Bibel 2000 (B2000)
51

Herrens löfte till Israel

511Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,

ni som söker Herren.

Tänk på klippan ni är huggna ur,

på schaktet ni har hämtats från.

2Tänk på Abraham, er far,

och Sara, som födde er.

En enda var han när jag kallade honom,

men genom min välsignelse blev han många.

3Herren tröstar Sion,

ger tröst åt hennes ruiner.

Han gör hennes öken lik Eden,

hennes ödemark lik Herrens trädgård.

Fröjd och glädje skall råda där,

lovsångens toner ljuda.

4Lyssna på mig, alla folk,

ni folkslag, hör noga på!

Från mig skall lagen utgå,

min rätt skall bli ett ljus för folken.

Snabbt 5nalkas min rättfärdighet,

min hjälp är på väg,

med mäktig arm skipar jag rätt bland folken.

Fjärran länder väntar på mig,

de sätter sitt hopp till min makt.

6Lyft blicken mot himlen,

betrakta jorden därunder.

Himlen skall lösas upp som rök,

jorden slitas ut som en klädnad

och dess invånare dö som flugor.

Men min hjälp varar i evighet,

min rättfärdighet går aldrig om intet.

7Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är,

du folk som bär min lag i hjärtat.

Var inte rädda för människors hån,

frukta inte deras smädelser.

8Malen skall äta upp dem som kläder,

larverna skall äta dem som ylle.

Men min rättfärdighet varar i evighet,

min hjälp i släkte efter släkte.

Herrens makt som skapare och befriare

9Vakna upp, vakna upp,

klä dig i makt och styrka, Herre!

Vakna upp som i forna dagar,

som i gången tid.

Det var du som högg ner Rahav,

du som genomborrade draken.

10Det var du som torkade ut havet,

vattnet i det stora djupet,

du som gjorde havsbottnen till en väg,

där de befriade kunde tåga fram.

11De som Herren har friköpt vänder åter.

De kommer till Sion med jubel,

krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem,

sorg och suckan flyr.

12Jag, jag är den som tröstar er.

Varför fruktar du människor,

de dödliga, som är som gräset?

13Varför glömmer du Herren, din skapare,

han som har spänt upp himlen

och lagt jordens grund?

Du lever i ständig skräck

för förtryckarens vrede.

Han står redo att förgöra dig,

men vad blir det av förtryckarens vrede?

14Snart skall den fjättrade befrias,

han skall inte läggas i graven,

och aldrig skall han sakna bröd.

15Jag är Herren, din Gud,

som rör upp havet i dånande vågor,

han vars namn är Herren Sebaot.

16Jag lade mina ord i din mun

och gömde dig under min skyddande hand,

jag spände upp himlen

och lade jordens grund,

jag sade till Sion: »Du är mitt folk.«

Israel slipper Herrens vredes bägare

17Vakna, vakna!

Res dig, Jerusalem,

du som ur Herrens hand

fått hans vredes bägare att dricka,

du som måste tömma kalken i botten,

bägaren som får dig att ragla.

18Av alla de söner hon fött

är det ingen som leder henne,

av alla de söner hon fostrat

är det ingen som tar henne vid handen.

19Dubbelt drabbad är du

— vem ömkar dig?

Våld och förödelse, svält och svärd

— vem tröstar dig?

20Dina söner ligger hjälplösa i gathörnen,

som antiloper i fångstnät,

berusade av Herrens vrede,

av din Guds raseri.

21Hör därför detta, du plågade,

du som är drucken, fast inte av vin.

22Så säger din härskare,

Herren, din Gud, som kämpar för sitt folk:

Bägaren som får dig att ragla

tar jag nu ur din hand,

kalken, min vredes bägare,

skall du inte mer dricka.

23Jag räcker den till dem som plågat dig,

som sade till dig:

»Lägg dig ner, vi skall gå här!«

och tvang dig att göra din rygg till mark,

till en gata att gå på.

52

Sions kommande lycka och Herrens återkomst

521Vakna upp, vakna upp,

klä dig i din styrka, Sion,

klä dig i din högtidsskrud,

Jerusalem, heliga stad.

Ingen oomskuren och oren

skall mer komma in i dig.

2Skaka dammet av dig,

res dig, du fångna Jerusalem,

lös bojorna kring din hals,

du fångna dotter Sion.

3Så säger Herren:

Ni blev sålda för ingenting,

och utan betalning skall ni friköpas.

4Så säger Herren Gud: Mitt folk begav sig för länge sedan till Egypten för att bo där en tid. Sedan förtrycktes de orättfärdigt av Assyrien. 5Men vad sker här? säger Herren. Mitt folk har förts bort för ingenting, de som härskar över dem jublar, säger Herren. Mitt namn smädas hela tiden. 6Men mitt folk skall få lära känna mitt namn, den dagen skall de inse att jag är den som talar. Jag är här.

7Härligt är att höra budbärarens steg

när han kommer över bergen,

han som bär bud om seger,

som ropar ut goda nyheter,

bär bud om räddning

och säger till Sion:

»Din Gud är konung!«

8Hör, dina väktare ropar och jublar.

Med egna ögon ser de

hur Herren vänder åter till Sion.

9Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,

Herren tröstar sitt folk

och friköper Jerusalem.

10Herren visar sin makt och helighet

inför alla folk,

hela jorden skall se

hur vår Gud räddar oss.

11Bort, bort! Dra ut därifrån,

rör inte vid något orent!

Håll er rena när ni drar ut,

ni som bär Herrens kärl.

12Ni drar ju inte ut i hast,

ni är inte på flykt,

ty Herren går framför er,

Israels Gud går sist i ert tåg.

Herrens lidande tjänare

13Min tjänare skall ha framgång,

han skall bli upphöjd, mäktig och ärad.

14Många förfärades över honom,

så vanställt var hans yttre,

så föga mänskligt hans utseende.

15Men nu får han många folk att häpna,

och kungar förstummas inför honom,

ty de ser något de aldrig hört talas om,

bevittnar något de aldrig anat.

53

531Vem av oss trodde på det vi hörde,

för vem var Herrens makt uppenbar?

2Som en späd planta växte han upp inför oss,

som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre

som drog våra blickar till sig,

inget utseende som tilltalade oss.

3Han var föraktad och övergiven av alla,

en plågad man, van vid sjukdom,

en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

4Men det var våra sjukdomar han bar,

våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad,

slagen av Gud, förnedrad.

5Han blev pinad för våra brott,

sargad för våra synder,

han tuktades för att vi skulle helas,

hans sår gav oss bot.

6Vi gick alla vilse som får,

var och en tog sin egen väg,

men Herren lät vår skuld drabba honom.

7Han fann sig i lidandet,

han öppnade inte sin mun.

Han var som lammet som leds till slakt

eller tackan som är tyst när hon klipps,

han öppnade inte sin mun.

8Han blev fängslad och dömd och fördes bort,

men vem ägnade hans öde en tanke?

Han blev utestängd från de levandes land,

straffad för sitt folks brott.

9Han fick sin grav bland de gudlösa,

fick vila bland ogärningsmän,

fastän han aldrig hade gjort något orätt,

aldrig tagit en lögn i sin mun.

10Men Herren tog sig an den han sargat,

botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Han skall få ättlingar och ett långt liv,

och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

11När hans elände är över skall han se ljuset

och bli mättad av insikt.

Min tjänare, den rättfärdige,

ger rättfärdighet åt många

och bär deras skuld.

12Jag skall ge honom hans andel bland de stora,

låta honom dela byte med de mäktiga,

för att han var beredd att dö

och blev räknad som syndare,

när han bar de mångas skuld

och bad för syndarna.