Bibel 2000 (B2000)
49

Herrens tjänares uppgift

491Hör på mig, ni fjärran länder,

lyssna, ni avlägsna folk!

Herren kallade mig

redan i moderlivet,

han nämnde mig vid namn

redan i min mors sköte.

2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd

och gömde mig under sin skyddande hand,

han gjorde mig till en vass pil,

som han förvarade i sitt koger.

3Han sade till mig:

Du är min tjänare, Israel,

genom dig skall jag visa min härlighet.

4Jag tänkte:

Förgäves har jag ansträngt mig,

fruktlöst och fåfängt förött min kraft.

Ändå skall Herren ge mig min rätt,

min lön finns hos min Gud.

5Nu har Herren talat,

han som skapade mig till sin tjänare

redan i moderlivet,

för att jag skulle föra Jakob tillbaka

och låta Israel samlas hos honom.

Så skulle jag vinna ära inför Herren

och min Gud vara min styrka.

6Han säger:

Det är inte nog att du är min tjänare,

som upprättar Jakobs stammar

och för tillbaka Israels överlevande,

jag skall göra dig till ett ljus för andra folk,

för att min räddning skall nå över hela jorden.

Herren räddar sitt folk

7Så säger Herren,

Israels befriare, Israels Helige,

till den som är föraktad och avskydd av alla,

till härskarnas tjänare:

Kungar skall se det och resa sig,

furstar se det och falla på knä,

därför att Herren är trofast,

Israels Helige som utvalde dig.

8Så säger Herren:

Jag bönhör dig när nådens tid är inne,

jag hjälper dig på räddningens dag.

Jag skyddar dig,

och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk.

Landet skall bli upprättat

och de övergivna jordlotterna utskiftas.

9Till de fångna säger jag: »Gå ut!«

och till dem som sitter i mörkret: »Kom fram!«

De skall finna bete längs vägarna,

alla kala höjder skall bli betesmark.

10De skall inte hungra eller törsta,

ökenvind och sol skall inte bränna dem.

Han som förbarmar sig över dem skall leda dem

och föra dem till flödande källor.

11Jag förvandlar alla berg till väg,

bygger vägarna högt däruppe.

12Se, de kommer från fjärran,

från norr och väster

och från Assuans land.

13Jubla, himmel, och gläd dig, jord,

brist ut i jubel, alla berg!

Ty Herren tröstar sitt folk,

han förbarmar sig över de plågade.

Sions kommande upprättelse

14Sion sade:

»Herren har övergett mig,

Gud har glömt mig.«

15Glömmer en kvinna sitt lilla barn,

bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma,

glömmer jag aldrig dig.

16Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,

jag tänker ständigt på dina murar.

17De som skall bygga upp dig kommer skyndande,

de som rev ner och förstörde drar bort.

18Lyft blicken och se dig omkring!

Alla samlas och kommer till dig.

Så sant jag lever, säger Herren,

du skall bära dem som smycken,

snöra dem om dig som en brudgördel.

19Du ligger i ruiner, ödelagd,

landet är förhärjat.

Men nu blir du för trång att bo i,

skövlarna är borta.

20Barnen från din barnlöshets tid

skall du få höra säga:

»Här är för trångt för mig.

Flytta på dig, så att jag får plats.«

21Då skall du säga för dig själv:

»Vem har fött dessa åt mig?

Jag var ju barnlös och ofruktsam.

Jag var förvisad och förskjuten,

vem fostrade dem?

Jag var lämnad ensam,

var fanns de då?«

22Så säger Herren Gud:

Jag ger tecken till folken,

höjer mitt baner för länderna,

och de skall komma med dina söner i famnen,

bära hit dina döttrar på ryggen.

23Kungar skall vårda dem

och drottningar amma dem.

De skall falla ner på sina ansikten inför dig

och kyssa dammet av dina fötter.

Då skall du inse att jag är Herren.

De som hoppas på mig blir inte svikna.

24Kan man rycka bytet från den starke,

kan fången räddas undan den grymme?

25Så säger Herren:

Ja, fången skall ryckas från den starke,

bytet räddas undan den grymme.

Jag skall strida mot den som strider mot dig,

jag skall rädda dina barn.

26Dina förtryckare skall äta sitt eget kött och blod,

berusa sig som på vin.

Då skall allt levande inse

att jag, Herren, är den som räddar dig,

att Jakobs Mäktige befriar dig.

50

501Så säger Herren:

Var är skilsmässobrevet

genom vilket jag försköt er mor?

Vem stod jag i skuld till,

så att jag måste sälja er?

Nej, för era synder blev ni sålda,

för era brott blev er mor förskjuten.

2Varför fann jag ingen när jag kom,

varför svarade ingen när jag ropade?

Är min arm för svag för att befria er,

saknar jag kraft att ge räddning?

Jag ryter åt havet och det torkar ut,

floder förvandlas till öken.

Fiskarna ruttnar när vattnet försvinner,

alla dör de av törst.

3Jag klär himlen i svart,

jag höljer den i sorgdräkt.

Herrens tjänares plågor och upprättelse

4Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga,

så att jag kan inge den trötte mod.

Varje morgon gör han mitt öra villigt

att lyssna på lärjungars vis.

5När Herren Gud öppnade mina öron

gjorde jag inte motstånd,

drog mig inte undan.

6Jag lät dem prygla min rygg

och slita mig i skägget,

jag gömde inte ansiktet

när de skymfade mig och spottade på mig.

7Herren Gud hjälper mig,

därför känner jag inte skymfen,

därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,

jag vet att jag inte blir sviken.

8Han som skaffar mig rätt är nära.

Vem söker sak med mig?

Låt oss mötas inför rätta.

Vem vågar vara min motpart?

Må han stiga fram.

9Ja, Herren Gud hjälper mig,

vem kan då få mig fälld?

De blir som utslitna kläder,

malen skall äta upp dem.

10Vem bland er fruktar Herren

och lyssnar på hans tjänare,

som vandrar i mörker

utan en strimma av ljus

men sätter sin lit till Herrens namn

och förtröstar på sin Gud?

11Alla ni som gör upp eld

och tänder brandpilar,

gå genom er flammande eld

och bland era brinnande pilar!

Det är jag som låter detta drabba er,

ni blir liggande i plågor.

51

Herrens löfte till Israel

511Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,

ni som söker Herren.

Tänk på klippan ni är huggna ur,

på schaktet ni har hämtats från.

2Tänk på Abraham, er far,

och Sara, som födde er.

En enda var han när jag kallade honom,

men genom min välsignelse blev han många.

3Herren tröstar Sion,

ger tröst åt hennes ruiner.

Han gör hennes öken lik Eden,

hennes ödemark lik Herrens trädgård.

Fröjd och glädje skall råda där,

lovsångens toner ljuda.

4Lyssna på mig, alla folk,

ni folkslag, hör noga på!

Från mig skall lagen utgå,

min rätt skall bli ett ljus för folken.

Snabbt 5nalkas min rättfärdighet,

min hjälp är på väg,

med mäktig arm skipar jag rätt bland folken.

Fjärran länder väntar på mig,

de sätter sitt hopp till min makt.

6Lyft blicken mot himlen,

betrakta jorden därunder.

Himlen skall lösas upp som rök,

jorden slitas ut som en klädnad

och dess invånare dö som flugor.

Men min hjälp varar i evighet,

min rättfärdighet går aldrig om intet.

7Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är,

du folk som bär min lag i hjärtat.

Var inte rädda för människors hån,

frukta inte deras smädelser.

8Malen skall äta upp dem som kläder,

larverna skall äta dem som ylle.

Men min rättfärdighet varar i evighet,

min hjälp i släkte efter släkte.

Herrens makt som skapare och befriare

9Vakna upp, vakna upp,

klä dig i makt och styrka, Herre!

Vakna upp som i forna dagar,

som i gången tid.

Det var du som högg ner Rahav,

du som genomborrade draken.

10Det var du som torkade ut havet,

vattnet i det stora djupet,

du som gjorde havsbottnen till en väg,

där de befriade kunde tåga fram.

11De som Herren har friköpt vänder åter.

De kommer till Sion med jubel,

krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem,

sorg och suckan flyr.

12Jag, jag är den som tröstar er.

Varför fruktar du människor,

de dödliga, som är som gräset?

13Varför glömmer du Herren, din skapare,

han som har spänt upp himlen

och lagt jordens grund?

Du lever i ständig skräck

för förtryckarens vrede.

Han står redo att förgöra dig,

men vad blir det av förtryckarens vrede?

14Snart skall den fjättrade befrias,

han skall inte läggas i graven,

och aldrig skall han sakna bröd.

15Jag är Herren, din Gud,

som rör upp havet i dånande vågor,

han vars namn är Herren Sebaot.

16Jag lade mina ord i din mun

och gömde dig under min skyddande hand,

jag spände upp himlen

och lade jordens grund,

jag sade till Sion: »Du är mitt folk.«

Israel slipper Herrens vredes bägare

17Vakna, vakna!

Res dig, Jerusalem,

du som ur Herrens hand

fått hans vredes bägare att dricka,

du som måste tömma kalken i botten,

bägaren som får dig att ragla.

18Av alla de söner hon fött

är det ingen som leder henne,

av alla de söner hon fostrat

är det ingen som tar henne vid handen.

19Dubbelt drabbad är du

— vem ömkar dig?

Våld och förödelse, svält och svärd

— vem tröstar dig?

20Dina söner ligger hjälplösa i gathörnen,

som antiloper i fångstnät,

berusade av Herrens vrede,

av din Guds raseri.

21Hör därför detta, du plågade,

du som är drucken, fast inte av vin.

22Så säger din härskare,

Herren, din Gud, som kämpar för sitt folk:

Bägaren som får dig att ragla

tar jag nu ur din hand,

kalken, min vredes bägare,

skall du inte mer dricka.

23Jag räcker den till dem som plågat dig,

som sade till dig:

»Lägg dig ner, vi skall gå här!«

och tvang dig att göra din rygg till mark,

till en gata att gå på.