärdighet.

Vi vissnar alla som löv,

och likt vinden sveper våra synder bort oss.

7Ingen åkallar ditt namn,

ingen vaknar upp och håller sig till dig.

Du har dolt ditt ansikte för oss

och utlämnat oss åt våra synder.

8Men du, Herre, är vår fader.

Vi är leran och du har format oss,

vi är alla ett verk av din hand.

9Låt inte din vrede rasa, Herre,

minns inte för evigt våra synder.

Se på oss, vi är alla ditt folk.

10Dina heliga städer har blivit öken,

Sion har blivit öken,

Jerusalem ligger öde.

11Vårt heliga och härliga tempel,

där våra fäder prisade dig,

har förtärts av eld,

det käraste vi hade är skövlat.

12Kan du ändå vara overksam, Herre,

skall du tiga och plåga oss så?